Som i mitt fall det här med opera.

Till exempel.

Det må vara finkultur så det stänker om det.

Men mig berör det inte det minsta. I alla fall inte i positiv bemärkelse.

Under utbudsdagarna i Ånge [i går och i dag] bjöds vi på massor av härlig kultur.

[Det är ett sådant där tillfälle när vi arrangörer bara sitter ner och tittar och njuter eller dissar och gäspar. Medan massor av olika fria teatergrupper och underhållare, samt Riksteatern, svettas och sliter på scenen för att falla oss på läppen. För att få upp våra ögon för dem och kanske, kanske bli bokade.]

Och så bos det på hotell. Och minglas. Och äts god mat.

Och utöver alla presentationer blir vi arrangörer allt som oftast bjudna på någon underhållning bara för underhållningens skull också.

Känns alltid lika trevligt och lyxigt.

Just den här gången skulle vi få se Madame Butterfly direktsänt från Metropolitan i New York.

Och jag tänkte att jag skulle vara riktigt open minded och i alla fall ge det hela en akt.

Allt som allt var föreställningen tre timmar och tjugoen minuter lång.

Mutti, hennes kusin, deras väninna A [jag har värvat dem till publikvärdsstaben, och de var också med under utbudsdagarna i år] och jag kom rätt sent till visningen och klämde ner oss i salongen.

Detta efter att redan ha suttit och sett snuttar ur diverse pjäser en hel dag.

Lite storslaget kändes det när kameran svepte över Metropolitans publik som satt i New York och väntade precis som vi. I Medborgarhuset. I Ånge.

Men känslan försvann så fort operan satte igång.

Mutti satte sig till rätta och slumrade innan första tonen togs.

[Men hon påstår själv att hon aldrig sov. Nä. Nä.]

Hennes kusin och deras väninna försökte vara goda lyssnare och såg åtminstone lite intresserade ut.

Och själv. Höll jag på att gå under av tristess.

Det kröp i hela kroppen på mig.

Jag kunde inte förmå mig att ta till mig minsta lilla av det som skedde på skärmen.

Någon sväng fick jag ett okontrollerat fnissanfall och kände mig som tio år.

Det var när den amerikanske förföraren på scen sjöng huvudpersonens namn gång på annan och översättaren envisades med att skriva Cho-Cho-San i stället för Cio-Cio-San, som hon egentligen heter.

Det säger en del om hur tråkigt jag hade.

Jag kunde inte sluta fnittra åt Mutti som sov -eller, just ja, det gjorde hon ju inte-, hennes kusin som försökte se ut som hon förstod och åt kondomassociationerna på skärmen.

Och jag visste inte hur fort jag skulle komma ut ur salongen när första akten äntligen var över.

Vad jag gjorde i stället?

Jag låg uppslängd på sängen i hotellrummet och blängde på Andra chansen och åt hårda gratissnarror från foajén, samt drack ett glas vin ur en plastmugg.

Och det var så himla gemytligt och skönt så det finns inte ord.

Det var faktiskt så mycket vad jag behövde att jag strax efteråt borstade tänderna och kröp ner under täcket på riktigt.

Och slumrade in där någon gång runt halv elva.

En tid jag inte ens fixar hemma en vanlig vardag.

Näe.

Opera går bort.

Väldigt mycket bort.

I övrigt var det en superbra helg.

Nu lite betapet.

Tjing, tjingeling hörni.

Och för er som inte tycker som jag... be my guest!