En f.d. dansstudents dagbok

Kontradanser ingår i min huvudinriktning inom historiska danser. En form som är användbar när man vill att "alla" skall dansa med "alla" är långdans. Och nu avser jag inte den form av långdans som i Sverige brukar exekveras kring majstänger och julgranar utan den som på franska heter contredanse anglais och på engelska longways.

Kreativa filmmakare har ibland lagt in danser i "kostymfilmer" och en del har till och med försökt göra danserna "riktigt":

En del av klivaruntandet må vara dem förlåtet. Fleureter och ett högre tempo hade visserligen varit mer passande, men jag förstår att kameran måste kunna hänga med i svängarna och att dialogen måste gå fram ordentligt. Idén med dessa långa danser är ju att man skall kunna konversera dem man dansar med. Turerna sätter sig s.a.s. i kroppen, till slut behöver man inte tänka på vad man gör.
Turerna i denna filmversion stämmer dock inte riktigt jämfört med dansbeskrivningen annat än i den senare delen. Kanske blev det för rörigt på bild. Här är beskrivningen ur The English Dancing Master:

En intressant aspekt är dock att de valt denna dans ur en bok från 1720-talet i en film som utspelar sig 80 år senare. Kanske levde den kvar så länge. Det skulle vara intressant att ta reda på.

Jag får ialla fall stor lust till att dra fram någon av mina empireklänningar ur garderoben och kasta mig in i dansen. Frågan är bara om jag skulle kunna hålla huvudet lika kallt som "Lizzie" om jag fick en sådan moatjé ... ;-)

Jag fick glädjefnatt när jag någon gång förra året läste om nyfilmatiseringen av historien om "The demon barber of Fleet Street" - Sweeney Todd. Ingen fattade vad jag yrade om och när jag berättade om handlingen såg de ut som om de tyckte jag var färdig för dårhuset.

Ja, jag må ha en sjuk humor, men jag minns så väl teateruppsättningen med George Hearn och Angela Landsbury som visades på TV någon gång på 80-talet. Den var så vansinnigt komisk trots sitt oaptitliga tema - han skär halsen av sina kunder och hon gör paj av dem - och musiken var härlig. Här ett klipp som visar när hon framför sin idé:

Sedan några veckor tillbaka verkar flera veta vem Sweeney Todd är tack vare Johnny Depp (många verkar ha koll på vilka filmer han är med i). Hans motspelerska är Helena Bonham Carter och även de sjunger A Little Priest (fast förkortad):

Jag såg filmen igår. Komiken fanns där fortfarande men i sin helhet kändes den mycket mörkare och var f.a. osmakligare. Himlen vet hur mycket teaterblod som gått åt. Ja, till slut var det så mycket att det nästan blev fånigt. Ändå gillade jag den. Skådespelarna gjorde mycket bra ifrån sig och de sjöng bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag saknade dock en del musik, f.a. titellåten, men vad jag förstått i efterhand skiljer sig originalen man utgått ifrån åt.

På tal om original; som en tänkvärd kontrast till musikalversionerna kan man se den brittiska filmen som kom 2006 med Ray Winstone och Essie Davies. Handlingen är förlagd till 1700-talet (underbara kostymer!) och han dödar inte lika urskiljningslöst som i den senaste versionen. Det är ett gripande porträtt man serveras. Det är nästan så att man tror att historien kan vara baserad på historiska fakta, inte bara på en "kriminalnovell" från mitten av 1800-talet.