I går läste jag det här inlägget inne hos världens bästa Monika.

Och tänk.

Det kändes nästan som om hon ville  s ä g a  mig något.

Och jag gick rakt i fällan.

Busenkelt.

Busenkelt och jättegott.

Tänkte jag när jag läste och memorerade.

Socker, svarta vinbär och vatten. Koka femton minuter. Det skulle  i n t e  gå att misslyckas.

Jag såg framför mig en timme i buskarna, tjugo minuter vid spisen och sedan en höst med svartvinbärssylt i filen.

Lovely.

Så hände det sig som så att jag i dag vid tolvsnåret blev beordrad av svärmor att lyssna på önsketimmen i P4 eftersom hon önskat en låt till mig och Nyckelhålsmannen på bröllopsdagen.

Min rastlöshet tillät mig inte ligga pall rakt upp och ner i solsängen [eller så hade det att göra med att jag märkte att det var nåt blaj med ryggstödet på nämnda solsäng].

Vad göra medan jag hade P4 i lurarna?

Pling.

Plocka svartvinbär. Så klart.

Så jag plockade mina bär i godan ro medan någon som fyllde 65 blev firad med Wonders Happy birthday och en parvel på två som bestämt sig för att börja spela fiol [!] och bli en ny Ryback -eller vad norrbaggen heter- blev uppmärksammad med Eurovisionsbluttanblävinnarlåten.

Det blev ett tungt operettstycke som någon Erik i Ö-vik önskat sig och det blev Speedy Gonzales [reservation för stavningen där].

Och när jag plockat mina bär färdigt var önsketimmen slut utan att stackars svärmor kommit fram.

Tokigt. Tokigt. Men vi konstaterade båda i telefon ett par minuter efter programmets slut att det trots allt är tanken som räknas.

Dessutom hade jag ju mina bär att ta itu med senare i kväll. Efter tjejmiddagen.

För eftermiddagen skulle ägnas strictly åt gräsklippning.

Så när jag och svärmor sagt hej till varann traskade jag ut till min gula polare Stig(a).

En timme senare var vi inte polare längre. Då hade han hostat sig död x antal gånger på det som mer liknade en äng än gräsmattan på framsidan av garaget.

Och när han betedde sig lika illa på baksidan och jag inte lyckades ändra inställningarna på hjulen tänkte jag strunta i långgräset och fortsätta där det inte växt lika ohemult.

Att jag inte gav upp på en gång begriper jag inte.

För strax efteråt hade jag fastnat med Stig(a) i en rosenbuske på väg från a till b, och bara slet ut honom därifrån i blint frustrationsraseri.

Och oj.

Då lossnade fronten.

Likt ett åskmoln lämnade jag åbäket där det stod. Vid rosenbersån.

Svor åt den så min ständige följeslagare Vargas tog ett skutt rakt upp i luften innan han kom sig för att trippa efter mig över grusgången och in i huset.

"Nu skiter vi i gräset och slänger ihop lite bullar och världens enklaste svartvinbärssylt i stället..." muttrade jag när vi kom till köket.

Och eftersom Vargas inte hade något att invända skred jag till verket direkt.

Ivrig på sylt som jag var började jag mäta upp vinbär och socker i en vid kastrull.

Så blev jag osäker på sockermängden mitt i upphällandet, och rusade upp till datorn och Monikas blogg.

Läsa. Läsa.

Nej.

Suck. Fasen. Men åh.

Jag hade lyckats klanta mig fast att det knappt fanns marginal till klanterier. Alls.

Man skulle nämligen koka bär och vatten en kvart. Och  s e d a n  tillsätta sockret.

Gah.

Ner i köket och göra det enklaste av enkelt omständigare än. Ja. Inte vet jag.

Men det innefattade två silar och två bunkar och en himla massa bär.

Ösa lite bär och socker i sil. Sila sockret i bunke. Ner med bären i ny sil. Skölja bort allt socker. Och ner med bären tillbaka i den ursköljda vida kastrullen.

Och så nya bär i sockersilen och så vidare.

Skam den som ger sig.

Hemskt mycket god svartvinbärssylt blev det innan det var färdigt.

Även om jag valde en senväg fast att Monika så snällt serverade en prima genväg.

Och bullar blev det också.

Där kan ingen slå mig på fingrarna. Tack och lov.

Nu hörni.

Tror jag kanske att jag och min äkta hälft -som fick åka iväg på jourjobb på bröllopsdagen- ska ta och hoppa i bingen och knåda varandras fötter ett par varv.

Det kan vi behöva.

Natt, nattinatt!