En f.d. dansstudents dagbok

Som jag nämnt förut kan min humor tolkas som rätt sjuk. Ett annat exempel på kannibalism som tema är visan om "Ricketi ticketi tin" som jag sedan länge har på repertoaren. Här med Lars Ekborg:

Originalet är The Irish Ballad av Tom Lehrer vilken kan avnjutas på YouTube (går inte att länka in här).

När jag ändå var inne på ämnet kunde jag inte låta bli att kolla vad YouTube hade att erbjuda i Povel-väg. "Guldkorn" var just rätt epitet för Ratataa!

Nu finns bildbevis publicerade från den Povel-konsert vars förberedelser jag berättat om tidigare. Det blev aldrig av för mig att berätta om hur kvällen avlöpte och nu när jag ser bildkavalkaden kommer minnena från denna mysiga kväll tillbaka.

T**** och jag inledde med vår välrepeterade Sorglösa Brunn.

Trots fusklapparna gick vi ibland vilse i texten, men med viss humor kommenterade vi varandras misstag och satte s.a.s. scenen för resten av kvällen. Här var huvudsaken att ha roligt och roas, inte att avleverera perfekta konsertnummer.

Programmet var mycket varierat, både i sångurval och hur mycket var och en hade förberett sig. Tanken var att T**** (hmmm, de har samma initialer och samma längd på namn) och jag skulle ha framfört Torstigste bröder i det officiella programmet, men vi hann aldrig repa. Då H***** så hjärtans gärna ville höra den (det var ett av salig B****s nummer) ställde vi oss framför henne efter konsertens slut och improviserade ihop en dialog med bok i hand (se tredje bilden från slutet i länken ovan). Det märks att vi sjungit ihop en hel del nu, vi behöver inte alltid kommunicera med ord.

Någon gång skall jag ge mig på att även lära in textavsnittet i Torstigste bröder, så väl "kopierat" från inledningen till Bellmans Stolta Stad. Förresten lär Sorglösa Brunn komma att bli aktuell igen, så det är väl bäst att börja banka in den texten ordentligt.

"OK", började R***, "Ni som ska dansa Vingåker på banan i sommar ställer er där." Han pekade på en långsidan närmast väggen. "Ni som skulle vilja dansa men behöver träna extra, ställer er där." Han pekade på en plats mitt i rummet. "Och," fortsatte han viftandes mot fönsterväggen, "ni som vill dansa just nu bara för att det är kul, ställer er där." Blixtsnabbt for tanken igenom mitt huvud: "Om jag skulle ta och kasta mig ut och sälla mig till den mittersta kategorin." Innan mitt förnuftsjag hann stoppa mig befann jag mig så i den mindre klungan mitt på golvet.

R*** väntade tills alla hade fördelat sig, sedan parade han ihop varje karl med två kvinnor (heter det "para ihop" när det är tre?!) för att få en bra blandning mellan säkra och osäkra dansare. Med hjärtat i halsgropen insåg jag att det bara var jag och en dam till kvar när han var klar, d.v.s. han tänkte själv dansa med mig. Himmel, jag som inte dansat Vingåker på flera år! Den genomdansning vi gjorde tidigare under dagen - då kavaljeren i min uppställning aldrig dansat Vingåker förut - hade visserligen friskat upp en del, men jag kände mig långt ifrån säker.

Jag överlevde. Denna utmaning gav dessutom blodad tand. Vingåkersdans är en av mina absoluta favoritdanser eftersom det går att göra så mycket teater med den. Det svåraste är placeringarna, d.v.s. att vara på rätt ställe vid rätt taktdel. Mycket beror också på samdansningen. När jag senast var vingåkersdam hade jag lyxen att dansa med samma personer hela tiden. I Folkdanslaget är det så många vingåkersdansare att man inte kan räkna med det. Men det är bara att träna, träna och åter träna ...

Nog kände jag mig stel alltid, men jag var inte lika förstenad som vänsterdamen i denna staty av Marita Norin utanför Säfstaholms slott.

Istället för att tillbringa fredagskvällen med Mr J. blev det fyra timmar på akuten. Pappa blev dålig under eftermiddagen och envis som en röd gris skulle han INTE till sjukhus. Till slut lyckades G**** övertala honom och ringde efter en ambulans. Jag, som var på hemväg, åkte och mötte upp dem där.

Lättnaden var stor när alla värden visade sig vara bra, han hade "bara" feber och troligen en urinvägsinfektion. De ville behålla honom några dagar, så han kommer förhoppningsvis hem på tisdag.

Återigen fick jag min positiva bild av sjukvården bekräftad. Visst var väntan mellan provtagningen och läkarens ankomst lång - det kändes lite snopet att ha väntat en dryg timma på att doktorn kom och på ett par minuter ställde några kontrollfrågor och sedan talade om att Pappa skulle läggas in - men man får väl tänka att det var mer akut sjuka som fick förtur såsom det var när Mamma kom in med hjärtinfarkt.