Först och främst vill jag tacka ALLA som inte har glömt bort mig, fastän jag inte har vare sig orkat blogga eller kämpa på ett tag, jag har velat förtränga att problemen finns, men som alla vet så blir ingenting bättre av att försöka förtränga- och att inte ta itu med det som är fel och så är det också för mig... därför känns det som att 2007 får bli summeringarnas år. GOTT NYTT ÅR 2007!
Januari kommer att få bli en utrensningsmånad och jag hoppas innerligt att jag får den hjälp jag behöver för att ta itu med de sorger som jag aldrig fått bearbeta mitt i min kamp, då FK fortsätter fortfarande att hävda att jag mått alldeles utmärkt under tiden som jag genomlidit de värsta motgångarna i mitt liv, min olycka, svårt sjuka anhöriga som avlidit och på detta ett förkrossat förhållande. Nog om det, återkommer mera om min vistelse på kurorten och behandlingen där efter att jag kommit "hem" igen.
...men mitt i min mörker har jag också stött på en ledstjärna. Jag har funnit någon, och jag hoppas innerligt att han har tålamod nog att vänta på mig, eftersom han också fått känna av att jag psykiskt inte är redo att ta emot honom och besvara alla hans känslor iaf inte helt och fullt ännu. Men hoppet den finns där! :-)
Jag får fysiskt ont när jag är ledsen och upprörd. Tankarna mal och ångesten gör att jag inte kan sova alls. Hur ska jag någonsin kunna ta mig från A till B? Så fort jag försöker, blir allt bara fel, SÅ fel. Ibland undrar jag varför ens försöka gå vidare?
...ändå försöker jag, kämpar på. *trött och ledsen*
GLÄDJEN FINNS DÄR - även mitt i sorgen
Jag har under hela mitt bloggande försökt lämna andras privatliv utanför, om det inte direkt berört mig, så gör jag nu också, eftersom jag vet att min son inte vill att jag utelämnar honom mera än nödvändigt. Men jag vill ändå berätta att -mitt i all sorg- har jag någonting att vara stolt över: min son. Självklart fortsätter vi att ha våra sammanstötningar, men han har mitt i allt börjat bli en ung man som jag är mycket stolt över. STOLT MAMMA.
Jag är inne i en djup, djup svacka. Utåt ser allt bra ut, som vanligt. Jag ler och skojar med folk, håller upp fasaden, inuti mig är allt i kaos. Enormt stressad för ekonomin. Klarar inte av att ta tag i några viktiga saker längre. Allt pappersexercis som aldrig tar slut. Jag orkar inte längre, jag har börjat längta efter döden - för att slippa allt, alla dessa fyrkantiga myndighetspersoner som varken innehar empati eller inlevelseförmåga. Vill somna bort från allt. Att tvingas leva så som jag gör fungerar inte. Den fysiska smärtan tilltar och har spritt sig från min skada till att ständigt ha ont i magen. Jag hittar ingen räddning, ingen som vill och kan hjälpa mig. Jag är helt ensam i min smärta, och åren bara går, och mitt liv är dömt att vara en evig förbannelse.
...och så här löd mitt allra första inlägg 2005.07.19:
För att komma vidare måste man orka blicka bakåt
Kategori [/PERSONLIGT] | 2005-jul-19 19:59:38 #
Min mamma dog idag. Hon fanns där aldrig för mig i livet, missbruk och hennes psykopatiska drag tillät henne att bara se sig själv... har sår i själen som aldrig vare sig kan eller vill läka, men jag älskar henne trots allt - min enda mamma, som först i döden får vara min. Hennes vanligaste fras till mig var: -Ville aldrig ens ha dig! Ingen kan älska en som dig!
Trots allt trodde jag på kärleken, och tro mig... jag mötte den i år, min själsfrände!
Så här är jag nu... oönskad och oälskad av de som betytt mig mest i livet. :´(
Vill leva och vill älska! Och jag vet att jag ÄR värd att älskas!Onsdag 22 december 2004
Var finns mina vänner när jag behöver dem?
Vet inte hur folk tänker? Oavsett hur svår barndom jag har haft så sörjer jag ändå min mor, har ju aldrig haft ngn annan. Hade behövt prata om min sorg med en vän, men ingen har hört av sig?
Alla förväntar sig alltid att jag är så stark. Och i regel är jag väl det? På jobbet är jag den glada och spralliga typen med glimten i ögat, ingen anar att jag har sorg om jag inte talar om det... och då tystnar alla. De är rädda att konfrontera sig med min sorg. Men jag är van att inte visa mina känslor öppet, det man ser är mitt hårda skal... är så duktig på att dölja, men inuti är jag liten och gråter - det lilla oälskade barnet gör sig påmint - hatar det faktum att jag ska behöva känna så igen! Hade kunnat slippa det! Då hade såren inte behövt rivas upp. :´(
Ensam är inte stark. Men det är tydligen mitt öde? Vågar inte släppa in ngn nära in på mig igen - orkar inte med fler sår i själen. Bara att ta tag i konsekvensenserna efter det som har hänt blir ett livslångt projekt, även om jag varit med om det förr, hade jag inte räknat med att behöva göra det igen. Förstått att det aldrig kan bli tal om annat, och kommer heller inte att be om hjälp. Försvinner innan det är för uppenbart.
Allt får jag ta tag i ensam... nu först begravningsbestyr och allt annat kring mammas död. Hoppas att jag hinner med allt jag måste ordna upp så att jag kan flytta innan det börjar bli för tungt för mig.
Ber om mirakel! Torsdag 23 december 2004
Var inte rädd för min smärta och sorg... var glad att jag kan känna! Jag kunde lika gärna ha stängt igen mina känslor... men jag kan inte för att jag är sann.
Det är mångt värre att inte känna någonting alls eller att ha inbillat sig känslor man inte har, det är sannerligen sorgligt... Håll drömmen levande, ty bakom varje moln lyser en sol!Tisdag 28 december 2004
Och det är jag som ÄR solen! ;)
Jobbigaste julen i hela mitt liv! Och tro det eller ej, jag har upplevt många rysare i mina dagar... men ändå har jag alltid älskat julen! Nu vet jag inte längre? Julen är tiden för eftertanke och för att visa kärlek till sina medmänniskor...
Jag har inte upplevt mkt medmänsklighet gentemot mig från de som stått mig allra närmast... förtjänar jag verkligen inte bättre? Vad gör mig så hemsk?
Svara du som kan!
Det tråkiga är att de flesta har iaf en familj att hämta stöd hos? Det har inte jag, det är mest de som har ställt till det för mig... så vem kan jag gråta ut hos, var ska jag hämta mina krafter ifrån?
DÖDEN
så slutgiltig
det finns ingen återvändo
inga fler möten
frågorna förblir obesvarade
ändå är det bättre än...
att vara levande död
för någon
som inte längre bryr sig
som inte längre ser en
att inte längre finnas till
har många olika ansikten
SMÄRTAN ÄR OLIDLIG
Kan inte sova.
Hur ska jag leva
när jag inte kan vila ut?
Hjärtat bankar,
ångest och förtvivlan
börjar ta över helt.
Situationen är ohållbar och ohälsosam.
Psykisk terror - varken mer eller mindre!
Jag hade knappt hunnit skriva klart mitt senaste inlägg här på bloggen - så började telefonen gå varm. Måhända finns det bloggister inom såväl socialtjänsten som bostadsföretaget? Hur som helst det är oväsentligt. Huvudsaken är att det händer någonting! Bättre sent än aldrig. ÄNTLIGEN har jag fått klara och raka besked! :-)
Jag vill dock inte gå händelserna i förväg... jag har förut litat på folk, nu vet jag bättre, bara skriftliga besked är av värde m a o tror jag fullt ut på de positiva besked som vi har fått, först efter att kontraktet är skrivet. Men låt oss säga som så... att de båda cheferna, som jag nämnt om i mitt tidigare inlägg, har från båda håll bekräftat att man har ett faktiskt objekt för min son... :-)
Återkommer så fort allt är klart!
Jag tror att allt ordnar sig, jag har förberett skrivelser till samtliga politiska partier i min kommun där jag begär en skriftlig förklaring till varför man inte följer barnkonventionen, får jag inte ett positivt svar, som den berörda chefen på socialen lovat mig senast tisdag nästa vecka, går jag iväg med skrivelserna - det är inte ett hot utan mitt ansvar som mor när jag ser hur min son tillåtits att gå under de senaste två åren när han inte fått stöd och hjälp, fastän jag uppenbarligen inte själv räckt till.
...och så läser jag i Metro om riksdagsledamöternas löner och förmåner som betalas via våra skattemedel. Säg mig, hur kan våra skatter räcka till det om inte Sverige har råd att erbjuda en bostad för ett barn som kanske kostar runt 2000 kr i månaden? Som dessutom ändå ska betalas via mina medel. Det är skillnad på folk och fä!
Jag känner mig så fruktansvärt ensam och liten - och mitt i allt ska jag försöka hantera min sons ilska, förtvivlan, sorg, desperation och HAT:
Han hatar alla myndigheter, makthavare
och hela det svenska systemet
som visat sig vara genomfalskt,
bara vacker yta, inget innehåll,
en fasad utan hjärta och själ.
Vi lever i Sverige
men vi tillhör de laglösa,
de pestsmittade,
de som man vill utrota
med alla medel
fastän vi redan
har förlorat ALLT.
...ändå fortsätter man att bestraffa oss genom att förvägra min son resterna av sin barndom, den lilla trygghet vi kunde ha haft genom en gemensam liten lägenhet - men man vill tydligen splittra oss genom att tvinga honom till ett studentrum? vilket han vägrar att acceptera, eftersom det aldrig kan bli ett hem. Han har bara mig, men även det bandet vill man bryta av helt? ...fastän han skriker rakt ut att han inte vill det!
Socialtjänsten påstår att man inte kan tvinga honom på samtal om hans ilska, sorg och förtvivlan, MEN tydligen kan man tvinga honom att känna sig än mer utelämnad?
...och jag kan för allt i livet inte förstå varför politiker som ljugit och missbrukat sin makt kan avgå med miljoner i avgångsvederlag och tidigare lagd pension? Laila Freivalds blir inte bestraffad, hon blir rikligt belönad - enda reflektionen i det hela är... att de som faller offer för dylika politiska tabbar är alltid kvinnor, många manliga politiker har betett sig än värre, men de får sitta kvar och får höjd lön istället - JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET GENOMFALSKA SYSTEMET!
Om jag inte hade min son... hade jag hellre tagit livet av mig, än att tigga och förnedra mig inför allt och alla, bara för en sketen bostad. Någon kallade mig förut för "en mediahora" eftersom jag vek ut vår förtvivlade situation här på nätet - och vad är jag nu? Det känns nästan som forna tider, då man med mössan i hand gick in till storgodsägaren för att böna och be om rätten till sitt liv - den aktieägda allmännyttan.
Oavsett vilket parti som är vid makten... så kommer de makthavande alltid att först och främst sko sig själva, det handlar inte om vare sig politisk inriktning eller övertygelse utan om människans egoism, gräddan av samhället kommer alltid att sko sig själva på andras bekostnad - jag är en nobody m a o är min son ingen, varför skulle vi ha rätt till ett liv överhuvudtaget? Så som vi lever - det är inget liv.
...innan man inte längre har något människovärde kvar?
Idag har jag förnedrat mig till det yttersta - lägre än så här går det inte att sjunka. Besökte "den marknadsanpassade allmännyttan" idag, bad att få tala med en ansvarig chef, vilket jag också fick. Min väninna fanns där för att stötta mig. Kände mig synad som med en lupp och det allra värsta av allt var att jag föll i tårar, JAG HATAR ATT GRÅTA SÅ ATT FOLK SER MIG! Så förnedrande! Just nu vill jag bara sjunka genom jorden och dö!
Ganska intressant att få se LO:s reklam som visar en välfärdsvärld jag inte är delaktig i.
Jag och min son lever som på 1800-talet, jag tvättar förhand och vi får tvätta oss i handfat. Att laga mat är en omöjlighet - vi har inte ens pentry, dricksvattnet får vi ta ifrån toaletten - det är min verklighet i välfärdslandet Sverige anno 2006.
Det enda som saknas är fattighusen. När kommer fattighusen att återinföras igen? Om våra skattemedel ska se till att de höga tjänstemännen och politikerna kan gå i pension vid 60-års åldern med mångmiljonspensionsavtal så måste vi andra dra in på statens utgifter... att ha en lägenhet är inte längre en mänsklig rättighet, inte ens för barnfamiljer.
Min son vänder all sin frustration och aggression mot mig. Han skriker och gapar, förnedrar mig verbalt och misshandlar mig fysiskt. Jag är den enda han har - och jag är värdelös. Jag kan inte ens erbjuda honom ett hem, de studentrum han ev kunnat få, vägrar han att acceptera, det kan aldrig bli ett hem när dessa också saknar kök och badrum - då är han hellre kvar på mitt jobb.
Jag går under. Orkar inte mera när jag inte kan se någon ljusning.
Säg mig vad kan jag göra? Vad ska jag göra?
Min sons rektor kontaktade mig förra veckan, sonens frånvaro är nu uppe i femtio procent. Jag sa som det var, att jag skadat mig för två år sedan, att han inte orkat med bördan av allt som hänt, att först få vårda mig, se mig (den enda starka som han alltid förut kunnat luta sig mot) brytas ner av alla familjetragedier och nu till råga på allt också vara bostadslös utan möjligheter att laga mat och duscha sig, och att jag har bönat och bett om hjälp från socialtjänsten, har skrivit till kommundirektören, Göran Persson, det kommunala bostadsbolaget och sökt upp allt och alla - men får ingen hjälp.
I Sverige finns det ingen hjälp att få.
Hela landet är en enda stor fasad utan själ och hjärta.
luften har gått ur mig - jag ser inte längre någon framtid.
FK
