Etiop

SNIPP, SNÄPP, SNORUM, HEJ,
BASALORUM.

Den här ramsan påstås vara en gammal dansk barnramsa, som i generationer varit på många svenskars läppar. Däremot känner säkert inte alla till, att ramsan gett namn åt några delvis ännu bevarade boplatser och gårdar inom Myrheden och Jörn i Västerbottens inland.
Enligt bekräftade uppgifter, blev alla fem platserna krononybyggen. Länsstyrelsens tillstånd att bryta mark till nybyggena är daterat den 16 februari 1836.
Något år tidigare hade man börjat bryta järnmalm i Näsberget intill Byske älv uppströms Myrheden. Bolaget sökte och fick tillstånd för två masugnar, och behövde mera arbetskraft, men området hade få bosättare på lämpligt gångavstånd.
Gruvbolaget, som i handlingarna beskriver sej som ”Intressenterne uti Näsbergs Jernmalms anledning” sökte då tillstånd för några nybyggen, för att få folk att bosätta sej i grannskapet och säkerställa det ökade behovet av arbetskraft.
Gruvdriften blev emellertid inte så långvarig som man hade räknat med.
År 1840 fanns 7 familjer antecknade vid ”Näsbergs grufva”, förutom några ungkarlar. I kyrkböckerna står inte om de kom från bolagets nybyggen eller var inhysingar hos övriga familjer.
Tio år senare, 1850, var endast en familj antecknad vid gruvan.
Nybyggena såldes så småningom till brukarna, eller till andra privatpersoner.
För att få anlägga ett nybygge på en kronoallmänning, som det här var fråga om, måste man företa syneförrättning för att få ett godkännande av området och den nya boplatsen.
Kronolänsman Olof Bjuhr från Norsjö och två nämndemän, jämte två bolagsmän, Carl Olof Furtenbach och Eric Lundström, ordnade den saken i det väglösa landet. I syneprotokollen står inte vem av männen som gav namnförslag på avstyckningarna, men någon av dem kände troligen till den danska barnramsan och ansåg enligt hörsägen, att om det fanns så ”tokuta” människor, att dom ville bosätta sej så långt från all annan bebyggelse, då skulle dom också få ”tokuta”, eller lite roliga namn på sina boställen.


SNORUM 
har inte varit bebott sedan 1930-40 talet, då Snorums-Kalle bodde där, och naturen har nu återtagit dom gamla åkerlapparna. Så sent som 1970, kunde man se resterna av den ihoprasade bagarstugan på gården. Vägskylten är numera borta, och endast en riktig stigfinnare kan ta sej dit och hitta husgrunderna.

BASALORUM
kan man fortfarande komma till ganska lätt tack vare en skogsbilväg. Det bostället ligger 2½ km norr om byn Hej, men det står också öde och överlåtet åt naturen med vitmossa och kråkbärsris på gårdstunet.
Det finns anteckningar i kyrkböckerna som visar, att BASALORUM blev öde redan i slutet på 1850-talet, då den första inbyggarfamiljen flyttade till Norge.
I närheten av platsen där den gamla husgrunden legat, står idag en jaktstuga, och till den kan man komma med bil.
Enligt uppgift kommer intresserade ortsbor att sätta upp riktiga skyltar till Basalorum. Nu hittar man dit tack vare en enkel skylt fastspikad på en björkstam vid landsvägen förbi byn Hej.

SNIPP 
blev öde så sent som 1956. Hus och åkrar låg på sin tid vackert belägna högt uppe på Snippberget.

HEJ och SNAPP
är dom två återstående i ramsan, och dom är fortfarande bebodda.
SNAPP är en prunkande trädgård inne i skogen. 1992 föddes den sjunde generationen i släkten Karlsson som då fortfarande ägde Snapp. Gårdshusen var vid mitt besök reparerade och i gott skick, och åkertegen närmast boningshusen i hävd.
I slutet på 1990- talet då anteckningarna och besöken på ort och ställe gjordes för den här krönikan, stod Snapp, enligt sagesmännen, som sommarviste och vintersportort för den Karlssonska familjens medlemmar.

HEJ slutligen,
är den enda av nybyggena som med tiden blev en verklig by. 1995uppgavs byn bestå av c:a 10 personer i fem hushåll. Rödmålade hus med vita knutar står på ömse sidor om den allmänna landsvägen, och vid vägskylten går skogsvägen in mot Basalorum. En pensionerad piskställning står vid vägkanten som hållare för byns gemensamma postlåda och affischplank.
Botaniseringen i den gamla ramsan Snipp, Snapp, Snorum, Hej, Basalorum, är en följd av forskning, och några långa dagsbesök på dom olika platserna, samt nära släktskap med personer från närområdet. En underbar och omväxlande natur möter besökaren i dessa historiska marker, med luft mättad av myggsurr och barrskogsdoft.
(Göte Ingelman)