Jag och min lindrigt utvecklingsstörde vän Sverker [som så klart heter något helt annat egentligen] var på bandy i går.

[Förra gången vi var iväg var det arton minus. I går låg det på nollan. Men blåste så inte ens isen låg säker på sin plan. Aldrig får det vara riktigt bra. Yada...yada...yada.]

Strax innan jul var vi iväg och hälsade på hans mor, som han inte träffat på evigheter, och som för tillfället ligger på sjukhem.

"Hej mamma, men guuud va kul å sere! Men hörrudu mamma...ja trodde ja skulle få gå på bandy ja..."

När vi var på hockey i november satt Sverker i Timrå islada och undrade när han skulle få gå på bandy igen.

I somras. När vi var ute och åkte bil undrade han när sjutton han skulle få gå på bandy.

"Men Sverker...det är ju inte ens is nu ju..."

"Näe, det är sant hörrudu Caroline, det är sant det. Vi kan ju inte gå på bandy när det inte finns nån is, det är ju sant det hörruduru, det går ju inte det...näe, näe...hur tänkte jag nurå? Va? Men herregud, h u r  tänkte jag nu?"

Så i går. Var det då äntligen dags.

Och Sverker visste inte till sig av glädje mellan alla "Men herregud va kallt de ä!" och "Men Caroline, Caroline...visst blåser det fruktansvärt nu va? Va?

Varje ny människa som kom och ställde sig på läktaren blev vänligt informerad om var de hamnat.

Knack, knack på axeln. "Hörrudu, det här är  b a n d y  det, du är på  b a n d y  nu hörrudu!"

Och när det blev mål och alla skrek "JA!!!" vrålade Sverker "Markoolio!!!" För då spelades "Mål, mål, mål, vi vill ha mera mål..." över hela Gärdet.

Strax innan det var slut på första halvlek sträckte sig Sverker över mig och sökte ögonkontakt med en äldre herre som stod bredvid och såg snäll ut.

"Du, hörrudu...v e t  du vad jag tror?"

"Näe? sa den snälle snällt.

"Då ska jag tala om för dig så här, då ska jag säga till dig nu vad jag tror, då ska jag säga till dig nu, att jag tror att det är  f r u k t a n s v ä r t  halt där ute på isen ja!"

"Ha, ha...ja, hörrudu, det tror jag med. De kanske skulle behöva sanda litegrann!"

Blink. Blink. Halvöppen mun.

Och sedan ett stort skratt tillbaka från Sverker.

"Ja! Ha, ha, ha. S a n d a!"

Strax efter var det dags för ett nytt snack.

"Hörrudu, jag tycker dom spelar bra grabbarna, det tycker jag verkligen!"

"Ja, det tycker jag också!" höll den snälle med.

"Fast dom borde skärpa sig!" kom det i nästa andetag.

"Nämen, det kan vi väl inte begära när dom spelar bra, va?"

"Ha, ha...näe, näe, det kan vi inte. Näe, det var dumt av mig hörrudu...det var dumt, jag  t y c k e r  dom spelar jättebra, det tycker jag. Dom behöver inte skärpa sig. Det behöver dom inte!"

Efter fikapaus och tio minuter in på andra halvlek gav vi upp.

Blåsten vann över Sverker och mig.

Och den snälle fick se färdigt matchen i lugn och ro.

Nästa gång ska vi åka till den trevliga damen [mamma Mutti] och fika.

Det tycker Sverker ska bli himla trevligt.

För när vi i går äntligen åkte på bandy.

Kunde han inte låta bli att säga "Vad kul hörrudu att vi ska på bandy...men vet du vad jag trodde? Jag trodde vi skulle åka till den trevliga damen å fika ja!"

Ho. Ho. Ho.