En f.d. dansstudents dagbok

Intresserade av blod och sex göre sig icke besvär. Follow Me! från 1972 har definitivt andra kvaliteter och musiken av John Barry är förföljande. Under sensommaren "ramlade" jag över enstaka klipp på YouTube och blev nyfiken (att en viss person innehar en av huvudrollerna gjorde förstås sitt till). Ville genast införliva den i min samling, men ingen av de internetbaserade försäljningsställena jag kände till (och det är en drös) hade den i sitt sortiment. Efter en del surfande fann jag så Learmedia i Kanada, ett eldorado för oss med intresse för udda filmer. Mindre än en vecka efter det att jag lagt min beställning damp DVDn ner i brevlådan.

Visst, det är en kopia av en gammal videoinspelning från TV och det syns. Men det bekymrar mig inte alls. Kvaliteten är hyfsad i alla fall. Dessutom finns numera (eller i alla fall i skrivande stund) också hela filmen tillgänglig på YouTube (en spellista finns här). Eftersom den är i bioformat roar det mig att jämföra de båda versionerna. Tänk så mycket "runtikring" som gått förlorat när filmen visades i TV!

Här ett smakrov som en av mina YouTube-vänner har totat ihop:

Det var en upplevelse att se Nyårskonserten från Wien på stor duk. Hemförsamlingens kantor hade föreslagit att efter nyårsdagshögmässan anordna en lunch där man samtidigt visade konserten. K**** och familjen skulle dit och eftersom jag ändå blivit kvar på ön hängde jag på. Det ångrar jag inte för en minut. K**** var väl inte så begistrad, han var trött efter nattens firande och tyckte ljudet var för högt, men B******* satt i sin barnstol och "dirigerade". Vad månde bliva av denne 1½-åring?

Det verkade var den allmänna meningen att göra detta till en årlig tradition. Jag kommer att vara där ifall jag har tillfälle - även då jag snart byter hemförsamling.

YouTube är inte bara en källa till nöje vad det gäller skojiga och intressanta filmsnuttar, där kan man även utbyta tankar men likasinnande (och oliksinnade ibland). Det är detta jag ägnat mesta fritiden framför datorn åt de senaste månaderna - istället för att blogga.

Mesta utbytet har jag haft med dem som är mer eller mindre besatta av Jane Eyre i allmänhet och 1973-års version i synnerhet. Boken Jane Eyre är fylld av referenser till äldre och samtida litteratur, dvs. personerna i boken kryddar sina uttalanden med citat. Det roliga med det "gäng" jag kommit i kontakt med via YT är att många är så kunniga dels i originaltexten dels i olika filmversioners dialoger att vi kan "slänga" citat till varandra.

Och nej, "my tender penchant" för Mr. J. har inte gått över - om nu någon trodde det ...

Michael Jayston som Mr. Rochester

Som jag nämnt förut kan min humor tolkas som rätt sjuk. Ett annat exempel på kannibalism som tema är visan om "Ricketi ticketi tin" som jag sedan länge har på repertoaren. Här med Lars Ekborg:

Originalet är The Irish Ballad av Tom Lehrer vilken kan avnjutas på YouTube (går inte att länka in här).

När jag ändå var inne på ämnet kunde jag inte låta bli att kolla vad YouTube hade att erbjuda i Povel-väg. "Guldkorn" var just rätt epitet för Ratataa!

Vart tog morgonen och förmiddagen vägen? Hjälp! Såg just vad klockan är. Jag som skulle göra så mycket idag ...

Boven i dramat är imdb.com. Det finns så många roliga diskussioner som pågår och jag glömmer tid och rum när jag sätter igång att läsa. Jag har också funnit den siten användbar när jag skall investera i DVD:er och funderar över olika versioners för- och nackdelar.

Än så länge har jag inte givit mig på att skriva några kommentarer på svenska filmer. Det känns fortfarande lite avigt att sätta igång en diskussion på engelska om en film som - förmodligen - bara svenskar känner till (eller andra nordbor möjligen). Jag tänker då t.ex. på 40-talsfilmer med Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Nils Poppe, Åke Söderblom och alla de andra som varit med i filmer i samma lätta genre.

Allra roligast med IMDb:s diskussionsgrupper är att upptäcka att man inte är alldeles ensam om att vara uppslukad av ett ämne. Bara jag nämner "Jane Eyre" ser min omgivning ut som ville den slå något hårt i huvudet på mig - eller åtminstone sätta munkavle på mig.

Historien om Jane Eyre fortsätter att sysselsätta mina tankar och som jag nämnt förut är det speciellt en version som jag fattat tycke för.
Jämförande studier är dock alltid intressant att ägna sig åt (blev väl lite yrkesskadad av alla dansuttolkningsuppgifter på DH). En av många favoritscener är i mitt tycke när Jane skall be Mr Rochester om ledigt för att hälsa på sin sjuka moster. Här kommer exempel ur de tre miniserierna gjorda av BBC. (Jag tycker f.ö. att det är orättvist att jämföra TV-serier med långfilmer, det är oftast till de senares nackdel eftersom de inte har lika gott om tid att skildra historier.)

Jane Eyre 1973, Sorcha Cusack & Michael Jayston

Jane Eyre 1983, Zelah Clarke & Timothy Dalton

Jane Eyre 2006, Ruth Wilson & Toby Stephens
UPPDATERAT då klippet tagits bort från YT. Kolla denna länk istället: Jane Eyre: Money Matters & Flirting

Visst är de olika men ändå lika?

Det som är mest intressant att jämföra mot är - förstås - originalet, Charlotte Brontës egna ord. Att ta med allt här blir väl långt så en länk till The Brontë Sisters Web där man i finner texterna till ett flertal böcker, blir lösningen. Ursprunget till ovanstående scen finns i Kapitel XXI, från ungefär rad 25 till rad 103.

Olika manusförfattare har fastnat för olika saker (konstigt vore väl annars) och det verkar som om de lagt till egen dialog för att förtydliga hur de har tolkat undermeningen i dialogen. Bäst tycker jag att det kommer fram i slutreplikerna, när Mr Rochester ber Jane undervisa honom i hur man säger 'adjö'. På sätt och vis visar också detta lilla meningsutbyte skillnaderna i de tre versionernas gestaltning av huvudpersonerna; 1973-års Jane ser oftast på Mr Rochester med oskyldig blick med en glimt humor i botten och hon är inte rädd att ge svar på tal när situationen så kräver det. Han lyckas genomgående att med hjälp av blickar och röstlägen, få fram en undermening i replikerna. Samspelet dem emellan är glimrande!
1983-års Jane ser ofta försagd ut och det fungerar bra med tanke på motspelaren. Denne Mr Rochester är den som jag tycker är mest "byronic" ('mad, bad and dangerous to know' osv.). Han är ofta vresig och man får inte samma känsla av vänskap mellan de båda som i den tio år äldre versionen.
Jane av 2006 års modell är bra, dock tycker jag att hon ibland har en litet för "medveten" blick för att spela en flicka på 18 som har levt ett nästintill klosterlikt liv. Men samspelet med Mr Rochester, som här är ett mellanting mellan sina föregångare, är nöjsamt att se. Det hade varit fantastiskt att se vad de kunde ha gjort av rollen om de fått 1973-års manus. Jag är inte så värst imponerad av den som svängde ihop detsamma till den senaste versionen. Just scenen i exemplet är hyfsat OK, men det finns andra som får mig att vilka slänga något på TV-rutan.

Överraskade K**** ikväll med ett besök på Stadsteatern och Arsenik och gamla spetsar. Därav kom det sig att jag bara fyra dagar efter Sweeney Todd ägnade en kväll åt att se skådespel med mord som tema.

Det tog ett tag innan pjäsen "lyfte", men sedan var det en nöjsam föreställning. Meta Velander och Yvonne Lombard är för härliga. Deras rättfärdigande av morden, att det var så synd om de ensamma karlarna, var välspelat. De såg så otroligt oskyldiga ut. Sven Wollters Jonathan var en slemmig typ, men jag undrar om det verkligen var meningen att han skulle vara så rosslig, ibland var det svårt att uppfatta hans repliker.

K**** hade ingen aning om vad som skulle ske och minen när jag överräckte biljetten var värd mycket. Numera är det så sällan vi träffas bara vi två, så det gäller att ta vara på tillfällena och K****, med sin Master of Fine Arts, är den jag allra helst går på teater med. Det blir så intressanta diskussioner kring skådespelarnas prestationer. Om jag t.ex. tycker att någon verkar stel, så kan K**** analysera vad som kan vara orsaken till den upplevelsen. Synd att det är så svårt för K**** att få roller här i Sverige. Jag fasar för den dag K**** kommer och säger att flyttlasset går tillbaka till Minnesota.

Jag fick glädjefnatt när jag någon gång förra året läste om nyfilmatiseringen av historien om "The demon barber of Fleet Street" - Sweeney Todd. Ingen fattade vad jag yrade om och när jag berättade om handlingen såg de ut som om de tyckte jag var färdig för dårhuset.

Ja, jag må ha en sjuk humor, men jag minns så väl teateruppsättningen med George Hearn och Angela Landsbury som visades på TV någon gång på 80-talet. Den var så vansinnigt komisk trots sitt oaptitliga tema - han skär halsen av sina kunder och hon gör paj av dem - och musiken var härlig. Här ett klipp som visar när hon framför sin idé:

Sedan några veckor tillbaka verkar flera veta vem Sweeney Todd är tack vare Johnny Depp (många verkar ha koll på vilka filmer han är med i). Hans motspelerska är Helena Bonham Carter och även de sjunger A Little Priest (fast förkortad):

Jag såg filmen igår. Komiken fanns där fortfarande men i sin helhet kändes den mycket mörkare och var f.a. osmakligare. Himlen vet hur mycket teaterblod som gått åt. Ja, till slut var det så mycket att det nästan blev fånigt. Ändå gillade jag den. Skådespelarna gjorde mycket bra ifrån sig och de sjöng bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag saknade dock en del musik, f.a. titellåten, men vad jag förstått i efterhand skiljer sig originalen man utgått ifrån åt.

På tal om original; som en tänkvärd kontrast till musikalversionerna kan man se den brittiska filmen som kom 2006 med Ray Winstone och Essie Davies. Handlingen är förlagd till 1700-talet (underbara kostymer!) och han dödar inte lika urskiljningslöst som i den senaste versionen. Det är ett gripande porträtt man serveras. Det är nästan så att man tror att historien kan vara baserad på historiska fakta, inte bara på en "kriminalnovell" från mitten av 1800-talet.

När jag var liten fick jag, som så många andra barn, kassetter med uppläsning av sagor. Den saga jag minns allra varmast är Skönheten och Odjuret ur Gåsmors sagor. Den har på något sätt följt mig genom livet och gjort att jag är mer intresserad av en persons innehåll än den yttre förpackningen. (Hrrmmm ... Jo, åtminstone dem jag möter. Att vila ögonen på Michael Jayston, Charles Dance, Sean Bean, Toby Stevens och andra som är iförda, av rollen krävande, historiska kostymeringar, är en helt annan femma. He-he-he ;-) )

Men nu höll jag på att komma ifrån ämnet! Tillbaka igen ...

Under senare hälften av 80-talet drabbade The Phantom of the Opera världen. Genast kopplade jag historien om den missanpassade Erik och den fagra Christine till sagan jag mindes som barn. Och som av en händelse; Samtidigt som "Fantomen" gick på Oscars (med Mikael Samuelsson i titelrollen) kom Disneys version av Skönheten och Odjuret. Jag såg dem båda - och blev förtrollad.

Vart vill jag nu komma med denna berättelse? Jo, att jag drog mig detta till minnes beror på ett klipp där två av favoritfilmerna i min bokhylla kombineras:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

(Dvs. Skönheten och Odjuret och The Phantom of the Opera.) Det känns befriande att finna att jag inte är ensam om att tycka om dem!

Andrew Lloyd Webber i all ära, men skall man höra Fantomen sjunga riktig opera (till skillnad från musikal - om det nu är någon skillnad i dagens musikklimat) är TV-versionen av Arthur Kopits pjäs ett bra val. (Jag gratulerar mig ständigt till att ha spelat in den på video när den visades i svensk TV 1992.)
Musiken, ur finalen till Gounods Faust, i den scen som inleder slutet, är så välvald att man blir alldeles tagen, f.a. med tanke på texten. Tyvärr finns inte möjligheten att visa filmsekvensen här, men den finns tillgänglig på YouTube för alla som vill bilda sig en egen uppfattning. För den som inte är så slängd i franska kommer här en länk till en annan inspelning av Faust vilken försetts med engelsk undertext.

Noteras bör att det inte är filmens huvudrollsinnehavare, Charles Dance och Teri Polo, som sjunger utan Gérard Garino och Michèle Lagrange.

... eller har de använt någon form av maskin och sedan inte inspekterat ordentligt?!?! Klåpare var det i alla fall!

Jag skall ta det från början; När jag för några veckor sedan beställde några DVD:er och en av filmerna, North & South efter Elizabeth Gaskells roman, hade svenska/norska/danska undertexter valde jag den utgåvan eftersom jag kände att jag kunde vara lite lat efter drösvis med lyssnande till yorkshiredialekt (bl.a. 16 Sharpe-filmer) och med endast "english for the hard of hearing" till stöd.

Det var ett dåligt, ett rent ut sagt uselt, val. Jag retade mig så till den milda grad på översättningen att jag var tvungen att ta bort undertexterna. Ett exempel på en formidabel klantighet var att "I will ask my mother to call on you" blev till "Jag ska be min mor att ringa er" ADERTONHUNDRAFEMTIOETT!!! På den tiden gick man på visiter till varandra!
Dessutom hade man genomgående översatt 'you' i betydelsen 'Ni' med det mer informella 'du'. Det blir inte riktigt samma känsla i det sociala spelet när man gör sådana felval. Jag har för mig att Sverige var ganska tidigt ute med en du-reform ... 1967! Mao borde det vara uteslutet att översätta tilltal så som de gjort.

Ett annat minus med denna DVD-utgåva var att om man på menyn valde "English" så fick man ingen text alls. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha köpt en ren engelsk version textad på originalspråket för dem som hör illa.

Alldeles förtrollad är jag. Glömmer att äta och dricka och det är med största svårighet jag tar mig samman och får något som helst arbete gjort. DVD:n är beställd och i väntan på den tröstar jag mig med de smulor andra har laddat upp på YouTube:

• Första intervjun
• Andra intervjun
• Adèles bakgrund
• Branden i Mr Rochesters sovrum
• Gäster på Thornfield
• Mr Mason har anlänt - och rest
• Jane ber om ledigt
• Frieriet
• Jane vill inte ha juveler (bild nedan)
• Kvällen innan bröllopet - och avbruten vigsel
• Övertalningsförsök som misslyckas
• Jane blir hjälpt av St John Rivers
• Återseendet - och andra frieriet

Förutom materialet på YouTube har jag hittat en lysande multimediapresentation och en hemsida dedicerad till denna version av Jane Eyre med Sorcha Cusack och Michael Jayston i huvudrollerna.

Kalla mig gärna knäpp - jag kan inte annat än hålla med!

ROCHESTER: Have you anything else to ask?
It is my delight to be entreated and to yield.
(Jane Eyre 1973, del 4)

Vi tittade på video ikväll och jag fick en nostalgitripp som hette duga. Jag var fem år när Pappa tog mig med på bio för första gången, till biografen i Västertorp inte långt ifrån där vi bodde. De gav den nya filmen Pippi Långstrump på de sju haven.

Jag försöker dra mig till minnes om jag sett denna film som vuxen. Om såvida var det när grabbarna var små. Hur som helst var det en säregen upplevelse, man måste verkligen tänka bort all logik och inte ha några som helst krav på rimlighet och autenticitet (t.ex. hur en pirats liv skildras). Och att se Beppe Wolgers, Martin Ljungs, Jarl Borsséns och de andras, från så många annorlunda sammanhang, välkända ansikten i rollerna kring Pippi är ju bara det en upplevelse. Det ser ut som om de hade vansinnigt roligt. Vi försökte också förmedla till M*** vilka det var som omgav Pippi, men det måste varit svårt för honom att greppa. Stackars M*** hade svårt att hänga med filmens tokroligheter även om han börjar bli rätt bra på svenska - om man talar långsamt. Han sade att detta var första gången han såg en Pippifilm, mao. har han och jag denna gemensamt som första upplevelse av Pippi på film. Det är bara det att jag var fem när jag såg den första gången, han 50 ... ;-)

Medan jag ändå är inne på ämnet "Sharpe" och surfandes på YouTube; Här är en drygt åtta minuter lång sammanfattning gjord av en som kallar sig "mardy69":

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Det mesta av musiken är från den CD jag berättade om i februari 2007. John Tams (Rifleman Daniel Hagman, längst t.v. på bilderna vid 3:47 och 3:49) har en fantastisk röst, vilken dag som helst tänker jag beställa några av hans CDar.