« Humor | Hem | Veckans ord »
Uppåt och neråt
Skrivet:   30 juni kl. 01:32

Sådant är det.

Livet.

Ena sekunden kan man skratta sig blå åt fåniga videosar.

Andra tar det där allvaret vid.

Som påminner en om att.

Om att man kan sitta och läsa morgontidningen och tänka att det där kan ju inte stämma.

Det kan ju inte stämma att han som jag slängde käft med i kön på ICA för bara någon vecka sedan.

Nu ligger i ett kylrum och väntar på en begravning i kretsen av de närmaste.

Så ska det ju inte gå till.

Men det står ju där. Svart på vitt.

Att just han inte finns mer.

Att han. Bara någon dag efter att han klämkäckt sagt att "det knallar och går" och "det är hopp om livet" medan han packade kassen med bröd och ost och mjölk och lök och vardag.

Bara föll ihop och dog. 

Man tänker på de anhöriga. De som är kvar. Som ska klara sig utan.

Och så går den egna dagen sin gilla gång. Dagen i livet.

Man skrattar högt i telefon. Vinkar hejdå från bilen till en liten N.  Suckar åt gräsmattan som behöver klippas.

Man är på kiosken med sin lindrigt utvecklingsstörde vän när någon ler lite trött från en bil.

Och det knyter sig i magen på en.

Men man tänker att man får fan inte vara feg.

Och så går man fram och lutar sig mot den öppna bildörren.

Säger "Hur är det egentligen, jag blev alldeles chockad när jag läste tidningen..."

Den trötte visar med näven att det är så där och att det går upp och ner.

Han är arton. Har nyss fått körkort. Men har ingen pappa mer.

Kanske löken, som starka, stora händer stoppade i kassen på ICA, fortfarande ligger hemma oanvänd. Kanske osten precis fått skidbacke i sin plastpåse i kylskåpet.

Kanske har den trötte knappt fattat själv vad som hänt. Vad han hamnat mitt i.

"Det är skönt att se att du är på benen i alla fall... att du funkar mitt i alltihop!"

"Schuup. Jag och polarn ska åka upp till Abborrtjärn å fiska nu."

"Hörrudu, har du sett till nåra polisbilar?" säger den lindrigt utvecklingsstörde. Och spiller lite chokladströssel på jackan medan han plirar in mot förarsätet.

Och den trötte ler.

Och säger "Näe, det är dåligt med det...kommer du ihåg att vi har träffats förr?"

Just ja.  Det har de ju.

För han som inte längre finns och den trötte åkte som skållade troll mellan hem och gruppboende under en period för flera år sedan. När deras ena katt fått för sig att han skulle flytta.

Far och son.

Nu och för alltid minus far.

Så kommer polaren och den trötte flinar stort. Med munnen. För ögonen hänger inte med.

"Färdkost, fan vad schysst!"

Strips med dressing. Standard med gegg.

"Sköt om dig, och god fiskelycka."

"Detsamma, hare bra."

Och bilen försvinner längs landsvägen.

Upp och ner och vi vet ingenting.

Ingenting alls om vad som väntar bakom nästa kurva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 
Kategori:   Lite allvar i allt det glättiga |  Permalink |  Kommentarer [10]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/enilorac.m/entry/upp%C3%A5t_och_ner%C3%A5t
Kommentarer:

Jag, som inte är religiös, tänkte nånting i stil med "Herren ger och Herren tar" igår, när min chef glädjestrålande meddelade att hon blivit mormor, och när min kollega med tårar i ögonen berättar att hennes låtsaspappa igår lagts i respirator och väntar på döden. Visst är det som du skriver, det går upp och ner. Men det går för fort ibland. Finns det ingen broms?

Skrivet av irrhönan den 30 juni, 2007 kl. 08:57 #

irrhönan- Man inbillar sig ibland att man inte har tid med sorg, eller tid att dö eller vad som helst. Att det inte kan hända här och nu. Sen bara händer det. Abrupt och utan förvarning i ens närhet. Och man kommer ihåg att livet är ändligt.

Skrivet av Moböjs den 30 juni, 2007 kl. 09:14 #

...du skriver så bra!

Skrivet av MsKompis den 30 juni, 2007 kl. 10:47 #

Det där med ostens skidbacke....det kommer för evigt att etsas fast hos mig... hur det vardagliga bara fortsätter liksom... när döden kommer :-( Det här var en av dina allra bästa texter tycker jag!!

Skrivet av Lärarinnan den 30 juni, 2007 kl. 12:06 #

Mskompis- Tack snälla du! Lärarinnan- Tycker du det? Tack! Men det är just det, att döden inte tar nån hänsyn, inte livet heller. Egentligen.

Skrivet av Moböjs den 30 juni, 2007 kl. 13:58 #

Det är tur att vi inte vet vad som finns bakom kurvan tycker jag, och att allting bara går vidare. För vad vi än ska gå igenom o. hur jobbigt allt kan vara, så går allt bara vidare, o. det kommer vi också att göra. Och på nåt sätt så känns det skönt att veta. Hur ont någonting än gör, eller är, så lär man sig att leva med det, tack vare att allt bara fortgår som vanligt. Njut av vardagen, den tar bara ett ögonblick att förändras.

Skrivet av 90.227.218.104 den 30 juni, 2007 kl. 19:17 #

ja visst kan livet ta oväntade turer med oss, jag har ett gammal bonad hemma med texten "glöm ej att leva min vän ty dagen som gick kommer aldrig igen" den läser jag varje dag för att påminna mig själv om hur snabbt livet kan förändras och att ta vara på varje dag. mariaj

Skrivet av 81.231.40.252 den 30 juni, 2007 kl. 20:34 #

anonym- Du har så rätt, varenda liten vardaglig dag ska vi ta vara på! mariaj- Ja, usch... att man ska måsta behöva bli påmind egentligen. Visst borde det vara självklart att ta vara på dagarna? Ändå är det väldigt sällan här och nu man befinner sig.

Skrivet av Moböjs den 01 juli, 2007 kl. 01:16 #

Jag städar mindre, tjatar mindre, ser mindre på TV och äter bara sådant som är nyttigt o c h gott. Jag skriver mer, läser mer, berömmer mer och leker mer. Försöker i allafall. För det där "död", det har kommit mig alldeles för nära. Håller med Lärarinnan - bra text.

Skrivet av nynnande den 01 juli, 2007 kl. 22:35 #

nynnande- Jag vet att du upplevt det där smärtsamt nära. Bra att det väckt något hos dig, även om priset var fruktansvärt och vidrigt högt. Och kanske inte alls värt det. Men ändå.

Skrivet av Moböjs den 01 juli, 2007 kl. 23:18 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten