Jag är sjuk. Det blir jag så fort det där lilla barnet kommer hit och drar med sjukdomar från dagis...men men, så e det väl att ha barn. typ.

Jag beundrar min pappa som alltid tagit sig an mig fast han inte varit min biologiska pappa. DET är stort. Han har inte särbehandlat oss två (mig und mein brother) speciellt mkt heller. Jag kommer att vara värdelös på det. Men jag försöker som faaaan...sambon fattar inte hur svårt det är. Speciellt inte är barnen i fråga är uppfostrade på ett sätt som jag aldrig hade uppfostrat dem på om de va mina...alltså de får all uppmärksamhet och alla rättar sig efter dem... det är inte att göra dem en tjänst direkt.Bortskämda. men det får ju JAG absolut inte säga nåt om alls. Jag e ju bara där och SKA vara snäll och aldrig säga nåt sånt. Men jag gör det..iallafall! här på bloggen... så det så! :)

Dessutom säger jag ifrån om de tjatar och gnäller...annars får jag ju aldrig nån respekt av dem ö h taget. Jag e ingen mes. Jag behandlar dem som jag skulle behandlat mina egna barn. Så säger sambon att jag låter hård i tonen...men vafan!!!? som sagt, jag e ingen mes. Jag är övertygad om att den person de kommer veta vad hon går för, ha respekt för och lita på...det är mig..om hundra år. inte nu.tyvärr.

Jag babblar, sorry.

Jag längtar till på lördag, då ska jag ha middag med sambon och ett par kompisar till oss...trerätters. hua!

Idag ska jag kurera mig...dricka the i sängen, fila naglarna, plocka ögonbrynen och diska. Glam och gala minsann.

PuSs då.