En f.d. dansstudents dagbok

Möhippor och svensexor brukar vara lättsamma gig. Oftast gäller det bara att sysselsätta ett gäng mer eller mindre nyktra festdeltagare i bortåt en timma. När jag fick en förfrågan via Facebook av en för mig helt okänd person - fantastiskt vilka kontaktvägar det finns - tänkte jag att det skulle väl gå att åtminstone hjälpa till att hitta en lärare åt dem. Förutom att jag inte kan dansa än och att jag är mitt uppe i flyttandet så är inte medeltid riktigt "min" period.

Inte riktigt medeltid men väl 1400-talsrenässans
Guglielmo Ebreo - "De practica seu arte tripudii"

Först i tisdags kom mailet från den som arrangerar tillställningen. En timmas utlärning (eller "dansföreläsning" som kontaktpersonen kallar det), en timmas dans, sång inkluderad, kostym ... Häpp! Det var inte lite att få till med 1½ veckas varsel. Jakten på en lärare har inte gått något vidare kan jag ju säga. De flesta i danskompaniet håller på med senare tidsperioder och att få ihop två timmars "kurs" på ett material som är i det närmaste obefintligt (om det nu är medeltid de verkligen vill ha) är ju inte gjort på en kafferast.

Jag har ett par till att fråga, men förvarnade arrangören redan idag att jag nog inte kommer finna någon. Dock gav bifogade jag namnen på andra danspedagoger och grupper som de skulle kunna kontakta. Hoppas de har bättre lycka där.

Från Waterloo-boken var det inte långt i tanken till en av mina andra tegelstenar, en nyutgåva av Krig och Fred som ligger i högen med påbörjade böcker. (Jo, jag läser flera samtidigt.)

"Vad finns månne på YouTube?" tänkte jag i förmiddags. Jag minns att jag som tonåring älskade filmen med Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda. Jag hade också ett minne av en fantastisk, rysk version som jag sett otextad (!) för många, många år sedan. (Med boken i färskt minne, därför hängde jag med någorlunda fastän det var innan jag började läsa ryska.) Idag fann jag dessutom på att det förra året kom en fransk version. Spännande! Den DVDn skall jag skaffa så snart den finns tillgänglig!

På grund av min måste-jämföra-versioner-arbetskada letade jag rätt på vad jag antar vara samma del av boken - balen där Natasja återser Furst Andrej.

War and Peace 1956: Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda i regi av King Vidor

Voyna i mir 1967: Lyudmila Savelyeva, Vyacheslav Tikhonov och Sergei Bondarchuk i regi av den senare (!)

War and Peace 2007: Clémence Poésy, Alessio Boni och Alexander Beyer i regi av Robert Dornhelm och Brendan Donnison

Dansscener i filmer (och TV-serier) är roligt att skriva om. Som så många gånger väljer jag även nu att blunda för anakronismerna i dessa tre versioner (den mest utmärkande att man inte dansade vals på någondera sätten vid den tidpunkt balen utspelar sig) och bara njuter av sceneriet.
Värre är när de inte dansar i takt (som polonäsen i 2007-års version, vid c:a 1:57). Det är dock berömvärt att de försöker göra något annat än att gå och därmed göra promenadpolonäs av det hela. Polonäsen i 1967-års version är maffig. Kolla till exempel vid 2:05-2:25, vilken dansuppställning! Jag undrar hur många personer de fått med där.

En sak är i all fall säker; Jag längtar till Wien igen! Faktum är att vi har börjat fundera på att åka på återbesök till Hannelore & Co i februari 2009. Måste bara utöka min 1800-talsgarderob tills dess. Kanske hinner om jag börjar snart ...

SR Minnen är en guldgruva. Nyss fann jag ett spännande inslag; Let's dance - en succé för 60 år sedan som bl.a. innehåller en fyra och en halv minut lång instruktion i foxtrot. Jag måste bara prova och se om den funkar att följa!!

Det var en uppsluppen stämning i går kväll. Några av lagets "spelevinkrar" var närvarande och de drog med sig de mer allvarligt lagda. (Jag kan inte begripa varför man bryr sig om att dansa då man inte roas av det. Ibland är det en gravallvarlig stämning i träningslokalen.) Och så var L**** där till min stora glädje.

I Engelska för tre par hamnade jag i en uppställning där alla dansare var i kategorin kan-denna-dans-om-jag-så-väcks-mitt-i-natten.
Följden blev att medan de andra uppställningarna tragglade med Skälet - denna för en ovan dansare totalförvirrande tur - började vi lägga till allehanda rörelser med armar och överkropp, den ena fånigare än den andra, och frustade av skratt. Som tur var stod vi längst ner i rummet, därför störde vi inte över hövan. L**** och jag försökte även diskutera om hur man skulle göra biografier över svenska dansmästare med utgångspunkt i genealogi. Vi lyckades dessutom få en någorlunda kontinuitet i vår konversation trots att vi rörde oss i sicksack. Skickligt, eller hur?!

"OK", började R***, "Ni som ska dansa Vingåker på banan i sommar ställer er där." Han pekade på en långsidan närmast väggen. "Ni som skulle vilja dansa men behöver träna extra, ställer er där." Han pekade på en plats mitt i rummet. "Och," fortsatte han viftandes mot fönsterväggen, "ni som vill dansa just nu bara för att det är kul, ställer er där." Blixtsnabbt for tanken igenom mitt huvud: "Om jag skulle ta och kasta mig ut och sälla mig till den mittersta kategorin." Innan mitt förnuftsjag hann stoppa mig befann jag mig så i den mindre klungan mitt på golvet.

R*** väntade tills alla hade fördelat sig, sedan parade han ihop varje karl med två kvinnor (heter det "para ihop" när det är tre?!) för att få en bra blandning mellan säkra och osäkra dansare. Med hjärtat i halsgropen insåg jag att det bara var jag och en dam till kvar när han var klar, d.v.s. han tänkte själv dansa med mig. Himmel, jag som inte dansat Vingåker på flera år! Den genomdansning vi gjorde tidigare under dagen - då kavaljeren i min uppställning aldrig dansat Vingåker förut - hade visserligen friskat upp en del, men jag kände mig långt ifrån säker.

Jag överlevde. Denna utmaning gav dessutom blodad tand. Vingåkersdans är en av mina absoluta favoritdanser eftersom det går att göra så mycket teater med den. Det svåraste är placeringarna, d.v.s. att vara på rätt ställe vid rätt taktdel. Mycket beror också på samdansningen. När jag senast var vingåkersdam hade jag lyxen att dansa med samma personer hela tiden. I Folkdanslaget är det så många vingåkersdansare att man inte kan räkna med det. Men det är bara att träna, träna och åter träna ...

Nog kände jag mig stel alltid, men jag var inte lika förstenad som vänsterdamen i denna staty av Marita Norin utanför Säfstaholms slott.

Det är inte många träningstillfällen kvar innan säsongen börjar, så ikväll tog jag mig i kragen och drog iväg med mig till Skansen. Upptäckte på träffen med "Fyrklövern" förra veckan att konditionen behöver förbättras. Jag dansade då nästan varenda dans under de två timmarna (Vi var bortåt 75 pers, enastående!) och blev tidvis andfådd, men ändock inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Bra!

Inte tillnärmelsevis så många var vi ikväll, men ändå så pass att det räckte till två uppställingar Ryska polskan. Det var inte så mycket nötande av detaljer under denna träning. Ibland kan jag sakna det, fast för tillfället behöver jag fräscha upp turerna. Jag är hopplös på att komma ihåg danser bara med ett namn, jag behöver känna dem i kroppen och höra musiken.
Jag har bestämt mig för att lägga mig i vinn om att lära mig Skrälåt ordentligt. ALLA turer i RÄTT ordning. Om den dansas snyggt är det en dans som passar alldeles utmärkt på scenen (konstigt vore väl annars med tanke på dess ursprung hos operabaletten) annars kan ju en del danser vara rätt tradiga att titta på när man är publik. Dessutom är musiken så fin.

Tyvärr har jag inte riktigt fått dansglädjen tillbaka, men är ändå så pass på bättringsvägen att jag i alla fall orkar se glad ut. Så det går åt rätt håll.

Kontradanser ingår i min huvudinriktning inom historiska danser. En form som är användbar när man vill att "alla" skall dansa med "alla" är långdans. Och nu avser jag inte den form av långdans som i Sverige brukar exekveras kring majstänger och julgranar utan den som på franska heter contredanse anglais och på engelska longways.

Kreativa filmmakare har ibland lagt in danser i "kostymfilmer" och en del har till och med försökt göra danserna "riktigt":

En del av klivaruntandet må vara dem förlåtet. Fleureter och ett högre tempo hade visserligen varit mer passande, men jag förstår att kameran måste kunna hänga med i svängarna och att dialogen måste gå fram ordentligt. Idén med dessa långa danser är ju att man skall kunna konversera dem man dansar med. Turerna sätter sig s.a.s. i kroppen, till slut behöver man inte tänka på vad man gör.
Turerna i denna filmversion stämmer dock inte riktigt jämfört med dansbeskrivningen annat än i den senare delen. Kanske blev det för rörigt på bild. Här är beskrivningen ur The English Dancing Master:

En intressant aspekt är dock att de valt denna dans ur en bok från 1720-talet i en film som utspelar sig 80 år senare. Kanske levde den kvar så länge. Det skulle vara intressant att ta reda på.

Jag får ialla fall stor lust till att dra fram någon av mina empireklänningar ur garderoben och kasta mig in i dansen. Frågan är bara om jag skulle kunna hålla huvudet lika kallt som "Lizzie" om jag fick en sådan moatjé ... ;-)

Nä, jag kom inte iväg på dansträningen ikväll - heller. Tänk att det skall vara så svårt att masa sig iväg efter en dag man tillbringat på hemmakontoret, dvs. i det egna vardagsrummet. Idag skyller jag på det var många uppgifter att beta av (har mekat med avdelningens hemsida) och ville jobba så länge som möjligt, dessutom har vi spelning med orkestern på torsdag och att jag skulle behöva repa lite på egen hand. Men ... om jag skall vara brutalt ärlig så är jag ännu inte i form för en så socialt krävande aktivitet som par- och gruppdans. Vet inte riktigt vad som skall till för att återfå dansglädjen. Kanske är det bara att vänta ... Låta tiden läka sinnena. Göra det där som fått stå tillbaka för dansandet. Eller bara vara.

Igår kväll var det möte med Folkdanslaget om den planerade USA-turnén nästa sommar. Jag och c:a 60 andra har anmält intresse att följa med och resekommitten ville samla oss för att diskutera olika resealternativ och även styrelsens önskan att begränsa antalet deltagare. Det senare - att endast c:a 26 personer skall få följa med - föll inte de närvarande i smaken, speciellt som vi verkar förutsättas betala det mesta själva. Däremot är det förståeligt att dra en gräns beroende på hur många som går in i en (1) buss.
En av tjejerna ställde en mycket klok fråga som hade att göra med syftet med resan. Är den till för några få - de som är mest verksamma i föreningen - eller är den till för att förstärka gruppkänslan, f.a. med tanke på att det är många nya i föreningen.

Jag blev lite tveksam till resan. Den främsta orsaken till detta är att det finns några som sänder ut trista vibbar, och jag frågar mig själv om jag verkligen vill spendera 12 dagar tillsammans med dem.
Blir syftet att få ihop gruppen bättre, kan jag tänka mig att följa med - om jag får ihop det ekonomiskt. Ifall det blir en resa för ett fåtal kan jag räkna ut mig själv, det är många som har varit mycket mer aktiva än jag. Att nämna att man gjort bekantskap med den berömda "väggen" lär hjälpa föga.

Nu när jag har hunnit reflektera lite över situationen tycker jag nog att hon är en ganska häftig mamma. Vem skulle annars komma att tänka på att anlita någon till att lära ut menuett på sin sjuårings kalas?!

Till en början undrade jag vad det var för en stolla jag hade fått på tråden. Meddelandet på min telefonsvarare var rätt kryptiskt och intalat med en mycket forcerad röst. Hon var inte mindre stressad när jag ringde upp och jag fick mig en lång harang serverad (innehållande både Livrustkammaren, Dansmuseet och Kedjan) om hur hon fått tag på mitt nummer. Vilken idoghet!
Efter en stunds resonerande kom jag fram till att det nog inte egentligen var menuett hon menade eftersom hon relaterade till TV-serien Stolthet och fördom och de - långsamma (?!) - danser hon sett dansas i grupp. "Aha, kontradans!" tänkte jag och förklarade vad det är och trallade en berömd Bachmenuett i rasande tempo som jämförelse och illustration till att menuett inte är en speciellt långsam dans.

Jag lovade återkomma senast idag med offert ifall jag kan åta mig jobbet. Min första tanke var att det kunde vara en kul grej och att det är ett gyllene tillfälle att ta tag i det där med danspedagogeriet. Men att finna fram en kontradans och anpassa den till ett gäng sjuåringar känns som lite väl tidskrävande med tanke på att jag har giget jag skrev om igår, dagen efter barnkalaset. Fast kanske ställer jag för stora krav på autencitet, det verkade vara viktigast för henne att jäntan skulle få prova på något annorlunda. Eftersom hon varit i kontakt med riddarklubben (Livrustkammaren) först, kanske jag kan föreslå branles istället. Det kunde ju vara riktigt kul att låta ungarna testa några av de mimade såsom des Levandières, de Pois eller des Sabots!

Jo, jag har bestämt mig. Nu gäller det bara att ta tag i saken och meddela närmast berörda. Tänkte inte fega ur och använda vare sig mail eller SMS. Om tillfälle ges blir det öga mot öga, annars får jag väl ta till telefonen.

J**** ringde och frågade om jag kan ställa upp på ett par uppvisingar i augusti. Jag har funderat på min egen reaktion. På ett underligt sätt var det en lättnad att kunna säga att jag i samma veva är på turné med orkestern. Fortfarande har jag fasligt svårt att säga just det lilla ordet 'nej'. Speciellt när någon frågar om jag kan vilket kan tolkas som en fråga ifall jag är ledig vid det aktuella tillfället. Lättare att neka är när någon frågar om jag vill, det går ju att svara rakt och ärligt på.

Skall man döma sin hackordningsplats efter var man av ordningsmannen blir placerad i en uppställning? Jag menar, är det ett tecken på vad ordningmannen tror eller tycker om ens dansförmåga? Eller är det bara så att reserver blir placerade långt bak? Hur som helst - längst ner på damsidan är ungefär så långt bort från publiken det går att komma. Där blev jag placerad igår. Det gjorde absolut ingenting, bredvid stod ju en av mina favoritkavaljerer. Trygg och stadig. En som jag vet är att lita på. Inte för att det var speciellt knepiga danser på gårdagens program, men jag har fasligt svårt att memorera dansturer i förhand, kommer liksom på vartefter vad det är för figur jag skall utföra.

Det var en rätt busig stämning igår. P**** försökte rycka förkläderna av oss damer. Han blev rätt glad när han såg att jag inte knutit fast mitt med dubbelrosett. Tack och lov tog Bondkadriljen slut strax efter min "dust" med honom, så jag hann rädda förklädet från att falla i backen. Jag blev bara av med en boll, den som sitter i änden på bandet. Praktiskt med Klädlammaren, det är bara att skriva en lapp så blir ens dräkt lagad och lägger man strumpor, överdelar och annat i korgen blir de tvättade. Guld!

Det kändes rätt märkligt, vi var flera eniga i det, att sitta på publikplats under gårdagskvällens föreställning på Confidencen. För när Jane Gingell sätter upp en föreställning brukar vi aningen befinna oss på scenen, eller som roddare bakom densamma.

Men det var en fantastiskt bra iscensättning av brottstycken ur Marie Sallés liv vi fick oss serverade. Valet av dansare var snyggt gjort och jag inser att även om jag hade orkat med att närvara vid barockdansklasserna det senaste året, hade jag ändå inte blivit uttagen. Alla kvinnorna var nämligen jämnlånga med huvudrollsinnehavarinnan - ett huvud kortare än jag... Detta gjorde också att männen såg ännu längre och ståtligare ut.

Långa och ståtliga karlar för tanken till en annan av Janes uppsättningar, La Naissance de la Paix, en rekonstruktion av en hovbalett - Fredsafl - från 1649, där jag bl.a. hade den underbart roliga rollen som Segerns gudinna. Oh, vad de var stiliga, de kavaljerer som jag skulle locka till att gå ut som volontärer i krig. Med undantag för E*** är de dessutom riktigt långa (på bilden nedan böjer de sig emot mig därför ser man inte det) och jag kände mig för en gångs skull liten. En inte helt oäven känsla.

VI. Segern
Så rikt är detta hov på sköna damer att
väl ingen ung och ädel man
som här en gång sin fot har satt
så'n fägring motstå kan.
Men jag är ändå skönast bland de damers tal
och detta visar sig
i att för dem kanhända en man lider kval -
men tusen dör för mig.

till modern svenska av Anna Sahlén

Jag orkar inte skriva så mycket just nu, men jag måste bara rapportera att kurshelgen för drygt 60 utövare av historiska danser (helgen som jag har nämnt några gånger tidigare) är avklarad och med mycket lyckat resultat. Visst, "bakom kulisserna" finns en hel del att ta lärdom av, men enligt enkäten var kursdeltagarna var mycket nöjda (bara en enda 3:a i utvärderingarna, resten 4:or och 5:or!!!) med arrangemanget i sin helhet och det var huvudsaken. Flera kom också fram och tackade personligen.

Jag håller på att gå igenom alla utvärderingar och varje kursledare skall få en sammanställning för sin/sina kurser. Alla, som varit med och jobbat, får också sammanställningen som rör helheten. Det är pyssligt att skriva in allt, men jag är säker på att vi får nytta av det.

Nyfikenheten gör att jag var tvungen att göra en snabbkoll på vilka betyg "mina" kurser har fått. Speciellt Kontradanstyper varierar otroligt mellan 3 och 5. Det blir spännande att se vad slutmedlet landar på.
Man ser ganska lätt på kommentarerna om det E** och jag i inledningen sade om syftet med kursen har gått fram till deltagarna eller ej (några var sena så de kan ha missat det momentet).
Någon "klagar" på att vi var för många. Vi hade satt en övre gräns på 32, men när vi i efterhand räknade efter så var det minst 40 i salen! Några hade alltså "bytt" kurs och kom på vår i stället - utan att fråga. (Det var bara EN som var hade artigheten att göra det!) Men vi får väl ta det som en komplimang att så många ville komma till just VÅR kurs.