En f.d. dansstudents dagbok

Och nu menar jag inte att den är tråååååååååååååkig. Bara hjärteknipande vacker. Kan ingen sitta på min sängkant och - med en röst som Andreas Scholls - sjunga mig till sömns?

Inspelningen raspar men vad gör det. När den är över 60 år gammal får man inte ha för höga krav. RÖSTEN går inte att ta miste på. Vilken annan tenor lyckas med näst sista tonen i Nessun Dorma utan att låta som om någon tvingar tonen ur honom med kniven mot strupen. Och hör hur ljuvligt långsamt orkestern spelar i just denna version, man kan njuta av varenda ton.

Nessun Dorma är ett paradnummer för tenorer (och andra) och söker man YouTube på den titlen får man en hel del jämförelsematerial. Men Jussi är ... OJÄMFÖRLIG!

Det skulle kunna ta mig hela eftermiddagen att berätta om min faiblesse för tenorer i allmänhet och countertenorer i synnerhet och det har jag inte alls tid med utan får spara det till en annan gång. (Måste få till ändringarna på avdelningens hemsida innan alla kommer tillbaka efter helgen.)

Ett videoklipp hos Fläskdansen fick mig dock att genast vilja berätta om en film i min hylla som jag omhuldar: Farinelli.
Det är säkert hur många historiska fel som helst i den, men jag väljer att - för en gång skull - blunda för dem och bara njjjjuuuuuuta!

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Se bara hur han sjunger peruken av Händel! Inte undra på att fruntimren dånade. Inte nog med att han har en vacker röst, de där lockarna gör också sitt till. (Karlar med långt hår kan jag inte få för många omkring mig ;-) )

OK. OK! Jag vet att i just denna inspelning är rösten fusk, det är en sopran och en countertenor som med hjälp av digital teknik fått låna sina röster till rollfiguren. Men vad gör man när inga kastrater finns att tillgå.

När jag var liten fick jag, som så många andra barn, kassetter med uppläsning av sagor. Den saga jag minns allra varmast är Skönheten och Odjuret ur Gåsmors sagor. Den har på något sätt följt mig genom livet och gjort att jag är mer intresserad av en persons innehåll än den yttre förpackningen. (Hrrmmm ... Jo, åtminstone dem jag möter. Att vila ögonen på Michael Jayston, Charles Dance, Sean Bean, Toby Stevens och andra som är iförda, av rollen krävande, historiska kostymeringar, är en helt annan femma. He-he-he ;-) )

Men nu höll jag på att komma ifrån ämnet! Tillbaka igen ...

Under senare hälften av 80-talet drabbade The Phantom of the Opera världen. Genast kopplade jag historien om den missanpassade Erik och den fagra Christine till sagan jag mindes som barn. Och som av en händelse; Samtidigt som "Fantomen" gick på Oscars (med Mikael Samuelsson i titelrollen) kom Disneys version av Skönheten och Odjuret. Jag såg dem båda - och blev förtrollad.

Vart vill jag nu komma med denna berättelse? Jo, att jag drog mig detta till minnes beror på ett klipp där två av favoritfilmerna i min bokhylla kombineras:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

(Dvs. Skönheten och Odjuret och The Phantom of the Opera.) Det känns befriande att finna att jag inte är ensam om att tycka om dem!

Trollflöjten kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Den andra operan jag kom i kontakt med - återigen en LP-box från Pappa (julen -76?) - var även det en Mozartopera; Le Nozze di Figaro. Den är fortfarande min absoluta favorit. Många örhängen klingar i mina öron när jag drar mig denna till minnes. Den första arian jag lärde mig (tror jag) var Non piu andrai farfallone amoroso (Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen).

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Klippet är från en filmversion som visades i svensk TV pingsten 1981. (Ja, jag minns att det var just då eftersom vi var på skolresa och jag var förtvivlad över att missa den. Tack vare min söte Storebror, som hade videobandspelare redan då, fick jag den inspelad. Att han verkligen inte tycker om opera gör det hela ännu rarare.)

Denna film gjorde mig ännu mer övertygad att operasjungade var något för mig och redan samma höst (-81 alltså) började jag ta sånglektioner. Tre år senare - när vi hade avslutningsarbete i dramaklassen i sista ring - valde jag att arbeta med denna "byxroll" och Ni som bör veta vad riktig kärlek är / Kan ni mig säga om den känns så här:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

(Jag behöver väl inte nämna att jag, konstant, kände mig som en främmande fågel bland mina jämnåriga, "synthfrälsta" skolkamrater.)

Hur blev det då med operasjungande för min del? Intet. Hösten efter gymnasiet undersökte jag visserligen möjligheterna att komma in vid Operahögskolan, men jag var för ung då. Och medan jag växte till mig drabbades jag av en annan genre - folkmusiken. Resten är historia ...

Jag tror jag delar den med många andra som var barn på 70-talet. 1975 visades i TV en uppsättning av aldrig förr skådat slag; Mozarts Die Zauberflöte iscensatt - i alla fall delvis - på Drottningholm av ingen mindre än Ingmar Bergman. Trots, eller kanske tack vare, att jag var så ung ändrade Trollflöjten för alltid mitt liv. Det var operasångare jag skulle bli.

Pappa blev själaglad över mitt operaintresse, åtminstone tror jag det att döma av att han inte långt därefter gav mig en låda innehållande en bunt LP-skivor och ett libretto, hela filmen i audioformat alltså med texthäfte. (Och jodå, jag kan den utantill - fortfarande.)

Det finns så många underbara scener men här är en av de sötare. Kan man låta bli att tycka om opera när man ser och hör detta?!

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Ännu en video som jag "snubblade" över:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Tårar steg i ögonen när jag hörde melodin. Glädjetårar. Glada minnen är förknippade med denna låt. Minnen från första Rysslandsturnén 1991. En fantastisk resa. Midnatt på Röda Torget. En flodbåt. Volga. Dans kring eldar i nattens mörker. Den första internationella balalajkaorkesterfestivalen. Första mötet med S****.
En av våra tolkar, som jag fick god kontakt med (tyvärr har vi tappat bort varandra sedan några år), lärde ut den. Jag har t.o.m. hennes kråkfötter på ett blad i min notpärm. Ett kärt återhörande för mina öron.

Jag fann just ett härligt klipp på YouTube när jag letade efter domraspel. Kvinnorna har en sångteknik som jag gärna skulle vilja tillägna mig. Det är länge sedan nu som jag höll på med bulgarisk damkör ändå finns det något av den tekniken finns kvar i muskelminnet. Fast det låter inte riktigt som detta exempel. Om jag lyssnar riktigt noga och länge kanske jag kan få till det! Vi får ju gott om gehörsträning på Ackis. :-)

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

De senaste månaderna har det, av olika orsaker som jag inte tänker gå in på, varit lite skralt med skivandet här. Sittandes hemma med ont i halsen och snuva istället för att vara på dansträning passar jag idag på att publicera sådant som legat som utkast både i nedskriven form och i mitt huvud. Jag har dock valt att publicera inläggen med det datum där de passar in kronologiskt. Detta får till följd att uppdateringar skjuts in lite här och var i inläggslistan.

Bara som en upplysning. Ifall nu någon undrar.

Andrew Lloyd Webber i all ära, men skall man höra Fantomen sjunga riktig opera (till skillnad från musikal - om det nu är någon skillnad i dagens musikklimat) är TV-versionen av Arthur Kopits pjäs ett bra val. (Jag gratulerar mig ständigt till att ha spelat in den på video när den visades i svensk TV 1992.)
Musiken, ur finalen till Gounods Faust, i den scen som inleder slutet, är så välvald att man blir alldeles tagen, f.a. med tanke på texten. Tyvärr finns inte möjligheten att visa filmsekvensen här, men den finns tillgänglig på YouTube för alla som vill bilda sig en egen uppfattning. För den som inte är så slängd i franska kommer här en länk till en annan inspelning av Faust vilken försetts med engelsk undertext.

Noteras bör att det inte är filmens huvudrollsinnehavare, Charles Dance och Teri Polo, som sjunger utan Gérard Garino och Michèle Lagrange.

Två nya låtar fick vi med oss hem idag. Och för första gången fick vi dem på noter. Koralnoterna, Pris vare Gud, var mer för att åskådliggöra hur krusen kan se ut när de noteras, notbladet inget vi egentligen sjöng efter. Istället prövade vi oss till en egen version.

Den andra låten, En sjömans begravning, ett hopkok av en engelsk visa och svensk ballad, var mer speciell. Förutom melodin var det tre olika musikslingor som kan kombineras med denna. Notbladet vi fick var troligen inte för att vi skulle läsa musiken utan för att det även innehöll en räcka verser. Det blir till att plugga text till nästa gång mao.

... eller har de använt någon form av maskin och sedan inte inspekterat ordentligt?!?! Klåpare var det i alla fall!

Jag skall ta det från början; När jag för några veckor sedan beställde några DVD:er och en av filmerna, North & South efter Elizabeth Gaskells roman, hade svenska/norska/danska undertexter valde jag den utgåvan eftersom jag kände att jag kunde vara lite lat efter drösvis med lyssnande till yorkshiredialekt (bl.a. 16 Sharpe-filmer) och med endast "english for the hard of hearing" till stöd.

Det var ett dåligt, ett rent ut sagt uselt, val. Jag retade mig så till den milda grad på översättningen att jag var tvungen att ta bort undertexterna. Ett exempel på en formidabel klantighet var att "I will ask my mother to call on you" blev till "Jag ska be min mor att ringa er" ADERTONHUNDRAFEMTIOETT!!! På den tiden gick man på visiter till varandra!
Dessutom hade man genomgående översatt 'you' i betydelsen 'Ni' med det mer informella 'du'. Det blir inte riktigt samma känsla i det sociala spelet när man gör sådana felval. Jag har för mig att Sverige var ganska tidigt ute med en du-reform ... 1967! Mao borde det vara uteslutet att översätta tilltal så som de gjort.

Ett annat minus med denna DVD-utgåva var att om man på menyn valde "English" så fick man ingen text alls. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha köpt en ren engelsk version textad på originalspråket för dem som hör illa.

Nä, jag kom inte iväg på dansträningen ikväll - heller. Tänk att det skall vara så svårt att masa sig iväg efter en dag man tillbringat på hemmakontoret, dvs. i det egna vardagsrummet. Idag skyller jag på det var många uppgifter att beta av (har mekat med avdelningens hemsida) och ville jobba så länge som möjligt, dessutom har vi spelning med orkestern på torsdag och att jag skulle behöva repa lite på egen hand. Men ... om jag skall vara brutalt ärlig så är jag ännu inte i form för en så socialt krävande aktivitet som par- och gruppdans. Vet inte riktigt vad som skall till för att återfå dansglädjen. Kanske är det bara att vänta ... Låta tiden läka sinnena. Göra det där som fått stå tillbaka för dansandet. Eller bara vara.

Alldeles förtrollad är jag. Glömmer att äta och dricka och det är med största svårighet jag tar mig samman och får något som helst arbete gjort. DVD:n är beställd och i väntan på den tröstar jag mig med de smulor andra har laddat upp på YouTube:

• Första intervjun
• Andra intervjun
• Adèles bakgrund
• Branden i Mr Rochesters sovrum
• Gäster på Thornfield
• Mr Mason har anlänt - och rest
• Jane ber om ledigt
• Frieriet
• Jane vill inte ha juveler (bild nedan)
• Kvällen innan bröllopet - och avbruten vigsel
• Övertalningsförsök som misslyckas
• Jane blir hjälpt av St John Rivers
• Återseendet - och andra frieriet

Förutom materialet på YouTube har jag hittat en lysande multimediapresentation och en hemsida dedicerad till denna version av Jane Eyre med Sorcha Cusack och Michael Jayston i huvudrollerna.

Kalla mig gärna knäpp - jag kan inte annat än hålla med!

ROCHESTER: Have you anything else to ask?
It is my delight to be entreated and to yield.
(Jane Eyre 1973, del 4)

Vi tittade på video ikväll och jag fick en nostalgitripp som hette duga. Jag var fem år när Pappa tog mig med på bio för första gången, till biografen i Västertorp inte långt ifrån där vi bodde. De gav den nya filmen Pippi Långstrump på de sju haven.

Jag försöker dra mig till minnes om jag sett denna film som vuxen. Om såvida var det när grabbarna var små. Hur som helst var det en säregen upplevelse, man måste verkligen tänka bort all logik och inte ha några som helst krav på rimlighet och autenticitet (t.ex. hur en pirats liv skildras). Och att se Beppe Wolgers, Martin Ljungs, Jarl Borsséns och de andras, från så många annorlunda sammanhang, välkända ansikten i rollerna kring Pippi är ju bara det en upplevelse. Det ser ut som om de hade vansinnigt roligt. Vi försökte också förmedla till M*** vilka det var som omgav Pippi, men det måste varit svårt för honom att greppa. Stackars M*** hade svårt att hänga med filmens tokroligheter även om han börjar bli rätt bra på svenska - om man talar långsamt. Han sade att detta var första gången han såg en Pippifilm, mao. har han och jag denna gemensamt som första upplevelse av Pippi på film. Det är bara det att jag var fem när jag såg den första gången, han 50 ... ;-)