Lunds lasarett har tagit väl hand om mig, mitt hjärta är lagat. Jag känner mig misshandlad, man har tydligen försökt att kränga min överkropp ut o in, efter att ha sågat den mitt itu. Sen har man gått in i hjärtat genom aorta och skrapat ut skikt av muskelväggen som var för tjock. Känner skillnad redan nu när jag rör mig. Intensiven/uppvaket på lasarettet är jag däremot inte imponerad av. Det var en upplevelse i bästa Kafka-stil. Jag och en annan patient låg i ett släckt rum med ett draperi emellan oss. För övrigt märktes inte en enda människa av. Man kunde däremot höra personalen, pladdrande. Ibland kom någon av dom in och tittade till oss, särskilt eftersom stackaren i den andra sängen kräktes hela natten. Jag frågade om det inte fanns en larmklocka jag kunde få, men man svarade att "Du kan bara vifta med handen, vi ser dig o kommer direkt".
Direkt är väl att ta i, men det kom någon efter ett tag i alla fall. En av dessa osynliga kvinnor var mycket speciell. Bister, kylig, inte ett leende, inte en fråga om hur jag mådde, bara läste av maskiner och värden. Var jag bortförd av aliens? Jag intalar mig själv att jag var groggy efter fyra timmar på operationsbordet och feltolkade och sen spelar upp minnet galet. Kanske till och med att jag drömt? Den som vaknat upp efter operationer på sina när-sjukhus har nog bättre bilder av hur det går till där, det har i alla fall jag. Man ser hela tiden andra patienter och främst ser man personal, som kommer hela tiden och frågar hur det är, stoppar om och klappar lite. Det är ljust och det finns närvaro.
Mycket märkligt.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [1]
Igår, 11 maj, var det 48 år sen min mamma dog. Antagligen i samma hjärtsjukdom som jag har. Själv är jag på väg mot min hjärtoperation, en chans som hon aldrig fick. Man var inte säker på vad hon led av. Hon hade ont i bröstet, högt blodtryck, ett tag upp till 250/150, hon svimmade flera gånger i veckan. Jag som var 9 år minns inte så mycket av den tiden, men det sista halvåret måste ha varit en mardröm för henne. Hon var inlagd ett par gånger på lasarettet, och jag vet att vi hade en hemvårdarinna som kom någon gång varje dag. Hon var oroligt lagd och hade mycket ångest för sitt hjärta. Sista gången hon sökte läkare var 5 maj, och sen dog hon alltså 11 maj, i sängen, i vad man kallade en massiv hjärtinfarkt. Troligtvis dog hon på några minuter.
Jag är inte orolig för operationen, jag litar på att allt går bra. jag kan känna oro inför att ha ont efteråt, och för att min mage ska ge mig bekymmer när jag är nyopererad och öm, men jag har fan så mycket bättre förutsättningar än mamma hade. Jag kan känna hennes ångest.
Min bror dog för några år sen i samma sjukdom, fick hjärtinfarkt på väg hem från jobbet, död innan han föll i marken sa läkarna. Han hade aldrig sökt läkare. Våra hjärtan har en förtjockad muskelvägg som tränger ihop aortan, och därför kommer inte tillräckligt med blod ut i kroppen. När hjärtat ansträngs, för mig räcker det numer att promenera lite för fort, blir jag tung i kroppen, jag får ont i bröstet och upp mot käkarna och får svimningskänsla. Det är ett år sen jag började känna av detta, och fick min diagnos. Nu är det alltså dags. Jag åker till Lund måndag, sen är jag i andras händer. Vi hörs!
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [1]
Nu är det snart dags för operation. Ska ner till Lund nästa vecka. Inte nervös, men kan nog bli när jag väl kommer ner.
En bekant till mig var hemma för några dar sen, och hjälpte mig med ett vingligt bord. CFrån det han kom till han gick pratade han bara om sjukdomar. Sina egna, arbetskamraters, och framför allt hans släktingar som tydligen allihop dött akut i hjärtinfarkt. Han är snäll och hjälpsam, men lite påfrestande i vissa sammanhang. Att inte fatta att det kanske inte är ett bra samtalsämne? Jaja.
Det lär ta några veckor tills jag är på banan igen, men jag förväntar mig att kunna bära hem kassar från affären, bära upp tvättkorgen från tvättstugan, gå i normal rask takt och kunna ta mig uppför en trappa utan att få ont. Nu är jag sanslöst trött, som i sömnig, och går som en sengångare, när jag väl tar mig för att gå nånstans. Från jobbet har ingen hört av sig sen jag gick hem den andra februari. Jag slarvar mer o mer med maten, är inte hungrig. Inte på mat i alla fall. Socker däremot, i fil o på gröt, godis, sött the. Äter inget och blir inte smal ändå. Beror en del på medicinen, att jag går upp i vikt. Och sockret förstås. Klarar att träna lite smått, men promenaden dit är värre, får ont i bröstet vid minsta lilla.
Så min dejt med min kirurg ser jag fram emot.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [3]
Dagarna trillar förbi, en efter en. Jag försöker ha nåt projekt varje dag, så jag kommer utanför dörren. Gott om tid men ont om ork och vilja. Och pengar.... jag är inte högavlönad, men nu får jag ut runt 10.000 i stället för 14.000 per månad, och räknar ned att vara sjukskriven fram till hösten i alla fall.
Har ni sett dom nya bönderna som söker? Vad tycker ni om den där kamelfarmaren? Klart häftig är vad jag anser. Udda men på ett fint vis. Smart, handlingskraftig, lite som dom här trollgubbarna som man kan se i barnböcker. Vore jag frisk så.... men att delta i den där tävlingen är inget för en som jag. Det tar fram det sämsta hos deltagarna. Ska i alla fall bli kul att se i höst hur det går där.
Jag har mycket tid om dagarna. Det blir så att jag tittar mycket på tv. Har sett ett program om autistiska barn, och en kvinna som har ett nytt sätt att kommunicera med dom, genom bokstavstavlor. Vissa av barnen har en tankevärld och drömmar om sin framtid, som föräldrarna inte hade en aning om. En kille sa att han ville lära sig piano, för han gjorde musik inuti huvudet. Det hade han gjort sen han var liten, berättade han. Genom att visa på bokstäverna.
Jag vet inte vad jag ska arbeta med efter operationen, men jag skulle vilja bli barnmorska, jobba med autistiska barn och bli konstnär.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [5]
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [1]
Min hjärtläkare är en lugn person. Känslig inbillar jag mig, empatisk och fokuserad. Han känns mycket trygg. Jag hade med mig en av döttrarna när jag skulle få slutdomen. Det blir då alltså en stor operation, öppen hjärtkirurgi som det heter. Det finns en expert på just såna här operationer, som tydligen är lite ovanliga, och vi väntar bara på att han ska godkänna att göra ingreppet. Det blir i en stad cirka 20 mil härifrån, och nu går jag då alltså bara och väntar på att han ska höra av sig. Det kan dröja nån månad innan jag får tid. Dels är det en muskelvägg mitt i hjärtat som är förtjockad och hindrar blodflödet från aorta ut i kroppen, dels ligger det ett kärl " i kläm" på framsidan av hjärtat som också stryps när jag anstränger mig.
Jag ser fram emot att kunna göra raska promenader, kunna spontan-springa uppför backar, träna skiten ur mig och lyfta mina barnbarn utan att det svartnar för ögonen.
Postat i: tacksamhet | Permalink | Kommentarer [3]
Satt ikväll vid datorn med ett glas vin.
Hörde ett skrik från den kvinnliga grannen ovanpå.
-Nej, ajajajaj!
En duns i golvet.
En man som vrålade något.
Mer dunsar.
Nån som sprang över golvet.
Tystnad.
Jag satt stel med hjärtklappning och lyssnade.
Efter en stund tog jag mobilen och ringde polisen. Dom kom ganska snabbt, ringde på och pratade med kvinnan. Hon svarade med hög och gäll röst att hon inte visste vad det var för liv polisen pratade om, och skrattade lite nervöst.
Sen dess har det varit tyst uppifrån.
Jag har undrat några gånger innan om allt står rätt till hos dom, det är inte första gången jag hör dunsar och höga röster, men aldrig förr ett så tydligt skrik och jämmer.
Hon är i 25-årsåldern. Honom har jag inte sett.
Nu sitter jag här och undrar om jag inbillat mig?
Postat i: botten | Permalink | Kommentarer [4]
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [1]
Det stod en kille i trappan när jag kom hem häromkvällen, framför grannens dörr som precis slagits igen.
-Blev du nobbad? frågade jag.-Ja, sa killen lite moloket, och jag fick inte ens säga vad jag ville
-Vad vill du då? sa jag, varpå han började dra en massa fakta om ett elbolag. Han visade ett papper som inte gav så mkt upplysningar vad jag kunde se, men killen bedyrade att detta bolag var billigare enklare och miljövänligare än något annat bolag på marknaden. Om och om igen drog han samma argument, aningen desperat Till slut sa han att det skulle komma ett brev jag fick läsa om några veckor och började ta min adress och namn. Slutligen skulle jag skriva på, (!) och när jag läste pappret visade det sig att det var ett avtal han fyllt i.
-Jag skriver inte på nåt avtal sa jag, varpå killen blev ilsken och aningen otrevlig. Hans kollega stod hela tiden på våningen ovanför och lyssnade.
Jag kan förstå att dom var frusna och trötta, och jobbade säkert på provision, men när jag säger hej och tack, så vill jag inte ha svaret att "Varsågod om du vill betala mer än du behöver." Han sa nåt annat ilsket också när jag stängt dörren, som jag inte hörde.
Sen kan man ju tycka synd om unga människor idag som bara har skitjobb som dörrförsäljare 50 mil hemifrån att välja på, med lönevillkor som ingen blir glad av.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [4]
Den här dagen är naturligtvis kommersiell och konsumtionsnyttig. Men en vacker kärna har den ändå. Att tänka på andra, och visa det. Jag vill idag skicka mina längtans kramar till himlen, till alla som jag saknar och som jag inte hann visa tillräckligt hur mycket jag tyckte om er. Hej alla ni.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [2]
Haft söstra här på fredagsmys. Fisksoppa från heaven o vit chokladmousse to die for. Som två feta paddor låg vi sen i soffan och flabbade åt nån seg film från 80-talet. Jag är så glad att hon är tillbaks från icke-världen hon levde i. Åren går men vi är desamma när vi träffas.
Lördagsmys hade jag med Viggo. Att det är så härligt med barnbarn? Han är ju ett underverk! Ett underbart underbarn! Varför gav jag mig inte tid att se det hos mina barn när dom var små? Barnbarnen är bara ren kärlek. Ingen stress, inga tidiga mornar till dagis, inga vaknätter, inga trotsbråk, inga overaller som blivit för små, ingen matvägran, skrik efter borttappade nappar eller kvällar med tröttpanik, tvättberg och grus över hela huset. Pure love.
Postat i: glädje | Permalink | Kommentarer [3]
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [2]
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [1]
Postat i: tacksamhet | Permalink | Kommentarer [1]
Har mått halvdåligt ett tag. Mår illa, ont i magen, men framför allt trött. Sover så mycket jag kommer åt. Fått sjukanmäla mig flera gånger dom sista veckorna för illamående och magont. Idag sov jag till ett. Och då har jag ändå sovit hela natten. Jag kan sova ett par timmar efter jobbet och ändå sova på natten. Det är mer en mental trötthet tror jag, påminner om när jag hade utmattningsdepression för 10 år sen. Ändå känner jag mig inte deprimerad, kan känna glädje inför många saker.
Visserligen är jag orolig för den här operationen som verkar bli av snart,
mår inte helt bra av den tryckande tystnaden vid fikabordet på jobbet,
väntar på att få besked om min omplacering,
har svårt att känna igen min kropp som inte orkar så mycket som förr,
har oxå gått upp tio kilo sen jag började med min nya medicin,
får ont i bröstet när jag anstränger mig för mycket,
har tappat större delen av mitt umgänge sen magen och hjärtat började krångla.
Lever mest på gröt och yoghurt, orkar liksom inte tänka på att handla mat och laga till.
Det mesta känns motigt.
Det här var rätt mycket ser jag nu... jag låter väl inte bitter?
Jag dricker färskpressad juice var dag och äter chiafrön, jag gosar med Viggo så gott som varje dag, jag har äntligen fått tid hos min efterlängtade KBT-terapeut, jag försöker komma till gymet åtminstone ett par gånger i veckan, jag åker till läxläsningshjälpen varje onsdag och träffar alla härliga ungar som är där.
Min dotter säger att jag ska ringa min husdoktor, jag säger att det är pjåsk, men jag är ändå lite orolig för den här passiviserande tröttheten.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [10]
Hur gör man, kära bloggare, om man önskar sig något och vill be typ Universum om hjälp? Eller Ödet eller älvorna eller vem som nu eventuellt uppfyller önskningar.
Jag önskar att jag blir omplacerad, och att jag kommer till en arbetsplats där man är mänskliga mot varann. Vänliga och respektfulla. Vuxna.
Böner? Magiska ramsor? Häxkonster? Affirmationer?
Tips mottages tacksamt.
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [6]
Igår satt jag och skrev ner 30 saker jag är tacksam för. Det var dagens uppdrag i http://fredsuppdraget.wordpress.com/. Jag skrev så gott som utan uppehåll tills listan var klar, och hade kunnat skriva fler saker. Det finns ju så mycket som är bra!
Får nog ta en repris till.
Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt,med resultat att solen gick upp överallt på jorden.
Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade.
Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn.
Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes
varje sekund någonstans på jorden.
Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt.
Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes.
Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt,
rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och
vägrade att ge upp.
Postat i: tacksamhet | Permalink | Kommentarer [0]
Håller med kungen, det har varit ett tungt år. Lång resa skulle man kunna säga.
Jag har varit sjuk sen påsk, mage, tarm och framför allt hjärtat. Opererad tre gånger. Komplikationer, blödningar, blodförgiftning, feber och en smygande depression. Gått upp 10 kilo av min medicin och av min nya ovälkomna trötthet.
Lilla guldgossen,, ett o ett halvt år bröt benet på dagis och fick ligga i sträck tre veckor, och på det gips över bäcken och ben tre veckor till.
2HM gjorde sitt bästa för att fördärva stämningen på jobbet för oss andra, även om jag satte fram hakan och sa ifrån till slut. Borde gjorts tidigare.
Men.
Fått en underbar liten barnbarnsflicka, ett halvår drygt nu. Resten av familjen friska. Fått löfte om omplacering, vilket i o f sig gör mig nervös, men va f-n... sämre kan det väl inte bli?
Vill avsluta med lite positiva ord. Favorit i repris.
med resultat att solen gick upp överallt på jorden.
Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade.
Jorden välsignades med 340 000 helt nya ljuvliga människobarn.
Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar utfördes
varje sekund någonstans på jorden.
Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt.
Hundratusentals nya, verkligt bra idéer kläcktes.
Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt,
rörde med ömhet vid varandra, älskade livet någon stund och
vägrade att ge upp.
Postat i: tacksamhet | Permalink | Kommentarer [2]
Postat i: osorterat | Permalink | Kommentarer [2]
