Vill bara önska er alla en God Jul. Sätter här in en bild på den nya kattkullen... Celeste, Charmando och Chanel, tre busiga små krabater.

Länge har jag hållt ut och roligt har det varit, men nu känns det baskemej som den här bloggen gjort sitt. Jag har bett om att få ta bort denna bloggen, kanske startar jag en ny efter ett tag igen, men just nu vill jag göra ett långt uppehåll. Det känns inget roligt längre och jag har definitivt andra saker i livet jag behöver ta itu med. Sen har det mer och mer börjat kännas som om jag är ute och cyklar. En annan bloggare frågade ironiskt om jag inte kunde berätta hur det var på "min tid när jag växte upp". Jag antar att hon syftar på att jag många gånger ger uttryck för ganska mossiga åsikter och tankar. Det kanske helt enkelt är så att tiden har sprungit förbi mig. Jag får väl skylla mig själv som har supit bort så många år av mitt liv och inte hängt med i hur vanligt folk gar "utvecklats".

Just på passagen känns det iallafall som om jag har gjort mitt. Tack alla ni som följt och kommenterat min blogg under denna tid, och ni som var ett stöd för mig under en tid då jag inte mådde bra. Det har betytt mycket för mig och ...tja... jag vill inte bli alltför emotionell här, men ni fattar nog. Jag är tacksam helt enkelt.

Ha det bra alla, vi kanske ses i en annan blogg längre fram...

När jag gick i gymnasiet i mitten på 90-talet var det många som fnös åt internet. Man ansåg att det bara var nördar som satt och surfade och chattade och på den tiden fanns ju inte bredband så man var tvungen att betala ett fast minutpris via modem, vilket kunde bli ganska dyrt om man var uppkopplad merparten av dygnets timmar. Men i takt med att internet växte och mer och mer annekterade vanligt folks intresseområden så blev snart internet en acceptabel lekplats för både barn och vuxna.

Jag både gillar och ogillar facebook. Jag gillar det för att man på ett enkelt sätt kan ta kontakt med gamla vänner och klasskamrater och narcissist som man är så vill man ju gärna ha en egen sida på nätet, men foto och info om sig själv och allt det där. Men jag tycker det har blivit lite för mycket lek av det hela. Folk håller på och tramsar och skickar små gulliga hälsningar till varandra och olika utflippade tester, som t.ex. "Vilken alkoholdryck är du?", "Vilken religion passar dig?", "Vilken kändis är du mest lik?" osv. Man kommenterar varandras handlingar, "Hanna likes this" (tummen upp). "Hanna Poked you on this or that photo" etc. Jag kan tänka mig att Facebook är ett heltidsnöje för människor som inte har ett arbete att gå till, men också för människor som använder datorn mycket i jobbet och som liksom inte kan låta bli att öppna ett litet facebook-fönster vid sidan av dokumentationen av årsredovisningen på företaget SlappNisse AB.

Det känns som att vuxna människor tillåter sig att leka alltmer pga eller "tack vare" internets existens. Hur skulle det ha gått om vi aldrig hade fått internet? Hade vuxna människor då fortsatt vara lika tråkiga som innan och spelat monopol med sina barn på Fredagkvällen istället för att sitta klistrade framför facebook? Idag är det ju för många svårt att tänka sig ett liv utan internet och mobiltelefoner, och många har säkert glömt bort hur de roade sig innan dessa tekniska landvinningar. Synd för dem den dagen internet brakar samman pga terrorister eller någon vettvilling sabbar mobilmasterna.. då blir det panik.

Eftersom jag är uppväxt i en familj som var relativt fattig (=Vi hade inte råd med de senaste prylarna, hade sällan råd med nya kläder osv) så har det fallit sig naturligt att jag reagerat med avundssjuka på "alla andra" som haft det mycket bättre (rikare föräldrar) och tyckt att de varit bortskämda och otacksamma. Sen har jag lagt märke till att många fortsätter vara bortskämda och otacksamma även i vuxen ålder. Vissa grejer som jag tycker är rena I-landsproblem är för dem "normalt".

T.ex.

Att inte kunna äta rester från gårdagen för att det är "för gammalt".

Att slänga mat överhuvudtaget.

Att som karl inte orka diska eller städa själv.

Att som kvinna ofta lämna ungarna till andra för att man själv vill roa sig och ha det lugnt och skönt och slippa de "jobbiga ungjävlarna".

Att känna sig kränkt för minsta förolämpning som för en annan mer eller mindre har varit vardagsmat.

Att kräva mycket av samhället men ge väldigt lite tillbaka.

Att kräva av andra vad man inte kräver av sig själv.

Att hemfalla åt kameleontbeteende (dvs att inte våga säga sin egentliga åsikt i sammanhang där det inte "passar sig" för att man är rädd om sin heder eller sitt rykte).

Att förvänta sig att morsan eller farsan eller någon annan släkting ska ställa upp när man får det "kärvt" ekonomiskt (inte har råd med ny bil eller ny dator t.ex.)

Att vara överdrivet rättshaveristisk

Att tro sig vara förmer än alla andra tills man blir satt på plats, för att sen förvandlas till en liten mes och bli överdrivet snäll och undfallande.

Att tycka att alla som inte har de senaste prylarna eller som inte har råd att betala för samhällsservice eller tjänster är losers och eftersläntare.

Samtidigt är jag glad att jag inte hemfaller åt dessa I-landsbeteenden, även om jag naturligtvis inte skulle tacka nej till att få det lite bättre ställt och kunna betala mina skulder. Men min uppfattning är att människor som fått det mesta serverat under sin uppväxt och senare i livet har vant sig vid en hög levnadsstandard är väldigt dåligt rustade för diverse motgångar och bakslag. Dessa kommer ofta som en chock för dem och de blir då helt förkrossade och handlingsförlamade. Nej bättre då att vara van vid lägre levnadsstandard och diverse motgångar, så att man förblir härdad och inte börjar tro sig vara förmer. I slutändan måste man ju trots allt leva i verkligheten.

Jag tycker verkligen synd om de som sväljer allt som basuneras ut i nyhetsmedia, och framförallt dem som sväljer det som står i Aftonbladet, moralens och anständighetens fiende nr. 1 (ja, nu är jag där igen med mitt tröttsamma moraltugg ;-)). När Aftonbladet eller någon annan kvällstidning går ut med att något har blivit trendigt, då ska man ha klart för sig att det framförallt är kvällspressen (i detta fallet Aftonbladet) och INTE folket som hävdar denna trend.

Nu menar man t.ex. att det monogama förhållandet är ute. Men när man senare tittar på läsarundersökningen så svarar nära 90% att de aldrig skulle kunna tänka sig att dela sin partner med någon annan, dvs att leva i ett polygamt förhållande. Det är tydligt att media, och framförallt kvällspressen de senaste tio åren har haft som agenda att göra svenska folket mer promiskuösa och ombytliga vad gäller partners.

Ja, som sann traditionalist värnar jag om det monogama förhållandet och kärnfamiljen, och jag tänker inte be ett dugg om ursäkt för det. En stor tidning som AB borde definitivt ha bättre omdöme än att smälla upp såna här artiklar. Har vi inte redan nog med oönskade graviditeter, skilsmässor, separationer och barn som kommer i kläm? Har vi inte redan nog med sexuell lössläppthet, könsjukdomar och HIV?

Jag hatar verkligen den här "utvecklingen" av hela mitt hjärta.

"Händelsen rubriceras som misshandel och smitning", Det var ju för f-n ett mordförsök!

Och i Sverige är man "oroad över utvecklingen". Enligt en del forskare och enligt många som nyttjar Cannabis är det en ofarligare drog än alkoholen. Att som den allmänt vedertagna klyschan säger, Cannabis skulle vara inkörsporten till tyngre droger, är rent bullshit. Så var det kanske på 60- och 70-talet, men idag börjar många ungdomar med de tunga drogerna direkt utan att ha nån "inkörsport" överhuvudtaget. Jo, kanske möjligtvis alkohol då.

Jag tycker att Sverige är oerhört skitnödigt när det gäller alkohol- och drogpolitik, ja nästan på gränsen till det löjliga. Det går egentligen inte att säga att någon drog är farligare än någon annan. Allt beror på hur frekvent man tar drogen och vad ens egen kropp eller ens psyke tål och inte tål. Då jag själv har varit i missbruk har jag ofta stött på uppfattningen att både amfetamin och Cannabis skulle vara ofarligare än alkohol. Och när även vissa forskare intygar detta kan man ju börja undra vad som är sant och inte.

Jag tror att en legalisering av Cannabis i Sverige skulle göra varken till eller från. Så länge Sverige väljer att ha kvar Systembolagets monopol på alkoholförsäljningen, trots att det står i strid med EU:s regler, så kan man inte räkna med att bruket av narkotika kommer att minska. Finns inte det ena tillgängligt så måste missbrukaren ha ett substitut. Och han kan gå över lik för att få tag i substitutet.

Personlig utveckling är något som av de flesta ses som positivt. För de flesta innebär personlig utveckling bl.a. att bli mer tolerant och mindre dömande. Att man ska lära sig se saker ur flera olika perspektiv och inte bara ur sitt eget. Men vad gör man när man kommit så långt i sin "andliga" utveckling att man inte kan utvecklas mer? Ja, då är det dags att göra saker mer invecklat igen, så som det var från början, innan man började utvecklas. Jag har nog läst varenda bok som finns att låna på bibblan om att förverkliga sig själv och sina drömmar och tänka positivt. Men frågan jag alltid ställt mig är: Finns det något högre syfte med det? Vad är meningen med att bara klättra och klättra men aldrig falla tillbaks? Ta bara det sjuka faktum att många människor som pysslar med "andlig" utveckling inte tror på någon Gud. Hur går det ihop? Andlighet och religiositet går väl oftast hand i hand? Man kan väl inte äta kakan och ändå ha den kvar?

Ja jag vet att man kan bli hur tolerant som helst och att man kan tänka hur positivt som helst, det finns bara ett aber! Att leva som en alltigenom tolerant och positiv människa gör inte livet lika spännande! Jag har kommit till den punkten i min "utveckling" att jag vill tillbaks till rötterna istället. Jag vill tillbaks till den jag var från början, med alla mina fördomar och den naturliga misstänksamhet som jag tycker färgar min omvärld på ett mer personligt sätt. Jag är helt enkelt inte mig själv när jag försöker låtsas vara fördomsfri och tolerant. Jag känner mig bara töntig och förlorar min grundläggande livslust.

Dessutom är jag inte så hundra på att det som folk beskriver som personlig utveckling alltid är utveckling. Jag får en känsla av att man bara lurar sig själv på ett ganska grundläggande plan. Ja, detta blev ett djupt inlägg, men det blir så ibland när man har idetorka...

När jag läser kommentarer till debattartiklar på nätupplagan av Aftonbladet och Expressen och surfar runt bland olika debattforum på nätet så börjar det kännas som om trenden håller på att vända. Inte minst efter Aftonbladets beslut i dagarna att neka Sverigedemokraterna annonsplats i tidningen. Det finns en gräns för svenskens tolerans, och den gränsen är snart nådd. Det går inte att tysta ner så många människor som anser att integrationspolitiken i det här landet totalt har havererat. Det går inte att förneka en sanning som för många som bor i invandrartäta områden är så uppenbar. Det pågår en smygislamisering av Sverige, som mer eller mindre aktivt styrs av vänstern och sossarna. Och Aftonbladet som ökänd sossetidning är ett av maktens effektivaste redskap för att hjärntvätta folket att tro att mer invandring och mer mångkultur är vad vi behöver, och den som invänder det allra minsta stämplas automatiskt som främlingsfientlig.

Både i Norge och Danmark har man tvingats lyssna till folket och i dessa våra två grannländer är toleransen långt ifrån så hög som hos svensken. Vi är unika i Europa med vår generösa invandringspolitik. Ta bara det faktum att i Södertälje bor det fler araber än i hela USA. USA åker runt i världen och leker världspolis och bombar sönder "skurkstater", och så får vi i Europa, och framförallt Sverige ta smällen. Det är vi som får ta hand om de som flyr från USA:s "rättfärdiga" krig. Borde inte denna supermakt som har hundra gånger större landyta än lilla Sverige ta det mesta ansvaret, och inte minst ta konsekvenserna av sina handlingar?

Det ser ut som om fler och fler börjar inse hur sjukt det är att ett litet land som Sverige ska ta emot uppemot 100 000 "flyktingar" om året. Inte ens 10% av dessa är flyktingar i ordets egentliga bemärkelse, dvs mindre än 10% har egentliga skäl att fly sitt hemland (såsom krig, diktatur, svält osv). Dessutom så åker de inte ens tillbaka då det blivit fred eller demokrati i hemlandet, som de egentligen ska göra. Nej istället tar de hit hela tjocka släkten och lever gott på skattebetalarnas pengar. Men det är en sanning man måste tiga om. Jag tar egentligen en jävla risk som skriver det här i min blogg, men jag anser att ju fler som får upp ögonen desto bättre. Och de som väljer att fortsätta blunda för verkligheten får väl göra det då. Det blir värst för dem själva den dag muslimer blir i majoritet i vårt land och sharialagar inflörs...då är det inte längre snack om att arbeta för jämställdhet, nej då kommer alla svenska kvinnor att tvingas bära slöja och inte flirta med andra män...annars väntar stening eller kast från högt belägen balkong.

Även om man inte vill det, eller ens vill kännas vid det, så kan det ofta vara så att man känner sig begränsad pga andra människor och deras viljor, åsikter eller personligheter. Det är inte så lätt alla gånger att gå emot strömmen, eller att uttrycka en annorlunda åsikt eller vilja i sammanhang där det inte "passar sig". Ofta har jag fått höra att de människor folk ser upp mest till är de som är sina egna, som kan vara sig själva, som går emot strömmen och vågar vara annorlunda, som vågar säga sin åsikt utan hänsyn till omständigheterna eller vilka människor som för tillfället råkar vara närvarande.

Men jag undrar om det där stämmer alla gånger. Sen jag började vara den jag är och ge uttryck för mina egna åsikter och tankar tycker jag snarare att många har tagit avstånd från mig. Det gick bra så länge jag var en "betjänt" och ställde upp för kreti och pleti, och så länge jag jamsade med för att vinna förtroenden och "vänner". Men jag har aldrig varit så ensam som nu när jag står på egna ben, det är som om man duger så länge man anpassar sig, men så fort man börjar visa att man har egna åsikter, tankar, värderingar och viljor så börjar folk undvika en och många slutar umgås bara av den anledningen.

Så är det för mig iallafall. Jag hade egentligen bara tur som hittade en kvinna som accepterar mig för den jag är, det är sannerligen inte alla förunnat. Jag vet många förhållanden där båda mer eller mindre "spelar teater" för att passa varandras galoscher. De gör avkall på sina egna behov och viljor för att vara sin partner till lags. Ett sådant förhållande har jag aldrig velat leva i. I så fall är jag hellre ensam. Om inte folk kan acceptera en för den man är så är det för att de helt enkelt inte gillar den man är, och då är det ingenting värt.

Jag har alltid avskytt att känna mig begränsad pga andra. Jag tycker att folk kan lära sig acceptera att alla inte har samma intressen eller mål i livet. I skolan t.ex. blev jag ofta sedd som konstig för att jag inte gillade sport. I den lilla byhåla där jag växte upp var det nästan lag på att alla ungar och ungdomar skulle vara intresserade av sport och idrott. Vi var en liten klick som hade mer estetiska intressen, som musik, böcker och konst osv, och vi var sedda som "udda" och outsiders. Det var svårt att inte känna sig begränsad av de andra i en sån inskränkt miljö. För vem vill bli sedd som udda eller konstig?

Det finns en skum social kod i det här samhället som gör att folk känner att de måste ha kontroll över vad andra gör eller inte gör. Även i umgängen där man är bra vänner finns det här kontrollbehovet. Ingen får falla ur ledet, man förväntas vara, uppträda och tycka på ett visst sätt. Men vad som är "tillåtet" eller inte varierar från umgänge till umgänge. Även i umgängen där man är mer "open minded" finns det där auktoritära tänket. På ytan verkar allt så bra och vänskapligt men under ytan bubblar det av motstridiga viljor och uppfattningar...

Precis som man tar seden dit man kommer när man är på besök hos någon, på samma sätt bör man också visa respekt i bloggvärlden. Det innebär inte att man måste tycka som och hålla med bloggaren i det han skriver, absolut inte, men en viss netiquett (som det heter idag) kan man förvänta sig. Precis som man inte klampar in i någons hem med leriga skor och skitiga kläder och lägger sig raklång på soffan och börjar kräva saker av husägaren, lika lite rackar man ner på eller försöker mobba ut bloggaren bara för att han/hon råkar ha en viss åsikt eller en viss tankegång.

Man kan tycka annorlunda utan att gå till direkta personangrepp eller vara otrevlig mot bloggaren. Själv har jag ju innan haft en del problem med personer (folk som upprörts över mina åsikter) som har försökt vända de andra kommentatorerna mot mig. Jag tänker speciellt på en person som kommenterade min blogg ett tag (det var ganska länge sedan nu för er som undrar)  och som i början var trevlig och tillmötesgående, men som sedan visade en helt annan, mer obehaglig sida. Bara för att jag inte strök personen medhårs så började denne intrigera och försöka få de andra med sig på sin sida, mot mig.

Sådant accepterar jag inte och en sådan person blir direkt svartlistad från att kommentera min blogg. På den tiden fanns dock inte möjlighet att svartlista så jag fick finna mig i denne persons, ibland aggressiva påhopp.

Nej, man kan inte bli omtyckt av alla och det är heller inget jag strävar efter, inte nu längre iallafall.

Men man kan visa respekt för bloggaren, det är inte för mycket begärt. Lite enkel netiquett.

Nu nalkas hösten. Äntligen slipper man åska, insekter och olidlig hetta. Äntligen kan man andas frisk luft och allt återgår till det normala.

Och det är långt kvar till nästa sommar.....

För mig har det med åren blivit allt viktigare att stå för det jag tycker och tänker. Det har nog inte undgått någon här att jag friskt basunerar ut mina åsikter och tankar utan "finkänslighet", dvs jag är inte vidare försiktig utan trampar, ibland omedvetet, på ömma tår.

Det finns faktiskt en anledning till att jag blivit sån här. När jag var i början av min missbrukskarriär lärde jag känna en person som var vad man skulle kunna kalla en tvättäkta kameleont, dvs han kunde aldrig stå för vad han egentligen tyckte och tänkte, han jamsade med varenda en bara för att det skulle vara lugnt, för att han var så förbaskat rädd för att komma på kant med folk. Det blev bara patetiskt när vi umgicks flera stycken, och den stackars saten kände sig tvungen att hålla med än den ena, än den andra.

Om den ene t.ex. sa att Cornelis är den bästa svenska trubadur vi haft, ja då tyckte han också det. Om han pratade med den andre som inte alls gillade Cornelis, så höll han med även honom. Om någon tyckte att någon annan var dum i huvudet, ja då tyckte han också det. Senare när han pratade med personen ifråga (han som var dum i huvudet) så tyckte han inte alls så längre. Jag skulle kunna radda upp många fler exempel men ni fattar säkert i stora drag hur han var som person.

Man fick intrycket av att han tyckte att han själv var smart som var så "socialt smidig", problemet var att folk gradvis tappade förtroendet för honom då de inte upplevde honom som rak och ärlig. Jag fick ganska stora problem pga den här personen, som för övrigt var en riktig intrigmakare, dvs han pratade skit bakom ryggen och var skenhelig i största allmänhet. Han skulle med största säkerhet ha blivit en bra skådespelare, så bra som han var på att spela olika roller, tyvärr valde han flaskan (kanske lika bra det - jag misstänker att hans problem med att våga stå för sina åsikter har varit det som gjort att han blivit missbrukare).

Pga den mannen förlorade jag alla mina vänner. Han lyckades prata ner mig så pass att jag var tvungen att flytta från orten där jag bodde. Han fick de andra att förakta mig och jag fattade då ett viktigt beslut - jag skulle ALDRIG någonsin bli en sån falsk kameleont. Efter att ha umgåtts med personen ifråga i tre års tid var jag så förbannat trött på att ständigt behöva vända kappan efter vinden att jag höll på att spy. Jag ville bli rak och ärlig, pålitlig. Jag ville inte bli någon falsk fegis som kryper in i sitt skal så fort det börjar hetta till lite.

Jag har i efterhand observerat det här kameleont-beteendet hos många vanliga svenssons, men definitivt inte lika starkt och uppenbart som hos missbrukarkompisen. De flesta brukar våga stå för åtminstone merparten av sina åsikter, även om de har tendenser till hyckleri.  Jag tror att man måste ha känt en sådan person för att verkligen börja hysa förakt mot kameleontism. Om andras "vända-kappan-efter-vinden"-beteende påverkar en själv negativt, det är då man reagerar på det. Så länge man inte berörs av det, kanske man inte heller upprörs.

Surfar man runt lite bland profilerna på passagen alias så är det tydligt att män mellan 50 och 65 år inte i första hand är ute efter kvinnor i sin egen ålder eller där runtikting. Jag tycker det är lite peddovarning när en 60-årig gubbe försöker ragga på tjejer mellan 18-25. Även om det nu skulle funka dem emellan så vad har ett sådant förhållande för framtid? Skaffar de barn så kanske farsan kolar redan när barnet är 10 år. Jag personligen kan tycka att det är acceptabelt med en viss åldersskillnad, rör det sig och 10-15 års skillnad är det väl ingen större fara, men när det blir så mycket som 35-40 års åldersskillnad tycker jag bannemej att man får sätta en gräns!

Att stor åldersskillnad blivit så accepterat numer tror jag endast är ett resultat av äldre gubbsjukas "lobbying". De har s.a.s "lobbat" för att det ska bli mer accepterat, så att de får en ursäkt att vara gubbsjuka utan att det ses som något onormalt eller perverst. Sen är det ett ofrånkomligt faktum att moralen de senaste 20 åren luckrats upp något katastrofalt. Folk vill inte ens veta av ordet moral längre, man anser att det är ett förlegat ord som hör det gammelkristna samhället till.

Det sorgliga med att folks moral stagnerar är att snart finns det inte en jävel som man kan lita på! Innan fanns det präktiga människor, människor med principer som inte kunde tänka sig att gå över vissa gränser. Man kunde lita på att deras värderingar hindrade dem från att göra avvikande eller suspekta grejer. Idag kan man fantamej snart inte lita på någon. Visst kan jag förstå att många äldre män saknar sin ungdom och att de vill känna sig attraktiva och gångbara på "marknaden" och därför kanske fiskar lite bland yngre tjejer för att få en sorts bekräftelse. Men när det går längre än så är det bara patetiskt och äckligt. Även när jag blir gammal kommer min stolthet och värdighet att hindra mig från att sjunka så lågt.

Finns det mer arroganta typer än de som har råd att skaffa sig allt de vill ha och behöver, och som dessutom tycker att det borde vara lika lätt för andra att göra det, trots att de har sämre ekonomi? Varför verkar det som om vissa människor har uppfattningen att har man taskig ekonomi får man skylla sig själv? Jag bodde ett tag granne med ett par där mannen hade ett lågavlönat jobb och hans sambo var mammaledig. Vi umgicks en del och de var riktigt trevliga och omtänksamma typer. De ställde upp för mig och jag för dem, när det behövdes. Äkta grannsämja med andra ord.

Sen fick mannen ett bättre betalt arbete, och de fick genast mycket mer pengar att röra sig med. Och nu började hans sambo att bli riktigt odräglig och högfärdig. Hon frågade mig ofta på ett arrogant sätt varför jag inte köpte det eller det, varför jag inte skaffade körkort eller bil, varför jag inte skaffade den och den försäkringen, varför jag inte skaffade större lägenhet osv. Precis som om det vore helt självklara saker för alla, oavsett om de har en högre inkomst eller lever på existensminimum.

Jag kunde bara vara ärlig och säga som det var, att jag inte hade råd. De tröttnade sedermera att umgås med mig, eftersom de ansåg att jag var "lägre stående", nu när de själva hade kommit upp sig lite, eller åtminstone han, för det enda hon gjorde var att gå hemma hela dagarna och leka lyxhustru, gå omkring i morgonrock och tugga chokladpraliner och köpa hem fina viner, bjuda barnen på fina restauranger osv. Hennes man var väl fortfarande Ok, men hon hade förvandlats till någon högfärdig primadonna.

Här har ni en av anledningarna till att jag inte ser med blida ögon på dem som kommit upp sig i smöret. Aldrig att jag skulle kunna bli så oförskämt arrogant och egotrippad, även om jag fick mer pengar att röra mig med. Och det mest upprörande var att de innan ofta brukade säga att "Man ska inte låta pengar styra allt". De blev, precis som så många andra dumjävlar som säger att pengar saknar  betydelse, själva ett offer för dem.

Också är det en av anledningarna till att jag aldrig bloggar om min ekonomi eller om vad jag har och inte har. Gjorde jag det skulle jag väl snart förlora varenda läsare.