Damernas Detektivbyrå, vilken underbar serie på TV1. Skådisarna helt underbara i sina roller. En positiv härlig bild av Afrika med  humor i kubik enligt min åsikt.

Nu har jag ingen att prata med närhelst jag vill på dagarna och ingen att kittla. Fast sist jag gjorde det åsamkade jag mig ett rejält blåmärke. Stackars sönderkittlade man som kände sig skyldig. JAg få blåmärken för det minsta lilla, men det är inte alltid så lätt at hålla lusten tillbaka.

Hoppas ni gläds åt att det är måndag i morgon.

En risk med livet är att det pågår medan jag sysslar med så mycket annat så jag inte ser det.
Symeon var gammal. Hans liv var fyllt av en längtan medan han levde livet. med åldern försämrades syn, hörsel och kanske rösten blev svagare. Men livets längtan, väntan och förtröstan fanns kvar i en förvissning att det skulle uppfyllas.

Han i kyrkan den där dagen då Maria och Josef med sitt lilla gossebarn kom. Då klarnade allt för Symeon - hans förvantan, hans längtanstid var över.
Kanske tänkte han Vad är det mina trötta ögon ser, är det verkligen sant vad mina öron hör. Vem är det som mina händer rör?
Är mitt hjärtas bön formade av mina läppar besvarad?

Symeon svarar själv trosvisst "mina ögon har skådat frälsningen som Gud har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna.". Kanske han också i sitt inre tänkte. Det är Guds joller mina hörselnedsatta öron hör och mina läppar formar ett stort tack för undret jag nu håller i mina händer.

Symeon kände en frid som övergår allt försånd och sa "Herre nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat". Symeon var redo. redo för döden, för ett nytt liv.