

04 dec kl 20:50, 2005
Jag minns förvåningen jag kände då jag uppdagade att pojken som sitter längst till vänster är min egen far. Plöstligt fick alla berättelser om hur Pappa och hans syskon haft det som barn på en gård i Skärgården en helt annan dimension. De hade det inte så fett alla gånger. Barnen tävlade på väg hem från skolan, den som kom först fick den största fläskbiten. Jag insåg varför Pappa alltid tjatat om att man skulle äta upp det man hade på tallriken. (När jag tänker efter så är det nog också det enda han har tjatat på mig om. Vilket säger mer om honom än om mig, han är världens snällaste!)
En dag kunde inte Pappa gå till skolan, hans yngre bror, gossen som står längst till vänster, behövde använda Pappas skor när han skulle till doktorn.
Det är sommaren 1926. Några månader senare, på Luciadagen, förlorade barnen sin far, min Farfar, som dog i cancer endast 38 år gammal. Jag beundrar verkligen Farmor som uppfostrade sju barn (den äldste, hennes son från första äktenskapet, är inte med på bilden) mer eller mindre på egen hand. Långt innan kommunal barnomsorg och annan social hjälp fanns att tillgå.
Den stora flickan i mitten har jag fått mitt namn efter. Hon var också den som inspirerade mig till att börja släktforska. Från henne fick jag mängder med namn, födelse-, döds- och vigseldatum. Det mesta hade hon i huvudet. Prästen ville att hon skulle få sånglektioner och på sikt utbilda sig till operasångerska. Men det var det inte tal om - ut och tjäna piga var det som gällde. Tänk om pigdebatten funnits då!
Två av barnen på bilden är inte längre i livet, det är dessa två jag har nämnt. Pappa är idag 84, hans bror som sitter bredvid, 86, den lilla flickan som stöds av sina systrar blev 80 i vintras och flickan längst till höger fyller 88 på fredag. Jag undrar om de minns den soliga somardagen på Löknäs trappa. Det är bäst att jag frågar innan det är för alltid försent!