I nästan alla åldersgrupper hos barn, män och kvinnor finns det en del som inte kan låte bli att "lägga sig i".
Ibland vare sig man har någon vettig anledning till det. En del gör det av "födsel och ohejdad vana", eller kanske av något sorts kontrollbehov. Andra vet inte om att de gör det. Vad vet jag, som aldrig någonsin gör det (Hm, hm)
Redan på 1600-talet skrev en nunna i England en bön, aktuell även i vår tid.
Herre, du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras och att jag en dag skall vara gammal. Avhåll mig från den fatala tron att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen. Befria mig från begäret att ordna upp alla människors angelägenheter. Gör mig tankfull, men inte dyster, hjälpsam men inte beskäftig.
Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer, ge mig vingar som för mig till saken. Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär. De tilltar och det känns mer frestande att älta bekymren.
Jag vågar inte be om ett förbättrat minne, men jag ber om växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet, när mitt minne inte stämmer med andras. Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig förbli någorlunda angenäm - jag vill inte vara ett helgon. Somliga helgon är svåra att leva med. men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk. Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och att se talanger hos människan där man inte väntade sådant. Och käre Herre gör mig vänlig, så att jag säger dem det jag ser. Amen









Tyckte mycket om texten ( även om jag är agnostiker). Mycket kloka ord, de flesta kändes riktade mot mig...!
Kram
Skrivet av Tigris den 04 februari, 2010 kl. 17:21 #
Tigris, du är knappast ensam om att åtminstone till en del känna igen sig.
Kram / M
Skrivet av Margaretha den 04 februari, 2010 kl. 21:09 #