En f.d. dansstudents dagbok

Inte i dalens famn men väl på berget där våra stugor är belägna. Jag trodde knappt mina ögon när jag såg närmare på den sedan mer än en månad kala kaprifolen. Den hade en mängd utslagna knoppar. Även om det började skymma var jag tvungen att föreviga det på bild.

Ur led är tiden.

Carpe diem! Efter de senaste dagarnas meterologhot om att detta var den sista sommardagen bestämde jag mig i går för att fånga dagen och avverka del 2 i mitt Roslagsledsprojekt. Beväpnad med min nya mobiltelefon (måste ju testa kameran!) begav jag mig därför till Rösjöbadet i Sollentuna, den plats där jag avslutade förra etappen.

Även Sollentuna kommun har ett motionsspårområde och längs dess elljusspår löper de första kilometrarna av de elva som var dagens etappmål. Småtråkigt. Men så kom där en pil som visade rakt ut i en hage. Jag kunde känna doften av ko på långt håll.

Att komma ut ur skogen var riktigt skönt och trots att det blåste värmde solen skönt.
Jodå, hagen var "bebodd" men de vita kreaturen (charolais?) såg jag bara på avstånd. Föga anande vad som väntade senare under turen lyfte jag mobilen för att fånga friden på bild.

Väl igenom det kärrliknande området efter hagen upptäckte jag något intressant. Det var inget kärr utan en del av ett Vattenreningsprojekt. "Tillflödet från Väsjön har letts om så att det passerar genom en sedimenteringsdamm och ett översilningsområde innan det rinner ut i Rösjön. Vattnets förlängda uppehållstid och sedimentation bidrar till ökad vattenrening." Någon kreativ person hade satt upp en informationsskylt där man kunde läsa om detaljerna. Smart!

Efter en timmas vandring hade jag kommit ungefär halvvägs och till Käringsjön där det fanns en rastplats med vindskydd. Ett perfekt ställe att äta den medhavda matsäcken!
Jag läste någonstans att Roslagsleden är lämplig att vandra även om man har barnvagn. Tillåt mig tvivla. Kommen så här långt hade jag klivit över mängder av sten och rötter. Inte heller den resterande delen skulle visa sig helt lättpromenerad med stätta, rist och spång.

Någon kilometer efter rasten öppnade sig skogen och jag gick där sädesfälten böjde sig för vinden. Jag hade blivit full i skratt när jag kopplade ihop titlen på melodin som ringde inuti mitt huvud med vad jag höll på med. Den hade följt mig ända från bussen (en av de moderna modellerna som ljuder med en tretonig signal - do, mi, so - när man trycker på stannaknappen). Med samma intervall börjar domrasololåten Ensam på vägen. Så passande!
Vägen på bilden fick jag däremot inte gå trots att den såg lockande ut. Det är både för och nackdelar med att ha en fast plan. Men bl.a. med hjälp av denna dokumentation lägger jag intressanta platser på minnet. Återvända kan man ju alltid.

Men ut på en väg kom jag till slut och den ledde genom gården där Hagbylunds Ridskola huserar. Med sorg i hjärtat över att ha blivit allergisk minns jag mina hästskötardagar. Shettisarna hade närpå kunna gå under magen på Sioux och Hamilton vars mankhöjd var 170 respektive 176.
Här såg jag också de första människorna sedan jag lämnade elljusspåret vid Rösjön. Konstigt egentligen. Leden är ordentligt upptrampad så jag förmodar att det rör sig en hel del vandrare längs den. Men inte denna dag, tydligen.

Strax efter början på Etapp 7 längs Vallentunasjön kom jag in i en ny hage. Tvärs över leden låg det idisslande kor! Ähum!
Ända sedan jag arbetade på Elfvik och blev jagad av en halvvuxen tjurkalv när vi skulle flytta mellan hagarna, har jag en smått avvaktande attityd till nötkreatur. Men trots att jag bara passerade på någon meters avstånd, såg de bara lugnt på mig. Plötsligt gick den verkliga betydelsen av ordet "kolugnt" upp för mig.

Det tog precis tre timmar att vandra till Karby gård (inklusive några raster och två vilsegåenden). Och nu har jag avverkat hela den sträcka som i vissa källor kallar Etapp 1. Nu är det bara 108 kilometer kvar!

Ett projekt som länge legat och gnagt i mitt bakhuvud är att vandra Roslagsleden. I vintras tog jag mig för att införskaffa en karta och idag inledde jag så med att traska de delar som är numrerade 1 och 2 på min karta, d.v.s .de fem kilometrarna mellan Danderyds Rinkeby och Rösjöbadet i Sollentuna. Viktigt för mig är att börja och sluta vid punkter varifrån det går allmänna färdmedel.

Denna del av leden går genom Rinkebyskogen, vilken är genomkorsad av diverse motionsspår. Därför var det bitvis nästan fånigt enkelt att ta sig fram, speciellt den sträcka som bestod av ett välpreparerat elljusspår. (Skall komma ihåg detta spår inför höstens motionsturer, det blir ett välkommet alternativ till Altorpskogen, inte så långt bort om man tar bussen.)

Men jag hade inte gått mer än ett tiotal meter efter att ha tagit bilden på elljusspåret förrän en stor, orange pil målad på en tallstam, ledde mig in i skogen. Därefter gick färden över stock och sten (hmmm, nåja - en och annan rot i alla fall) innan nästa grusade spår tog vid. Men det gjorde inte så mycket att det mestadels var lättpromenerat. Då kunde jag ju njuta av omgivningarna.

Visserligen hade jag stoppat ner styrkande frukt (läs: bananer) i ryggan, men det hade jag knappast behövt. Istället önskade jag nästan att jag medbragt en burk med lock. Som det nu var fick jag smaska i mig av skogens blåa guld utefter vägen och inte ta med mig något hem. Fast å andra sidan var ju inte tanken att jag skulle plocka blåbär utan att vandra hyfsat raskt. :-)

Väl framme vid Rösjön önskade jag nästan att badkläder hade ingått i min packning. På standen förnöjde sig folk med liv och lust. Äntligen vackert väder! Jag motstod frestelsen att sätta mig på fiket och inmundiga något, istället begav jag mig till närmaste busshållplats. Den vägen ledde mig genom en spännande tunnel.

Det här var inledningen på ett projekt som jag inte har någon ambition att slutföra ens detta år. Men någon gång i framtiden hoppas jag kunna ha gått alla sträckor fram till Vigelsjö i Norrtälje. En bit i taget. Nästa gång blir det etapp 3-7½, Rösjön-Karby Gård, kanske i morgon, kanske nästa vecka, kanske nästa år ... Hur som helst, nu är det bara 119 km kvar!

Är den inte över snart? Björkarnas blomningstid alltså. ATJOOO! För övrigt tycker jag att vårens tid är alldeles, alldeles underbar. Jag skulle vilja hålla kvar den länge, länge.
I morgon, när det är dags att stämma upp "Vintern ra...", kommer vi att stå i skir grönska, knappast i snöglopp.

Ett av mina favoritvårtecken är när vitsipporna börja titta fram utanför kontoret. I år kom de, som så mycket annat, väldigt tidigt och vidstående foto tog jag redan den 2:a dennes. Och gissa om jag fick glada tillrop när jag kravlade omkring i buskagen för att föreviga de vita stjärnorna. Nu börjar de, sorgligt nog, blomma över.

Under dagens promenad såg jag till min stora häpnad stora syrenknoppar på flera ställen. Jag var bara tvungen att fota dem. Stackars skolbarn, de kommer inte att ha några syrener att överräcka till sina lärare när det är dags för skolavslutning. (Gör man förresten så fortfarande?)

Hos grannen blommar en buske med underbara små, rosa blommor. Jag undrar vad det är för en. Den skulle jag kunna tänka mig plantera. Utanför huset där jag bor finns det en "häck" av Mahonia, också det en buske jag skulle vilja ha själv. Den lär ska planteras där den får breda ut sig så det gäller att välja plats med omsorg.

Det blir inte alltid som man tänker sig, men det kan bli väldigt bra ändå.

Den ursprungliga planen var att vi skulle ta en tur till Åland (Mariehamn) fram och tillbaka. Men så tyckte M*** att det skulle vara mysigare att vandra omkring i naturen och titta på fåglar. OK, inga problem. Men Sandhamn, som han föreslog, har vi ju varit till så jag gav några andra förslag - Möja, Svartsö eller Husarö ToR. Men det kanske skulle bli lite långt för både K**** och K**** kom vi fram till efter en del resonemang. Tyresta eller Lida var andra idéer, men inte heller dessa verkade vara genomförbara.

En annan önskan M*** hade var att gå till Naturhistoriska. Då föreslog jag att vi skulle ses vid Bergianska, ta en tur där, gå in i växthuset och sedan gå upp till muséet.
Och så blev det. (Utom muséet dock, det andra tog flera timmar.) Som avslutning på dagen tog vi tåget till hållplatsen närmast där jag bor, promenerade till centrum (under det att M*** lärde mig skillnaden mellan bofink och gråsiska), åt en underbart god middag på den grekiska restaurangen, köpte fikabröd hos bagaren och gick hem till mig.

Det var så fascinerande att vandra omkring i Edvard Anderssons växthus. Där gick vi omkring i - tidvis - tropisk värme och utanför fönstren gnistrade vinterdagen. Stundtals bara stod vi med slutna ögon och insöp dofterna som omgav oss. Det gjorde gott för själen!

En daglig promenad är en av rutinerna jag försöker få in, åtminstone de dagar jag inte tränar något. En dag i förra veckan fick jag för mig att promenaden skulle bli rask, med andra ord en Power Walk, som de anglifierade benämner den. Ett kriterium för PW är att man byter om till träningskläder, har jag läst, så det var bara att bylsa på sig och stoppa ner yllestrumpsbeklädda fötter i gympadojorna.

Redan efter tio minuter saktade jag farten, fascinerad av det höga vattenståndet. På sina ställen gick vattnet över kajkanten. Och av den taggiga iskanten på gångvägen gick det att se hur vattnet sköljt ännu högre under stormen. Vanligtvis är det minst en halvmeter ner.

Meterologerna brukar ibland säga att "ett molnområde stryker längs svealandskusten". Då kan det se ut så här, ibland med en än skarpare kant. Här drar förmiddagens oväder bort över Lidingö och Bogesundslandet och lämnar en klarblå himmel bakom sig. Den nedgående solen färgade de grå molnen vackert.

Väl kommen till Sveaviken stannade jag en stund för att betrakta sjöfåglarnas letande efter föda. En svans vita ända bildade ett litet isberg. Det snattrade i vassen av ändernas småprat. Jämförande svanen med snön är jag inte riktigt säker på att svaret på balladtextens fråga "Vad är det som är vitare än svanen?" verkligen stämmer; "Jo, snön är vitare än svanen". I det klara ljuset var svanens vita dräkt verkligen gnistrande. (Kan det ha att göra med att snön så här nära storstaden inte är alldeles vit?)

Jag lyfte blicken och såg en vacker solnedgång. Drog ett djupt andetag av den friska luften och satte fart igen. Promenaden blev visserligen inte så rask som jag tänkt mig. Men det är viktigt att njuta av vackra dagar. De gör gott för själen.