

09 dec kl 20:36, 2007
Som alltid var det kul att träffa Bodakusinerna och deras familjer. De hade dukat ett ungdomsbord i köket, det var för alla under 70. Det blev ett gapskratt bland dem som var 60+ när de fick flytta på sig. Pappa såg dock lite bekymrad ut över att jag blev förvisad, han hade passat en plats åt mig. Gullepapsen!
Mellan sillbordet och varmrätten stämde M***** upp "nationalsången": Calle Schewens vals. Till kaffet var det min tur med vår andra "nationalsång": Överbyvals (Faster A***** är ju Vindötjej). Det var lite vemodigt, kanske är de sista gången syskonen ses tillsammans. Tårarna rann när jag sjöng Carl Antons ord:
När sommarn är slut och vintern här,
vit och vacker men kall.
Då vänjer man sig väl också vid den,
man måste ju i alla fall.
Men rätt vad det är så blundar jag
och då kan det tänka sig
att jag får höra hur fåglarna sjunger
och färgerna spelar opp
och vindarna tar sig ...
Inte Överbyberg, men inte långt ifrån:
Svartviken på Löknäs
en bild att ha på näthinnan i vintermörkret
Skrivet av Lena Petersson den 11 december, 2007 kl. 12:01 #