Förtvivlan har segrat, nu finns ingen återvändo, tomheten är total. Jag vill inte mera.
Vem var jag att önska någonting från livet?
Jag trodde alltid på att kämpa
att göra rätt för mig
men vad belönades jag med för det?
Livslångt straff är vad jag fick
krympling - göm dig i din håla
tro inte att du är något!
Ingen ser mig
alltså finns jag inte
jag har inget människovärde kvar
- jag är död.
människan ....även mitt i hennes smärta.
Mitt förra inlägg i KOMMENTARER blev för långt, kanske för att ingen ska orka läsa igenom det? Därför ville jag lätta upp med några kärleksfulla ord. Jag har ändå bestämt mig! Fortsätt gärna att kritisera mig, men så länge jag anser mig ha rätt och ingen kan trolla bort min skada tänker jag också vinna min kamp!
© 1001
Förälskade mig i denna dikt vid sjutton års åldern, än idag känns den lika talande för mig.
Även om jag en gång trodde mig ha blivit funnen, men sedan ställdes jag in i hörnet igen, bortglömd och täckt av damm. Vem kan väcka mig igen, släppa mig fri så att tonerna som göms inom mig ljuder åter igen?
VII
Del salón en el ángulo oscuro,
de su dueña tal vez olvidada,
silenciosa y cubierta de polvo,
veíase el arpa.
Cuánta nota dormía en sus cuerdas,
como el pájaro duerme en las ramas,
esperando la mano de nieve
que sabe arrancarlas!
Ay!, pensé; cuántas veces el genio
así duerme en el fondo del alma,
y una voz, como Lázaro, espera
que le diga: -Levántate y anda!
Rimas y Leyendas; Gustavo Adolfo Bécquer
Blev inspirerad av en vacker dikt: I stand alone and cry... som jag läst förut... men som berör mig än.
I kommentarerna klottrade jag ner följande dikt:
På dagen möts du av
mina leende läppar
och min talföra mun
Jag skrattar och skojar
du ser det du vill se
en sorglös clown...
...ingen orkar eller
vill se längre in
men under ytan
finns ALLTET
där finns HELA jag
med allt mitt djup
min passion och mitt glöd
min sorg och min glädje
- hoppades så att den som såg MIG
och blev omfamnad och inbjuden
i min själ och mitt hjärta
och fick fullborda
och bli ETT med mig
skulle aldrig låta mig gå
men jag var ingen...
...una persona non grata
en sorgens blomma
tisteln som alla beundrar
men ingen vågar eller vill beröra
på djupet, behålla och älska
...det gör så ont
att ha blivit över...
Att vara levande död
för den man älskar
är den största förnekelsen
som människa och själsfull varelse
- jag var inte värd att behållas
Ensamt och sorgligt.
© 1001
FK
