En f.d. dansstudents dagbok

Till den 28 juli måste jag bestämma mig för om jag skall studera även nästa läsår. Denna gång vid högskolan i Jönköping. Till min förvåning kom jag in på kursen Digital bildbehandling. Förvånad för det lär ha varit över 1.000 sökanden.

Fick tips om denna distanskurs när jag gick bildbehandlingskursen hos DIS-Öst i våras. M******s bror har gått kursen och säger att den är bra men krävande och visserligen känns det lite som att försöka slå ihjäl mygg med kanoner att ta en 7,5 poängskurs bara för att kunna reparera och retuschera gamla släktbilder men å andra sidan har jag ett vilande fotograferingsintresse så detta kanske blir början på något nytt.

En halvtimma fick vi på oss att, uppdelade i två grupper, välja låt och göra ett arr som sedan skulle framföras. Det var den andra delen av examinationen.

L**orna, S**** och undertecknad kom snart fram till idén med ett "vallåtsmedley", och trots min astmadämpade och ouppsjungna stämma ville de prompt ha mig till att inleda med lockrop och kulning. (Det låter inte allför förfärligt på inspelningen, tack och lov!)

Rätt organiskt, utan att vi egentligen bestämde det, ställde vi oss under det att vi repeterade, i vars ett hörn för att under den andra låten röra oss mot varandra. Finslipat visade det sig vara ett uppskattat grepp eftersom vi då "involverade" publiken, vilken vi placerat i en gles ring i mitten.
För att komma undan ett traditionellt "avslut" dansade vi runt i gåsmarsch sjungandes kanon, snirklade oss runt publikum för att sedan helt sonika bege oss ut ur rummet.

Det visade sig att den andra gruppen fastnat för samma låt som den vi inledde med, men de sjöng i tre stämmor, vilka de improviserat fram. I den efterföljande diskussionen var vi alla eniga om att det är fantastiskt att det går att göra så otroligt mycket av en egentligen mycket enkel melodi.

Alla fick vi beröm för våra alster i den skriftliga delen av examinationen. Puh! I morse landade en sammanställning i maillådan. Det skall bli en intressant läsning!

Tanken var att vi efter avslutningsfikat skulle sjunga igenom alla de låtar vi lärt av M**** denna termin, men av denna plan blev det intet. Det var roligt att för en gångs skull hinna att sitta och prata med varandra. SEPARATIONSångest! Det var verkligen svårt att slita sig, men det ser ut som om det går att ordna någon form av fortsättning i höst om tillräckligt många (8-10 stycken) är intresserade. Härligt!

Det känns både vemodigt och befriande: Idag skickade jag iväg den skriftliga delen av examensuppgiften till Folksångensemblekursen. TRE dagar före inlämningsdatum! Det måste vara något fel. ;-)

Uppgiften visade sig vara rätt oblodig. Man skulle välja ut en låt (folkmusik i trad eller nykomponerat i samma anda) och analysera intrument, stämsättning, arrangemangsuppbyggnad samt sångsätt. Dessutom skulle man ge sitt omdöme och beskriva vad man själv upplever när man hör låten.

Vad jag valde? Jo, Love farewell, en tradlåt från England med ny text av John Tams från skivan Over the Hills and Far Away: The Music of Sharpe. Som jag nämnt förut gillar jag hans röst skarpt.

På onsdag är det avslutning på kursen och separationsångesten ökar. Vi har framfört önskemål om att kunna fortsätta i höst och det skall bli en intressant att se om det går attt ordna och vilken form det kommer att anta.

Ikväll blev det inga nya låtar, istället ägnade vi oss åt att repetera det vi lärt hitintills denna termin. Det var inte bara nyttigt för dem som varit frånvarande. :-) Denna termin är vi ungefär hälften så många som i höstas då några av Ackis studenter hade ensemblesång som tillvaro, och detta ställer högre krav på ens förmåga att ensam hålla en stämma.
Vi satte också ihop ett arr på En sjömans begravning som vi började med förra gången. Det blev läckert med olika ostinato. Och så bytte vi stämmor med varandra. Det är bra när alla "tvingas" till allt.

Efter lektionen var vi några som hade sällskap till T-banan. Det blev ett intressant efterspel. Kanske, kanske kan det bli så att Folkliga Damkören tas ur sin malpåse. Jag fick frågan om jag i så fall skulle vara villig att hjälpa till. JAAAAAAAAA!!!

Två nya låtar fick vi med oss hem idag. Och för första gången fick vi dem på noter. Koralnoterna, Pris vare Gud, var mer för att åskådliggöra hur krusen kan se ut när de noteras, notbladet inget vi egentligen sjöng efter. Istället prövade vi oss till en egen version.

Den andra låten, En sjömans begravning, ett hopkok av en engelsk visa och svensk ballad, var mer speciell. Förutom melodin var det tre olika musikslingor som kan kombineras med denna. Notbladet vi fick var troligen inte för att vi skulle läsa musiken utan för att det även innehöll en räcka verser. Det blir till att plugga text till nästa gång mao.

Utifrån en Värmländsk/Norsk långdans - som vi lärde oss förra gången - och en mängd idéer diskuterade och prövade vi oss fram till ett arrangemang. Nyttigt!

Den andra övningen var minst lika nyttig, men blev gräsligt svår för mig eftersom vi arbetade med en låt som är en gammal goding på min repertoar; Tåla de' Janne, en schottis från Jät i Småland. (Det där med att koppla loss "ryggmärgen", det är - fortfarande - en utmaning.) Idén var nämligen att vi - helt fritt - skulle leka med stämmor, ostinati, trall, stavelser och andra uttrycksmedel i en enda skön (hrmm, nåja) blandning.

Det var roligt att träffa M**** igen. (Jag mötte henne första gången iom Folkmusikkursen på DH där hon hade hand om den vokala delen.)
Hon skall ha hand om oss de första fem gångerna denna termin och det dröjde inte länge förrän vi var inne på ämnet vallåtsmodus. Äntligen fick jag återigen räkna/sjunga: 1, 2, 3, 4, 5, 4, 3, 2, 1, -2 (må), -4 (myr), -2 (må), 1

Skrattade gott när musikfilen "damp" ner i brevlådan i tisdags, dagen innan man skulle ha förberett nästa lektion. Fast jag hade inte behövt oroa mig för att ha missat veckan innan. En gammal goding dolde sig under namnet Bröllopsdagen - en skön schottis, eller skulle jag säga rejländer för jag kan den på norska. Texten är på gränsen till att vara en liten fräckis. Busigt!

Terminens sista lektion ägnade vi åt att repetera de låtar vi lärt oss hitintills. Indelade i två grupper fick vi en halvtimma på oss att, genom att slå ihop de små grå, tråckla ihop texter och stämmor. Ett bra pedagogiskt grepp av S******! Vi klarade provet under resten av lektionen, då vi tillsammans skulle sätta samman det hela och utan att egentligen bestämma vem som skulle göra vad, galant. Det var spännande att, genom att lyssna till vad de andra gjorde, välja en kompletterande stämma.

Nu dröjer det mer än en månad till vi ses igen. Snyft!

I kväll skulle vi sätta lite kött på skelettet. Krus heter det i vår vokabulär. Först skulle hela låten sjungas med efterslag. På alla toner. Häpp! Och sedan samma sak fast tvärt om; förslag m.a.o. Men två toner på varje stavelse var inte tillräckligt krångligt tyckte väl S****** och utmanade oss att förutom stavelsetonen sjunga en ton upp och sedan upprepa den förra. Hela låten igenom. Den fjärde varianten var som den tredje fast istället för att sjunga en ton upp, skulle den andra tonen vara en ner. Sedan lekte vi med dessa varianter plus borduntoner. Allt samtidigt. För ett folkmusikaliskt otränat öra lät det nog tidvis som en kakafoni.

Det var otroligt nyttigt att analysera krusande på detta sätt. Det är inte lika långt från hjärnan till struphuvudet som till fötterna, men det var minst lika energikrävande att översätta tanke och vilja till toner som det är att översätta till danssteg i andra sammanhang.

S****** hade oss till att grimasera överdrivet för att hitta den rätta placeringen av tonerna. Jag blundade i rent självförsvar annars var risken överhängande att brista i gapskratt vid betraktandet av kompisarna mittemot.
En del fick straffet att hålla för näsan. (Tror man att man skall åstadkomma tonerna genom att sjunga nasalt bedrar man sig.) För en utomstående såg det säkert ut som om de besvärades av en odör.

Vi jobbade mest med Av längtan sorg och stort besvär (en kärleksvisa efter Lisa Boudré från Gästrikland) och det var en märkbar skillnad mellan den första genomsjungningen och den sista. Mellan dem hade vi jobbat i mindre grupper (med två av stämmorna) och även fått tips enskilt.

En mycket nyttig kväll!

Uppvärmningsövningen vi fick lära oss liknade qigong (påstod en av kurskamraterna, jag vet inte så noga) och försatte oss i ett nästan meditativt tillstånd. Det hela gick ut på att hushålla med luften. En av fraserna var otäckt lång och i början kändes det nästan som om nian blånade. Kan man få gälar inopererade?

Vi satte konsertnumret, koralen Ack bliv hos oss, trestämmigt. Stiligt! Det känns pirrigt att nästa gång vi ses är det konsert (nästa vecka är det höstlov).

Generat rodnade de flesta när S****** nämnde läxan till dagens lektion - att lära oss bonden och kråkan utantill. Ähum ...
Fast det blev inte pinsamt när det kom till kritan eftersom det var samma grupper som för fjorton dagar sedan, d.v.s. bara tre verser att hålla reda på. En lätt match! Men mina stackars kamrater utsattes för en värre utmaning; lektionen avslutades nämligen med att vi skulle sjunga och dansa - samtidigt! Mer än hälften hade aldrig testat kvaddans förut. Så förutom att hålla reda på text, melodi, ostinato, bordun och vilket som skulle göras i vilken vers, skulle de dansa två steg åt vänster och ett åt höger. Undrar hur många som kom hem med blåa tår ;-)

Med ängslan, sorg och stort besvär jag mig en visa gör
Som gömmas bör hos dig, min vän, allt till den bleka död
Gud nåde den som falsker är och har en annan kär
Den liknar jag vid vilda djur som uti skogen är

Så sjöng herrar Lindroos och Andersson i Finland 1910 inför en fonograf. Tänk, en närmare hundra år gammal inspelning. För mig blev det ett kärt återhörande. Ännu en låt från Folkliga Damkörens repertoar.

Kvällens nära två timmar långa teoripass - då vi bl.a. fick lära oss om olika uttrycksmedel för folkligt sångsätt, diskuterade begreppet flerstämmighet och stavelseskelett och tonala dito - avslutades med att vi utifrån ett tänkt stavelseskelett på nämnda låt fick pröva våra vingar och utifrån vars och ens kunskap lägga till för- och efterslag, drillar, glottistötar, kvartstoner och annat hör stilen till. En mer traditionell körledare skulle väl få slag, vi var så långt ifrån en (1) röst och en (1) klang man kan komma, Underbart!!

Det var nog första gången under hela mitt sångarliv som tåkull ingått i uppsjungningen. Alla höstfrusna leder tinade i vart fall upp. Kul idé.

Större delen av gårdagens lektion ägnades åt en Ockelbo-variant av balladen om bonden och kråkan. Trestämmigt. 12 verser. Vågat att ge oss den utmaningen redan nu!
Nu var det inte så blodigt, det skall erkännas. Vi delades nämligen in i fyra grupper så vi behövde bara lära in tre textverser var eftersom man bara hade melodistämman var fjärde gång (varje grupp bytte stämma varje vers). Efter en stunds grupparbete hade vi vår första "konsert" med S****** som enda publik. Hon såg nöjd ut!

Vi hade så roligt att rasten alldeles glömdes bort och S****** hann bara börja med teoriavsnittet som var tänkt att handla om hur musiken låter, vad den innehåller för uttrycksmedel och hur man kan arbeta med den. Det blir en spännande fortsättning nästa vecka.

Det var som att flyttas ett drygt decennium tillbaka i tiden; till åren för sjungandet i Folkliga Damkören. Helt och hållet underbart! Jag fascinerades av att vi kunde låta så "täta" redan efter halvannan timmas sjungande. Fast det ligger förstås mycket i genren att det blir maffigt redan från början. Borduner inbjuder till det. Många verkade dessutom redan behärska - eller kunde snabbt ta till sig - den speciella sångtekniken.

Med oss hem fick vi två låtar att nöta på till nästa vecka; en koral från Dala-Floda och en kärleksvisa från Gästrikland. Den senare kunde jag sedan förut så det var en utmaning att anpassa krusen till S******s nuvarande och inte de som satt kvar i stämbanden sedan gammalt.

Det här kändes helt rätt och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på högskolestudier igen!

Idag kom antagningsbeskedet från Ackis. JAG KOM IN! Nu vet jag i alla fall vad jag skall göra på onsdagskvällarna fram till nästa sommar: SJUNGA!
Det ser ut som om vi blir elva stycken. En alldeles lagom ensemble. Ett par namn på listan är bekanta. Ett av dem är ganska vanligt, men om det är den jag tror blir vi två Kedjor. Jättekul!

Får se om jag byter namn på bloggen - eller om jag gör en speciell för sångstudier. Funderade på att göra en separat för släktforskningen också. Fast det känns ganska bra att ha en allt-i-ett-blogg. Sortera kan man ju göra m.h.a. kategorierna.