« Norrhassel vs Matfor... | Hem | Surt »
"Tänk att jag är så fantastisk, va? Det trodde ru inte om mig!"
Skrivet:   16 september kl. 01:20

Ett grundmurat självförtroende.

Inga bekymmer i världen, egentligen.

Och en jävla koll på all musik.

[Fast att det så klart aldrig är hela sanningen. Det där med problem och bekymmer.]

Tre meningar som sammanfattar Sverker ganska bra.

Och som får mig att skratta både gott och kärleksfullt efter ett par timmar i hans sällskap.

Den mannen har tagit termen affirmation till oanade höjder. Upphöjt i femtio. Minst.

Ingen kan som han utbrista i ett spontant "Herreguuuuud, Caroline! Jag  ä r  väl  för härlig jag också?"

Eller "Tycker inte du att det är fantastiskt att jag är så underbar?"

Jo.

Det är fantastiskt.

Lika fantastiskt som att man kan börja sjunga på nästan vilken låt som helst, och veta att han inom ett par sekunder kommer haka på.

Däremot måste jag säga -så här när han inte hör på- att det är  l i t e  si och så med den där fantastiska sångrösten. Och att det ibland finns  l i t e  mer att önska när det kommer till artikulationen när han klämmer i och sjunger.

I dag till exempel, underhöll han mig med en låt jag vet han sjungit förut.

Mellan alla "Är det inte väldigt vackert?" och "Caroline, lyssna på mig nu, nu får du underhållning här av Sverker!" och "Tänk att det visste inte du om mig, va, att jag var en sån fena på att sjunga?" kom det några svaga melodislingor med obestämda "halilaredee...hajorååå...."  och med vissa inslag av "...taaaak" mellan varven. Det var ljust och det var någon höjning här och där.

Och jag kunde bara inte komma på vad sjutton karln sjöng på.

Eftersom Sverker är lika van att jag klämmer i och sjunger med honom som jag är att han sjunger med mig. Uppstod en lätt frustration när jag aldrig kom in med andrastämman.

Han sjöng och sjöng och jag bläddrade och bläddrade i hjärnans textförråd. Och plötsligt kom det en melodislinga jag kände igen.

Så jag föll snabbt in i texten och en lättnad spred sig över Sverkers glada ansikte.

"Hördu, nu frågar jag dig en sak så här; vem är det egentligen som har gjort den här låten, va? Nu frågar jag dig det, va?" kom det då genast.

Och det bara stod stilla i hjärnkontoret på nytt.

"Näe, Sverker...jag kommer inte på det..."

"Rod Stewart, Caroline. Rod Stewart är det!" konstaterade Sverker med ett stort leende.

Just ja. Det var det ju.

Sedan sjöng vi stämsång hela vägen till fotbollsplan.

Och det lät faktiskt  n ä s t a n  så här:

 

Det visste ni inte om mig, va? Att jag var så fantastiskt bra på att sjunga?

Men nu sjunger jag på sista versen för den här aftonen.

Natti, natti hörninini!

 
Kategori:   Sverker |  Permalink |  Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/enilorac.m/entry/t%C3%A4nk_att_jag_%C3%A4r_s%C3%A5
Kommentarer:

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten