En f.d. dansstudents dagbok

Här har man andats och levt med ballader i fyra dagar och vad är det som satt sig på hjärnan - en ballad? Icke sa' Nicke. Nej, en visa som sjöngs av Saltat vid gårdagskvällens avskedskonsert. Här ett YouTube-klipp med Emma Härdelin:

Visst är den fin, tänkvärd och rolig - samtidigt?!
Jag rotade runt lite och fann till sist ut att jag hade den hemma i hyllan - som nummer 202 August Bondesons Visbok II. Tänkt att det skulle till ett balladsymposium för att jag skulle få upp ögonen för den. Snacka om omväg!

Från Waterloo-boken var det inte långt i tanken till en av mina andra tegelstenar, en nyutgåva av Krig och Fred som ligger i högen med påbörjade böcker. (Jo, jag läser flera samtidigt.)

"Vad finns månne på YouTube?" tänkte jag i förmiddags. Jag minns att jag som tonåring älskade filmen med Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda. Jag hade också ett minne av en fantastisk, rysk version som jag sett otextad (!) för många, många år sedan. (Med boken i färskt minne, därför hängde jag med någorlunda fastän det var innan jag började läsa ryska.) Idag fann jag dessutom på att det förra året kom en fransk version. Spännande! Den DVDn skall jag skaffa så snart den finns tillgänglig!

På grund av min måste-jämföra-versioner-arbetskada letade jag rätt på vad jag antar vara samma del av boken - balen där Natasja återser Furst Andrej.

War and Peace 1956: Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda i regi av King Vidor

Voyna i mir 1967: Lyudmila Savelyeva, Vyacheslav Tikhonov och Sergei Bondarchuk i regi av den senare (!)

War and Peace 2007: Clémence Poésy, Alessio Boni och Alexander Beyer i regi av Robert Dornhelm och Brendan Donnison

Dansscener i filmer (och TV-serier) är roligt att skriva om. Som så många gånger väljer jag även nu att blunda för anakronismerna i dessa tre versioner (den mest utmärkande att man inte dansade vals på någondera sätten vid den tidpunkt balen utspelar sig) och bara njuter av sceneriet.
Värre är när de inte dansar i takt (som polonäsen i 2007-års version, vid c:a 1:57). Det är dock berömvärt att de försöker göra något annat än att gå och därmed göra promenadpolonäs av det hela. Polonäsen i 1967-års version är maffig. Kolla till exempel vid 2:05-2:25, vilken dansuppställning! Jag undrar hur många personer de fått med där.

En sak är i all fall säker; Jag längtar till Wien igen! Faktum är att vi har börjat fundera på att åka på återbesök till Hannelore & Co i februari 2009. Måste bara utöka min 1800-talsgarderob tills dess. Kanske hinner om jag börjar snart ...

Det här är en film som jag totalt glömt bort att jag kom ihåg. Men när jag halkade över den på YouTube minns jag att jag tyckte den var fånigare än fånigast. 1980 - eller när det nu var den visades i Sverige - var jag väl inte mottaglig för romantiken i den (trots att "Stålis" var med).

Å andra sidan är jag inte säker på att jag ändrat uppfattning om filmen även så här många år efteråt, men den kom mig att tänka på en sak; det där med att man ibland känner att man är född i fel tid. För närvarande går jag ju omkring och grämer mig över att jag inte är tjugo-trettio år äldre. Allt på grund av en viss person ...

Jag har inte funnit någon bild från mitt födelseår, men här är en från något år senare:

Här finns fler foton. Någon mer än jag som bara smälter vid anblicken?!

... har jag aldrig lärt mig även om jag faktiskt försöker ibland. Med ett par hyllmeter "hemlösa" böcker har jag till exempel omsorgsfullt avhållit mig från att gå på årets rea. Först måste jag införskaffa fler hyllor alternativt - oh, hemska tanke - rensa ut en del.

Igår gick det inte längre. Jag kvistade in på Akademibokhandeln för att se om jag kunde komplettera födelsedagspresenten till broderskapet med något som passade temat. Det skulle jag aldrig har gjort ...

På vägen ut föll min blick på en hylla lång ner, vänd från dörren. Där - en tegelsten till bok som bara inte gick att undgå för med röda bokstäver stod det W A T E R L O O. Jag drogs dit som av en magnet. Och jodå, mycket riktigt, den handlade om det berömda slaget i juni 1815 och upptakten till detta. Rykande färsk. Nästan 1000 sidor inklusive kartor och uniformsteckningar. Det var för bra för att vara sant! Här kan man läsa mer om denna bok av Michael Tamelander. En sådan "tur" att SMHI förutser dåligt väder i helgen, då blir det helt legitimt att sitta inne med en bok. :-)

Mr J. har även fallit min Mamma i smaken! Speciellt kostymerad som "Mr Rochester":

För några veckor sedan visade jag henne multimediapresentationen för "The Truly Obsessed". Spontant utbrast hon - innan jag hade röjt min faiblesse - "Så snygg han är!". He-he-he ... vi har samma smak min lilla mor och jag.

Mamma kunde inte dra sig till minne att hon sett denna version förr. (Jag undrar om den någonsin visats i svensk TV.) Följden blev i vilket fall som helst att hon plockade ut "Jane Eyre" ur bokhyllan och satte igång att läsa. I lördags, då hon stannat över natten hos mig efter det att vi kom från sjukhuset, visade jag henne några valda delar från DVDn som jag körde på datorn, och idag berättade hon att det blev mycket roligare att läsa boken sedan hon sett scenerna från TV-serien. Hon t.o.m. uttryckte önskemålet att kunna se hela på TVn! (Jag måste m.a.o. ta mig i kragen och skaffa en "riktig" DVD-spelare!)

Det är en fantastisk bok och det är svårt att tro att den skrevs för mer än 160 år sedan. Jag har börjat roa mig med att jämföra de två översättningarna jag har tillgång till. Nästa steg är att läsa hela på engelska, men det undrar jag om jag mäktar med. Jag har läst valda delar och insett att jag antingen måste sitta med en ordbok i handen, alternativt ha en svensk version på sidan om. Engelska är visserligen mitt arbetsspråk, som jag använder mer eller mindre varje dag, men den vokabulär Charlotte Brontë brukar känns väldigt avlägsen affärsengelskan. Men visst skulle det vara ett bra tillfälle till att utöka ordförrådet, fast jag undrar undrar ifall man kanske skulle låta litet gammaldags ...

SR Minnen är en guldgruva. Nyss fann jag ett spännande inslag; Let's dance - en succé för 60 år sedan som bl.a. innehåller en fyra och en halv minut lång instruktion i foxtrot. Jag måste bara prova och se om den funkar att följa!!

Om en vecka precis har jag anlänt till i Växjö. Äntligen, äntligen, äntligen är det dags för I fråst och i kålle. Det nordiska balladmötet. Konferensen för forskare, utövare och pedagoger. Fyra dagar bara med ballader. Himmelrike! Här får Garmarna representera ämnet med den läckra Vänner och fränder:

På tal om vänner: Ett stort plus är att jag får kvällarna tillsammans med familjen A*******. Nu behöver jag inte vänta ända till "Korrö" och juli innan jag får träffa dem igen.

Det var en uppsluppen stämning i går kväll. Några av lagets "spelevinkrar" var närvarande och de drog med sig de mer allvarligt lagda. (Jag kan inte begripa varför man bryr sig om att dansa då man inte roas av det. Ibland är det en gravallvarlig stämning i träningslokalen.) Och så var L**** där till min stora glädje.

I Engelska för tre par hamnade jag i en uppställning där alla dansare var i kategorin kan-denna-dans-om-jag-så-väcks-mitt-i-natten.
Följden blev att medan de andra uppställningarna tragglade med Skälet - denna för en ovan dansare totalförvirrande tur - började vi lägga till allehanda rörelser med armar och överkropp, den ena fånigare än den andra, och frustade av skratt. Som tur var stod vi längst ner i rummet, därför störde vi inte över hövan. L**** och jag försökte även diskutera om hur man skulle göra biografier över svenska dansmästare med utgångspunkt i genealogi. Vi lyckades dessutom få en någorlunda kontinuitet i vår konversation trots att vi rörde oss i sicksack. Skickligt, eller hur?!

Ännu en mycket "speciell" låt på min repertoar, här med Triakel:

Som jag nämnt förut kan min humor tolkas som rätt sjuk. Ett annat exempel på kannibalism som tema är visan om "Ricketi ticketi tin" som jag sedan länge har på repertoaren. Här med Lars Ekborg:

Originalet är The Irish Ballad av Tom Lehrer vilken kan avnjutas på YouTube (går inte att länka in här).

När jag ändå var inne på ämnet kunde jag inte låta bli att kolla vad YouTube hade att erbjuda i Povel-väg. "Guldkorn" var just rätt epitet för Ratataa!

Nu finns bildbevis publicerade från den Povel-konsert vars förberedelser jag berättat om tidigare. Det blev aldrig av för mig att berätta om hur kvällen avlöpte och nu när jag ser bildkavalkaden kommer minnena från denna mysiga kväll tillbaka.

T**** och jag inledde med vår välrepeterade Sorglösa Brunn.

Trots fusklapparna gick vi ibland vilse i texten, men med viss humor kommenterade vi varandras misstag och satte s.a.s. scenen för resten av kvällen. Här var huvudsaken att ha roligt och roas, inte att avleverera perfekta konsertnummer.

Programmet var mycket varierat, både i sångurval och hur mycket var och en hade förberett sig. Tanken var att T**** (hmmm, de har samma initialer och samma längd på namn) och jag skulle ha framfört Torstigste bröder i det officiella programmet, men vi hann aldrig repa. Då H***** så hjärtans gärna ville höra den (det var ett av salig B****s nummer) ställde vi oss framför henne efter konsertens slut och improviserade ihop en dialog med bok i hand (se tredje bilden från slutet i länken ovan). Det märks att vi sjungit ihop en hel del nu, vi behöver inte alltid kommunicera med ord.

Någon gång skall jag ge mig på att även lära in textavsnittet i Torstigste bröder, så väl "kopierat" från inledningen till Bellmans Stolta Stad. Förresten lär Sorglösa Brunn komma att bli aktuell igen, så det är väl bäst att börja banka in den texten ordentligt.

"OK", började R***, "Ni som ska dansa Vingåker på banan i sommar ställer er där." Han pekade på en långsidan närmast väggen. "Ni som skulle vilja dansa men behöver träna extra, ställer er där." Han pekade på en plats mitt i rummet. "Och," fortsatte han viftandes mot fönsterväggen, "ni som vill dansa just nu bara för att det är kul, ställer er där." Blixtsnabbt for tanken igenom mitt huvud: "Om jag skulle ta och kasta mig ut och sälla mig till den mittersta kategorin." Innan mitt förnuftsjag hann stoppa mig befann jag mig så i den mindre klungan mitt på golvet.

R*** väntade tills alla hade fördelat sig, sedan parade han ihop varje karl med två kvinnor (heter det "para ihop" när det är tre?!) för att få en bra blandning mellan säkra och osäkra dansare. Med hjärtat i halsgropen insåg jag att det bara var jag och en dam till kvar när han var klar, d.v.s. han tänkte själv dansa med mig. Himmel, jag som inte dansat Vingåker på flera år! Den genomdansning vi gjorde tidigare under dagen - då kavaljeren i min uppställning aldrig dansat Vingåker förut - hade visserligen friskat upp en del, men jag kände mig långt ifrån säker.

Jag överlevde. Denna utmaning gav dessutom blodad tand. Vingåkersdans är en av mina absoluta favoritdanser eftersom det går att göra så mycket teater med den. Det svåraste är placeringarna, d.v.s. att vara på rätt ställe vid rätt taktdel. Mycket beror också på samdansningen. När jag senast var vingåkersdam hade jag lyxen att dansa med samma personer hela tiden. I Folkdanslaget är det så många vingåkersdansare att man inte kan räkna med det. Men det är bara att träna, träna och åter träna ...

Nog kände jag mig stel alltid, men jag var inte lika förstenad som vänsterdamen i denna staty av Marita Norin utanför Säfstaholms slott.

Istället för att tillbringa fredagskvällen med Mr J. blev det fyra timmar på akuten. Pappa blev dålig under eftermiddagen och envis som en röd gris skulle han INTE till sjukhus. Till slut lyckades G**** övertala honom och ringde efter en ambulans. Jag, som var på hemväg, åkte och mötte upp dem där.

Lättnaden var stor när alla värden visade sig vara bra, han hade "bara" feber och troligen en urinvägsinfektion. De ville behålla honom några dagar, så han kommer förhoppningsvis hem på tisdag.

Återigen fick jag min positiva bild av sjukvården bekräftad. Visst var väntan mellan provtagningen och läkarens ankomst lång - det kändes lite snopet att ha väntat en dryg timma på att doktorn kom och på ett par minuter ställde några kontrollfrågor och sedan talade om att Pappa skulle läggas in - men man får väl tänka att det var mer akut sjuka som fick förtur såsom det var när Mamma kom in med hjärtinfarkt.

En dag då man lyckats göra någon glad är alltid en bra dag. En sådan har jag haft idag trots att jag gjort något som min chef egentligen inte tycker om - spenderat mer än fem minuter på att hjälpa en användare tillrätta med företagets interna IT-miljö istället för att hänvisa till Helpdesk. Men för att ta det från början ...

Sedan några månader sitter jag och mina gruppkamrater i det som förr i folkmun kallades "mahognyträsket", huvudkontorets översta våning döpt efter träslaget i direktörernas skrivbord. Numera är vi mer "jämlika" och nästan alla sitter i kontorslandskap, men det finns en och annan med eget rum och fiiiint skrivbord. En av dem kom till mig med något desperat i blicken. Han hade fått hjälp att skapa en ny applikation, men nu var den tekniska personen på hans avdelning sjukskriven och han behövde bl.a. snar hjälp att lägga till användare. Och det som borde funka, funkade - INTE.
(Hur han kom på att fråga mig är en gåta, vi har inte med varandra att göra annars. Fast å andra sidan tillhör vi "inventarierna" så vi känner i alla fall varandra till namnet. Dessutom kanske han minns att jag jobbade med användarstöd när vi hade det lokalt i Norden för bortåt 12 (!) år sedan.)

IBM 3270 - det var tider det!

Det var en helt annorlunda design på applikationen jämfört med dem med liknande funktioner jag har träffat på. Jag var ställd. Men skam den som ger sig. Efter en halvtimmes fnulande hade jag lokaliserat det som troligen var roten till problemet. Men därifrån till att lösa det ... Det verkade vara ett design-fel. Jag sade att det var nog läge att han ringde Helpdesk i alla fall (och tänkte i mitt stilla sinne: "Lycka till med att förklara detta för Bangalore."). Stackar'n, han såg helt trött ut. Jag förbarmade mig över honom och fortsatte leta efter en väg runt. Skam den som ger sig! Det lyckades till slut och min ära som tekniknörd var räddad! Dessutom kunde jag ge honom en del andra tips på vägen.

Vilket leende jag fick innan jag lämnade rummet, och till min stora förundran tog han i hand och tackade för hjälpen. Som sagt, idag var en bra dag.