Min son kan inte vänta. Det har han gjort i flera år!

Han har åsidosats av alla myndigheter i alla år. Han har bara haft mig, ingen annan, och jag skadades allvarligt för två år sedan, samtidigt som allt annat har hänt i familjen vilket har gjort oss psykiskt nedbrutna.

Nu har han lämnats helt i ett vakuum. Jag räcker inte längre till, han har i sin desperation blivit elak och aggressiv mot mig, och jag har bönat och bett länge om hjälp.

Varje barn borde ha rätt till en lugn och trygg miljö att växa upp i. Det har min son inte haft sedan min olycka 2004! Nedgången påbörjades då och nu har vi nått botten, han har inte ens en säng, möjlighet att tvätta sig eller laga mat, och ingen hjälp finns att få? Är en bostad för mycket att begära? Är det rimligt att Sverige har gatubarn år 2006?

När avsade sig Sverige barnkonventionen?

Den här typen av kommentarer, se nedan, är anledningen till varför jag vill vara anonym på nätet. Det finns alltid någon människa som mår psykiskt än värre än jag, och en del av dem som mår dåligt kan också ha psykopatiska drag och kan därför inte ta till sig någon annans smärta och sorg, utan denne kan då gå till elaka attacker utan att ens ha läst på ordentligt. Se följande anonyma kommentar hämtat från Respons på mina inlägg ang min kamp mot FK:

Namn [] | 2006-feb-04 09:43:11
Du verkar va en ovanligt lat kärring! SKAFFA DIG ETT JOBB!! Ist för att detta jävla gnällande...

Mitt svar till ovanstående kommentar: Jag har jobbat sedan jag var 13 år gammal, under hela skoltiden varje helg och varje lov, de senaste åtta åren har jag haft tre jobb; eget företag, lärare och godman samt suttit i ett antal styrelser. Jag har läst både på universitet och högskola.

I mars 2004 skadade jag mig allvarligt, före det hade jag varken varit sjukskriven en enda dag på nästan 10 år eller haft semester på 8 år. Jag blev opererad två ggr, satt fast i en Hoffman ställning i nästan två månader, kan du ens föreställa vilka smärtor jag fick genomlida och gör det än? Smärtorna är kroniska. Kunde inte ens klä på mig själv på nästan ett halvår, under tiden fick jag ingen sjukpenning, egna företagare är heller inte berättigade till socialbidrag, så jag var tvungen att försörja mig och min son bäst jag kunde helt själv, trots mina smärtor och att min skada förvärrades, därav operation nummer två. Läkarna och sjuksköterskorna var vansinniga på att jag jobbade eftersom det var inte av godo för läkningsprocessen, men jag hade inget val, utbetalningen från FK dröjde, jag var m a o utsatt för både fysisk- och psykisk tortyr av FK, jag kan INTE se det på något annat sätt. Jag har försökt, men finner inga andra skäl?

Min mamma var under samma tid döende 35 mil bort, och jag pendlade mellan hennes och mitt sjukhus. Det var både fysiskt- och psykiskt påfrestande eftersom jag själv var svårt skadad, och på detta tillkom att jag då samtidigt slogs med mina trauman från min barndom eftersom min mamma varit psykiskt sjuk samt missbrukare under hela min uppväxttid. Jag var tvungen att också ordna allt kring min mammas begravning, samtidigt som jag själv hade min tonåriga son att oroa mig för (som heller inte mådde bra mitt i allt -och nu mår han än värre- och jag oroar mig för hans liv), ett kraschat förhållande och ett cancersjukt barn att oroa mig för, och mitt i allt detta elände att då bli helt avstängd från FK, trots giltiga läkarintyg och utan att man ens hade träffat mig en enda gång än mindre utfärdat en rehabiliteringsplan, som det finns lag på! Är detta mitt fel kanske också?

Det var ett stort misstag av mig att tro att tjänstemännen vid FK kunde sitt regelverk och agerade därefter. Jag medger att jag själv inte kunde FK:s regelverk vid denna tidpunkt (jag hade inte varit sjukskriven på nästan tio år), det har jag fått läsa på nu efteråt, när jag mitt i mitt fortsatta elände har fått processa mot FK, vilket är ett heltidsjobb bara det, som om inte mina andra sorger räckte! Man kan bli knäckt för mindre! Men jag börjar få lite rätsida på FK:s felaktiga avstängningar, men mycket återstår än!

Praktiskt taget under hela min sjukskrivning har jag lidit av ekonomisk stress och jag har aldrig tidigare mått så dåligt som under tiden som skadad och sjukskriven, alla mina mänskliga rättigheter för att överleva har fråntagits mig. Som sjukskriven får du egentligen INTE jobba, men vad gör du när du heller inte får sjukpenning och är som egen företagare inte berättigad till socialbidrag? Borde jag börja med brott eller prostituera mig?

Och du kallar mig lat? Nej jag tänker inte ens förklara mera. Först när du gått i mina skor kom sen och säg till mig hur lat jag är... jag är tjejen som av FK ansågs kunna jobba 1/4 t o m under narkos! Visst är jag lat när jag bara låg där och sov!

Tack för alla vänliga och uppmuntrande ord från mina medbloggare. Jag är inte van vid så fin respons. TACK!

Det tråkiga är att jag fortfarande inte har fått någon som helst respons från kommundirektören, statsminister Göran Persson eller någon annan som möjligen skulle kunna göra någonting för att få en ändring till stånd för min- och min sons eländiga situation. Inte heller har jag fått några som helst tips om vart jag skulle kunna vända mig om politikerna i Sverige inte kan ta på sig ansvaret för hur Försäkringskassan tillåts agera och förstöra ett helt liv. Tystnaden antyder att det är rätt och riktigt att agera enligt följande mot skadade och sjuka? Jag hoppas innerligt att jag har fel och att någonting sker i kulisserna? 

Dock fick jag mycket bra tips och råd från andra bloggare! Så nu har jag mailat även Berit Andnor (s) och Morgan Johansson (s) båda påstår att de bryr sig om orättvisorna- och om de svaga i samhället. Vi får se om det bara är ord eller om det också ligger någonting bakom dessa?

Jag har blivit ifrågasatt i en del kommentarer om jag verkligen kan vara fysiskt skadad och om jag kan må själsligt dåligt, eftersom jag nu trots allt kan skriva här...? Jag har röntgenbilder samt läkarjournaler på min fysiska skada - den är väl dokumenterad och jag har även invaliditetsintyg på det, borde jag ha lagt upp det här också? Beträffande själen - smärtan i den är svårare att bevisa - försök bara leva dig in i min situation.

• Tänk om det vore din handled som var krossad och du hade kronisk värk.
• Tänk om det vore din mamma som efter år av missbruk, både psykisk- och fysiskt misshandel av dig nu hade gått bort - och du hade funnits där som hennes enda stöd på slutet - trots din egen smärta, utan att få stöd från någon.
• Tänk om det var din styvdotter, som du älskat som din egen, som knappt 3-årig fått diagnosen malignt hjärntumör.
• Tänk om det var din partner som mitt i all förtvivlan hade kommit fram till att alla hans känslor för dig varit inbillning.
• Tänk om det var du som hade fått opereras och genomgå en lång rehabilitering - utan sjukpenning - och få den första utbetald först efter åtta månader.
• Tänk om det var du som samtidigt var ensamstående mamma - utan inkomst och utan möjlighet att jobba.

Jag är den första att framhålla att man ska vara kritisk, och jag kan bara ge er min bild av min situation och berätta hur jag mår. Kommer därför att förklara lite hur jag fungerar, hur den som kritiserar eller ifrågasätter mitt handlande själv hanterar kriserna i sitt liv(?) får stå för den som kritiserat mig. Sen är det fortfarande upp till er själva om ni inte hade mått dåligt eller påverkats av att befinna er i min situation - att gå i mina skor? Då är det bara att gratulera er! Att inte känna sorg och smärta det måste vara bra i dagens samhälle?!

Den som har följt hela min blogg vet också att jag i regel är emot mediciner (de botar inte åkomman, utan dövar bara signalerna till hjärnan, vilket innebär att kroppens egen skyddsmekanism sätts ur bruk), därför handlar skrivandet i mitt fall om smärtlindring, dvs mitt sätt att få bort smärtan är att fokusera bort den genom att tex jobba med me2 - och det blir mestadels på nätterna när jag INTE kan sova pga min både fysiska- och själsliga smärta - ångest.

Jag behöver heller inte vara vare sig ointelligent eller okunnig i teknik, bara för att jag numera har en allvarligt skadad handled (bara ifrågasättandet och att sätta dessa två i motsats till varandra känns ytterst märkligt för mig?) min hjärna och mina kunskaper, som jag efter år av studier har tillförskaffat mig, finns ju fortfarande kvar och om det nu kan skänka mig en viss glädje att kunna dela med mig av mina kunskaper - är det då fel av mig att mitt i allt elände ändå kunna glädjas åt någonting? Någonting som får mig fortfarande att känna mig till viss mån fungerande?

Att jag har förväntats vara omänskligt stark utan något som helst stöd utifrån och stötta andra under deras svåra sjukdom och i livets sista skede, anordna begravning mitt i min egen förtvivlan, sorg och smärta, oroa mig för mitt företag och min son - samtidigt som jag inte har fått min sjukpenning, trots att jag själv har blivit allvarligt fysiskt skadad och genomlidit två komplicerade operationer och en plågsam rehabilitering under samma tid - är det fel att tala om detta högt? Att jag inte har fått något stöd? Att jag ifrågasätter om det inte är systemet det är fel på i så fall? Eller är detta normalt enligt er? Lev er in i min situation.

Förlusten av ett barn som varit som min egen och min pojkvän, som jag trodde skulle stå vid min sida i vått och torrt, men nu blev det inte så, att det inte skulle kunna få mig att må dåligt? Att jag förväntas gå vidare med mitt liv som om inget hade hänt? 

...allt detta resulterar i en inre tomhet och trötthet i själen och man har svårt att hitta någon motivation för att leva - och om jag istället för att ta livet av mig försöker bearbeta både min inre- och min fysiska smärta och tala om min förtvivlan gentemot en myndighet genom att skriva för att min son ska åtminstone ha mig kvar (han har heller inga andra anhöriga än mig) -är det min terapi- återigen oftast på nätterna när jag inte kan sova då ångesten är som störst.

Tack vare att jag skriver av min smärta om nätterna, så orkar jag vara en någorlunda fungerande mamma och le mot folk på dagen  - så att alla ska tro att allt är bra - fast jag vittrar sönder inifrån.

Den som själv har genomlidit stor sorg, brukar som regel ha förståelse för andras smärta också.

Om man däremot har sitt sociala skyddsnät intakt, både mamma och pappa, kanske t o m mor- och farföräldrar och en partner som älskar och stöttar en, och om man dessutom aldrig heller har varit allvarlig sjuk eller skadat sig, då kanske man inte kan förstå hur det skulle kunna kännas att sakna allt detta? Att inte längre vara fullt frisk och att inte ha en kärleksfull omgivning som stöttar en. Det handlar om hur man fungerar i kris - utan skyddsnät. 

Samma gäller det också om man har psykopatiska drag och inte innehar något empati alls, ja... då kan man inte leva sig in i någon annans situation.

...jag kan bara finna dessa skäl som enda förklaringen för de som inte förstår min smärta?

Om det är normalt för den som kritiserat mig att ha blivit fysiskt handikappad för livet - vilket inte bara ger smärta utan även påverkar förmågan att fysiskt klara av alla vardagliga bestyr (försök tex att knyta skor, sätta på dig kläder, tvätta dig själv, städa, laga- och handla mat och att bära något med en hand) och gör det omöjligt att utföra ens jobb tillfullo - samtidigt som man inte får sjukpenning trots att läkarna stödjer en till 100%, och inte nog med det... om man samtidigt följt en nära anhörig in i döden, i mitt fall min mamma, då alla gamla barndomsupplevelser och även saker som hänt i vuxenålder väller fram pga att den du försöker stötta under hennes sista tid i livet varit psykiskt sjuk och missbrukare under hela ens uppväxt - jag det är saker som ger ångest och borde bearbetas och inte ens detta är nog... så tillkommer även smärtan efter förlusten av min pojkvän och hans dotter. Under tiden INGEN sjukpenning! Och ekonomisk stress är också en börda - att inte kunna handla mat och betala sina räkningar är oerhört pressande om man är ensamstående mamma.

• Vad är det som är så svårt att förstå?
• Att jag inte har tagit livet av mig än... eller vad?
• Borde jag vara glad och lycklig när även samhället sviker mig i min smärta genom att ifrågasätta mina sjukintyg och genom att förhala mitt ärende in i det oändliga? Trots att jag inte varit sjukskriven en enda dag på nästan tio år före min olycka.

Nej, om någon inte förstår min smärta så speglar jag mitt liv tillbaka till denne.

Jag är tjejen som anses enligt FK ha kunnat jobba även under narkos! Är inte det fel... så önskar jag alla som kritiserar mig samma behandling som jag har fått, tack! Annars så önskar jag ingen något som helst ont, men om man inte kan förstå andras smärta så bör man kanske själv erfara den för att förstå?

Jag har iaf bestämt mig! 2006 ska bli året då jag inte längre accepterar att man behandlar mig illa, jag vill leva och jag vill att allt ordnar sig! GOTT NYTT ÅR!

Att folk ens orkar engagera sig i mig! Har de inget liv själva?

Visst, bloggen ÄR offentlig, men likaså är 1001 min blogg och här ger jag min bild av min verklighet och hur jag uppfattar den!

Störs du av det... kom på lösningar eller ge goda råd men försök INTE att påverka eller tysta mig anonymt genom onödig personkritik... för då har du ändå inget att komma med, tack! Skulle du dock stå för det du har att säga... då gör du det öppet, under din egen signatur, så att jag kan kontra dig - rakt och ärligt! Om du vågar kritisera mig, får du också räkna med att jag ger dig svar på tal och säger min mening om dig och ditt tyckande! Jag har inte mycket övers för fega och rygglösa personer som trampar gärna på andra, fast de själva inte har någonting att tillföra sin omvärld - utom kritik.

Kom att tänka på... är det bara jag som klagar på Passagen eftersom jag får kritik för det titt som tätt? Ska man ljuga att man har det bra fast man i själva verket upplever sitt liv som ett levande helvete? Och varför fortsätter dessa människor att läsa min blogg om de störs av den?! Läs porr-blaskor, Kalle Anka, Mitt Livs Novell eller vad F##n som helst! ...men låt mig få skriva det som mitt hjärta vill förmedla! Det som plågar mig och tär min själ i bitar!

Blunda för "min" sanning som dessutom finns att läsa om på "min" blogg! Skriv om ditt lyckade liv och din underbara värld i din blogg, jag bryr mig inte det minsta, så länge du inte ger dig på mig och försöker få mig att ljuga att jag har det så j##a bra, så länge jag hör till en av dem som blir överkörda av försäkringskassan, trots läkarintyg på en allvarlig fysisk skada och stora sorger samtidigt, vilket får mig att överväga självmord som enda lösningen, när jag t o m anses fullt frisk mitt i min mammas likvaka och borde ha jobbat istället för att begrava henne! Vansinne! Det är så vårt välfärdssystem fungerar numera! Och det vill man tysta ner?!

Om du inte har haft STORA sorger och motgångar i ditt liv förstår du kanske helt enkelt inte på de som har haft det - var i så fall bara tyst och lev i din bubbla tills den spricker... och om du trots all förmodan ändå har haft problem och väljer att lägga locket på dessa eller har helt enkelt inte samma behov som jag av att försöka få ut din sorg och dina bekymmer - är det DITT sätt - acceptera att jag INTE  ÄR DU! Jag har MITT SÄTT ATT ÖVERLEVA!!! Du ditt.

Alla kan inte vara nollställda eller lagom hela tiden, somliga av oss har själ och hjärta och behöver få ge uttryck för sin förtvivlan för att inte ta till desperata lösningar. Desperata människor gör desperata handlingar.

Jag förstår så väl varför den lilla mobbade pojken tog sitt liv... ingen ville se, lyssna och än mindre förstod de hans sorg. Lika lite som jag vill ha medlidande... var det INTE medlidande han sökte, utan han sökte lösningen på sina problem - men den kom först i hans ögon med döden - när alla andra vägar låg stängda för honom.

 

...men som sagt JAG SER NU EN LJUSNING  

även om fighten ännu inte är -på långa vägar- över...

(svarade bara på Nanos kritik, för det var väl vad du ville?) 

...men kom då med konstruktiva råd om hur jag ska komma ur min hopplösa situation!

Hade faktiskt tänkt sluta blogga här efter den 19:e MEN tack vare kritiken om mitt gnällande, så gör jag nu tvärtom! Jag kommer att höras än mer! Var så säkra på det!

Detta är ett offentligt forum, men MIN blogg! Jag berättar här om mitt liv, och min kamp för att överleva mitt i min vardag. Jag har inget emot kritik, konstruktiv kritik är alltid av godo, så vad fick jag för råd från de som kritiserade mig? Bara att hålla tyst? Mina problem kvarstår och jag slåss för att överleva än! Hur kan jag då hålla tyst?! Ska jag göra det bara för att det är bekvämare för medelsvensson som inte har drabbats av myndighetsövergrepp?

Hur kan jag glädjas åt någonting när jag ser min egen kropp falla sönder och får slita istället för att få återhämta mig i lugn och ro, och när jag samtidigt drabbats av mångfaldig stor personlig sorg som jag inte får/hinner bearbeta när kampen för min och min sons överlevnad tar all min kraft?

Jag har aldrig bett om medlidande, däremot har jag inget emot om någon vill hjälpa mig att slåss mot myndighetens felaktiga agerande mot mig eller erbjuder mig advokathjälp eller annat så att jag slipper gnälla, tack!

MEN GLÖM ATT DU SKA KUNNA TYSTA MIG SÅ LÄNGE ÖVERGREPPEN MOT MIG FORTGÅR!

...hur tråkigt det än är för dig att höra om det!

FÖRESTÄLL DIG DÅ HUR DET ÄR ATT LEVA MITT I ELÄNDET!

Jag vägrar att lägga mig ner och dö bara för att någon irriteras över mitt gnäll, och om jag inte får ventilera mig i min egen blogg så länge problemen kvarstår... var F###N ska jag göra det då?!

Jag har börjat "nolla" 1001 ibland med flit mitt på dagen för att se om folk ändå letar sig fram till min blogg? Det blir genast svårare om man inte finns bland de heta bloggarna, undrar ofta varför jag finns där? Kanske mest tack vare me2? Det är ändå väldigt få som kommenterar eller lämnar sina spår i gästboken? Är rädd att jag är för öppen och gnällig? ...och om det är det som är problemet?

Borde kanske ha en skämtsammare ton... men det vore inte jag och inte min dagbok... det handlar ändå om min situation nu och hur jag upplever den. Skulle ändå önska att jag berörde någon, menar kanske inte med mitt liv, utan överhuvudtaget berörde, att kunna sätta igång någon annans tankeverksamhet och känslor vore det optimala, för även om min sida handlar om mig och dikterna handlar om mina känslor, skulle jag önska att någon annan kände liknande och uttryckte det oftare i så fall här bland kommentarerna... vissa gör det också, TACK! Tack för att ni gör det.

Men jag får mångt fler besök än så... och många tycks bara passera? Är jag månde för jobbig? Energisugande? För patetisk? För känslosam? För privat? För tråkig? För ointressant? För... vad? *funderar*

Sen finns det många som jag själv väljer att besöka, men de tittar antingen aldrig in till mig? ...eller så är kanske mina besök och kommentarer någonting som de aldrig velat ha? Medger att jag funderar på det ibland. Borde jag låta bli att besöka dem, när de aldrig ändå tittar tillbaka eller säger något? Det kanske är deras sätt att visa att jag inte har något av värde att säga... enligt dem? Att vi tänker för olika helt enkelt, eller vad? Om jag inte får någon respons måste jag ju tro att det är så. Eller vad är förklaringen?

Tänkte tacka för all omtanke som jag har fått idag med en slängkyss! Ja... så här på nattkvisten kan man ju vara liiiiiiiiiiiiiite generös. Vissa dagar ÄR jobbigare än andra idag var en sådan...

Jag är tacksam för alla de som orkar bry sig och som inte skräms iväg av att jag gnäller och blottar mitt inre här. Jag är medveten om att jag ger intrycket av att vara väldigt instabil ibland, men livet är tufft för många av oss och jag försöker hantera allt på mitt sätt, och då kan ett uppmuntrande ord betyda SÅ mycket. TACK!

Nu känns allt mycket bättre... jag har lagt mig till rätta i fåtöljen och ska bara njuta.

Jag är den första att villigt medge att jag är en total looser i livets spel, och har ingen rätt att ge råd till andra om hur de ska leva och förbättra sina liv, när jag själv har misslyckats så radikalt med mitt eget. Nu gör jag det ändå! Jag anser att det enda sättet att kunna få någonting ut av livet är genom en dialog, monologer i all ära, men det har jag fått nog av i mitt liv!

Hellre att du lämnar spydiga kommentarer, även om trevliga uppskattas självklart mera men oavsett vilka reaktioner jag får är det iaf bättre... än ingen reaktion alls. Att inte finnas till alls för någon är det värsta som finns... a nobody, una persona non grata.

Jag är så glad! Det är de små gesterna som gör det! När någon visar att han eller hon bryr sig om en som kan göra en så glad! Jag är först och främst glad att jag hittat hit till Bloggen. :) Här kan jag skriva av mig om det som inte är lika lätt att visa irl mina inre känslor; skriver om min sorg, mina besvikelser, min ilska och ibland även om glädje och lycka. Tyvärr mestadels blir det om mina motgångar... det är lättare att visa sin glädje utåt irl, därför är det ni på Bloggen som får ta del av det som försigår bakom skalet på mig... men tro nu för den skull inte att jag går omkring helt klädd i svart med en butter min över ansiktet utan jag är faktiskt den som oftast ser både glad och lycklig ut... och trots mina motgångar så kan jag ändå konsten att njuta av livet - också.

Gillar att läsa andras bloggar här... och ibland lämnar jag också ett meddelande men oftast är jag lika dålig på det som så många andra tycks vara på min blogg? Hur som helst... jag har självklart en del favoriter här... och så min mentor förstås! Meleagros alias meleagros2 vad hon än skriver om känns det som det berör mig, hon har verkligen gåvan att uttrycka sig och må hända har ödet också gjort att vi har i viss mån liknande upplevelser i livet (?) även om vi självklart lever två helt skilda liv och har olika åsikter om ett och annat... men hon är min mentor! En annan som jag kommit att uppskatta mycket är NoMi alias nomi1 hon ser skönhet i det mesta i livet, innehar ett stort och varmt hjärta och tar sig tid att se andra även om hon själv också har haft allt annat än lätt alla gånger. Andra som också berör mig är bla Multimamman, Chris, Gunilla, Lennart och sen den unge skribenten Richard för att nämna några... men bara för att jag inte nämnt just dig... behöver INTE betyda att jag inte sett din blogg och uppskattat den...

Idag fick jag upp ögonen för ett ämne som NoMi tagit upp: Negativ-Positiv Jag har funderat på det själv mycket. Varför kan man inte vara glad åt andras glädje och stötta dem i deras sorg? Skrev följande kommentar:

"Hmm... du tar upp ett bra ämne och håller inte med om carrie riktigt. Jag har kommit på att de man minst anar eller trodde det om kan bli ens riktiga stöttepelare i motgångarna :-) emedan andra beter sig precis som du beskriver... när jag var som mest kär i mitt ex och han var (om möjligt) ännu mera kär i mig, och även om jag då också hade bekymmer, så var jag JÄTTE-LYCKLIG för är man kär så övervinner man alla motgångar med hjälp av den lycka och energi som man just då utstrålar. :-)" Men till saken... jag hade en väninna som påminde mig HELA tiden om... "ja, ja man vet aldrig hur länge en förälskelse håller i sig", och ville att "jag skulle komma till jorden"? Ja visst, hon fick senare rätt när mitt ex ansåg sig ha inbillat sig allt (?) och då sa min väninna "ja där ser du! vad var det jag sa", som OM det skulle ha gjort någon nytta? Hon kunde inte glädjas med mig den korta tid av fullständig lycka som jag då upplevde... och inte berodde det på min energi, den var på topp! Och inte tror jag att det berodde på att hon var negativ i förebyggande syfte utan hon kunde bara inte glädjas för min skull, det var sorgligt att upptäcka..."

För att avrunda en hetsig dag kan jag berätta att jag idag har visat upp min lägenhet för en hel del spekulanter och imorgon kommer fler (ni som följt min blogg vet varför jag ska göra av mig mitt hem) samt att en riktig ängel irl har ringt till mig, det är en bekant som jag känt i några år men som nu visat sig vara en riktig väninna i vått och torrt. Hon finns där och stöttar mig, och jag försöker stötta henne för ingen av oss har det lätt men hon har ett hjärta av guld!

HA EN TOPPEN HELG! *kram*

________________________________________________

En vän är en som vet allt om en
och ändå fortfarande tycker om en.
F.W. HUBBARD

________________________________________________