En f.d. dansstudents dagbok

Listan med anmälda deltagare till Rysslandsturnén kom idag... Det var med viss fasa jag insåg att jag var den enda primdomran från orkestern. Himmel! Visserligen har även M******** från vår samarbetsorkester i Östergötland också anmält sig, och hon är bra, men vi spelar båda andrastämmor och dessutom sjunger jag på en del låtar. Någon Annan har tänkt, tack och lov. I slutet på mailet stod det att "Jag ska kontakta någon domra i Ryssland.". Det låter lovande, tänk, tänk om det är HAN. Nå ja, det blir väl till att spotta i nävarna sätta igång att repa ordentligt. Det har inte varit så mycket bevänt med det sedan olyckan eftersom jag har har bekymmer med att sitta. Visserligen är jag himla bra på att spela luftdomra, men den egenskapen är inte direkt åtråvärd just till detta tillfälle. Attans! ;-)

De båda tyska sångarna Hermann Prey och Dietrich Fischer-Dieskau är i det närmaste oersättliga i mitt hjärtas baritonfack (som det kan vara med tonårsidoler), men tyvärr gick Herr Prey bort redan 1998 och DFD är långt över 80. Vilka av de nya är någon att låna sitt öra till?

YouTube är även inom detta område en källa till information (Hmmm, YouTube igen, jag börjar låta som en LP-skiva med hack i.) och jag har, förstås, surfat runt en del. Det intressanta är att läsa diskussioner kring olika sångare. Numera verkar det inte längre räcka med att de sjunger bra, de skall se något ut också. *suckar*

På kul gjorde jag en spellista innehållande Mozarts Hai già vinta la causa ur Figaros bröllop, kopplade datorn till stereon och lät den tralla på medan jag gjorde annat. (Idén var att jag inte skulle titta på dem och inte veta vem det var som sjöng när.) En spännande övning. Listan innehåller inspelningar från olika decennier, så alla sångare är inte längre aktiva, men bland dem som jag för närvarande gillar mest finns ryssen Dimitri Hvorostovsky och italienaren Ildebrando D'Arcangelo. Här sjungandes samma aria, Votre Toast ur Bizets Carmen (kanske inte deras bästa framträdande, men för jämförelsens skull så ....):

Just nu "leder" Hvorostovsky, undrar om min underliga dragning till allt ryskt spelar roll. ;-)

Förmodligen inte (ännu) av Korrö-dignitet, men så skönt det skall bli att bara ha cirka tre kilometers resväg istället för 300 (eller vad det nu är). Den 6-8 mars anordnar Djurö Spelmän m.fl. en folkmusikfestival på Djurönäset och jag kommer att vara där (om jag själv får råda, dvs.). Tycker det är ett gylllene tillfälle till att lära känna musiklivet på min nya hemort. Även om jag delvis bott på grannön hela mitt liv, har jag inte tagit mig för att engagera mig i föreningslivet (annat än som passiv medlem i Skärgårdsmuseet, men också det skall det bli ändring på!). Tyvärr kan jag ännnu inte dansa (vilket jag insåg i Alvik häromdagen) men det finns ju en viskurs man kan gå. Det duger lika så gott.

YouTube och Facebook har varit min sociala räddning under sjukskrivingstiden och jag har fått en hel del nya vänner, speciellt genom det förra, över hela världen och i varierande åldrar.

En dag dök det upp en rekommenderad video i min 'inbox' med åtföljande fråga:
"I really loved this song when I was.. 7 - 9..? I used to listen to a radio show. It was a hit parade with old songs :) Do you know it?"

Öppnade länken och fick se:

Jag kände mig plötsligt väldigt ålderstigen. Det var väl inte länge sedan de var med i schlagerfestivalen med låten Dschinghis Khan? Eh ... jo, när man räknar efter så ... Hjälp! Det är sant att denna var gammal när hon var runt 8, min nyfunna vän är ju bara 17. Jag skrev tillbaka och erkände att jag t.o.m. har LPn kvar och att jag och mina vänner sjöng Dschinghis Khan hela den sommaren (även den svenska versionen som spelades på Svensktoppen).

Kan bara konstatera att det är så skönt med det "gäng" jag hamnat i; ålder på pappret spelar liksom ingen roll, det är precis som i folkdans- och släktforskningskretsar.

Jag har ju tidigare berättat om min store idol och förebild. Nu har någon vänlig själ laddat upp några videosnuttar på YouTube. Här är ett exempel som visar litet av "buspojksblicken" jag nämnde förut. Se hur han flinar mot sin medspelare!

Hur märkligt det än kan låta har mitt brinnande intresse för "Jane Eyre" fört mig till musikalernas värld. Idag ramlade jag över en intressant site: BlueGobo.com.

Ingen av Jane Eyre-musikalerna finns med (jodå det finns sådana också och Gordon/Caird-versionen ljuder konstant på min mp3-spelare) men däremot My Fair Lady som kommer upp på Oscars i höst. Här är ett exempel med Julie Andrews som jag tyckte var lite kul att se eftersom ett av mina senaste inköp till DVD-hyllan är Sound of Music från 1965 med henne i den kvinnliga huvudrollen. Detta är c:a tio år tidigare.

Observera hur väl låtens titel passar in på min bloggtitel ;-)

Här har man andats och levt med ballader i fyra dagar och vad är det som satt sig på hjärnan - en ballad? Icke sa' Nicke. Nej, en visa som sjöngs av Saltat vid gårdagskvällens avskedskonsert. Här ett YouTube-klipp med Emma Härdelin:

Visst är den fin, tänkvärd och rolig - samtidigt?!
Jag rotade runt lite och fann till sist ut att jag hade den hemma i hyllan - som nummer 202 August Bondesons Visbok II. Tänkt att det skulle till ett balladsymposium för att jag skulle få upp ögonen för den. Snacka om omväg!

Om en vecka precis har jag anlänt till i Växjö. Äntligen, äntligen, äntligen är det dags för I fråst och i kålle. Det nordiska balladmötet. Konferensen för forskare, utövare och pedagoger. Fyra dagar bara med ballader. Himmelrike! Här får Garmarna representera ämnet med den läckra Vänner och fränder:

På tal om vänner: Ett stort plus är att jag får kvällarna tillsammans med familjen A*******. Nu behöver jag inte vänta ända till "Korrö" och juli innan jag får träffa dem igen.

Ännu en mycket "speciell" låt på min repertoar, här med Triakel:

Nu finns bildbevis publicerade från den Povel-konsert vars förberedelser jag berättat om tidigare. Det blev aldrig av för mig att berätta om hur kvällen avlöpte och nu när jag ser bildkavalkaden kommer minnena från denna mysiga kväll tillbaka.

T**** och jag inledde med vår välrepeterade Sorglösa Brunn.

Trots fusklapparna gick vi ibland vilse i texten, men med viss humor kommenterade vi varandras misstag och satte s.a.s. scenen för resten av kvällen. Här var huvudsaken att ha roligt och roas, inte att avleverera perfekta konsertnummer.

Programmet var mycket varierat, både i sångurval och hur mycket var och en hade förberett sig. Tanken var att T**** (hmmm, de har samma initialer och samma längd på namn) och jag skulle ha framfört Torstigste bröder i det officiella programmet, men vi hann aldrig repa. Då H***** så hjärtans gärna ville höra den (det var ett av salig B****s nummer) ställde vi oss framför henne efter konsertens slut och improviserade ihop en dialog med bok i hand (se tredje bilden från slutet i länken ovan). Det märks att vi sjungit ihop en hel del nu, vi behöver inte alltid kommunicera med ord.

Någon gång skall jag ge mig på att även lära in textavsnittet i Torstigste bröder, så väl "kopierat" från inledningen till Bellmans Stolta Stad. Förresten lär Sorglösa Brunn komma att bli aktuell igen, så det är väl bäst att börja banka in den texten ordentligt.

Ibland finner man sånger som sätter ord och musik till ens känslor.

Le Mystère des Voix Bulgares, Polegnala e todora. Så outsägligt vacker.

Första anblicken av en rysk balalajkaorkester på en rysk scen var nästintill traumatisk. Vad det dags att lägga ner och göra kaffeved av domran? Jag återupplevde känslan när jag såg detta filmklipp med Ossipov-orkestern:

Det är inte samma orkester som den gången i Moskva då den första internationella festivalen invigdes och omgivningen inte alls grandios som då, men ändå minns jag att jag först trodde att det var en symfoniorkester som kom in på scenen, inklusive en dirigent i frack. Det var bara det att de hade andra instrument. Och så de lät sedan. Tekniken var fulländad - åtminstone i mina öron. Vackert - ja visst, men inte var det folkmusik.

Att påstå att vi skiljde oss diametralt ur alla synvinklar; tekniskt, musikaliskt och utseendemässigt, är ingen underdrift. Detta foto är taget bara några år tidigare:

Numera vet jag hur det är att sitta i en stor orkester anförd av en man i frack. Det är en mäktig känsla. Men jag kan inte riktigt förlika mig med att behöva spela klassiska stycken, nej - folkmusik skall det vara! Och jag tycker bestämt att vi skall omhulda emigrantmusiken som är den tradition vår orkester är sprungen ur.

Och nu menar jag inte att den är tråååååååååååååkig. Bara hjärteknipande vacker. Kan ingen sitta på min sängkant och - med en röst som Andreas Scholls - sjunga mig till sömns?

Inspelningen raspar men vad gör det. När den är över 60 år gammal får man inte ha för höga krav. RÖSTEN går inte att ta miste på. Vilken annan tenor lyckas med näst sista tonen i Nessun Dorma utan att låta som om någon tvingar tonen ur honom med kniven mot strupen. Och hör hur ljuvligt långsamt orkestern spelar i just denna version, man kan njuta av varenda ton.

Nessun Dorma är ett paradnummer för tenorer (och andra) och söker man YouTube på den titlen får man en hel del jämförelsematerial. Men Jussi är ... OJÄMFÖRLIG!