- Skaffa en blogg du med!
- Anmäl denna sida
- Bli medlem | Logga in! Dina tjänster | Logga ut | Inloggad som
13 aug kl 14:03, 2007
Det är hart när omöjligt att beskriva känslan av att sitta halvannan meter från S****, att titta upp från noterna och möta hans buspojksblick i de mörka ögonen och ett flin som säger "häng på nu då". Jag blir i alla fall alldeles knäsvag. När jag har paus i mina noter eller då andrastämman har långa, bekväma noter eller efterslag, då kan jag andlös betrakta honom där han sitter och leker fram de kniviga passagerna (exempel på hans spel finns här). Han får det att se hur enkelt ut som helst.
Att jag beundrar honom som musiker är alldeles självklart. Men det är så mycket mer. Mest av allt fascineras jag av hans ödmjukhet. Bara det att han helt naturligt kommer och sätter sig som en medlem i orkestern. Och att han kan få en att vilja repa ännu mer och inte istället ge upp fullständigt och aldrig röra sitt instrument igen. Men jag förmodar att det är detta sätt att bemöta oss mindre begåvade musikanter som skiljer att riktigt proffs från "wannabes". En man som kallas "Rysslands Paganini" (på domra) är helt enkelt världsbäst (han innehar bl.a. titeln Distinguished Artist of Russia och väl beskriven i nätversionen av ryska motsvarigheten till "Vem är vem").
Häromkvällen satt vi och jammade - jag hade valt att använda rösten för att spara fingrarna till sista konserten - och S**** stämde upp Подмосковные Вечера (Nätter i Moskva). Jag letade snabbt i mitt minne efter den ryska texten - två verser blev det i alla fall - och då jag kom till den allra känsligaste biten: "Трудно выскасать и не выскасать / Всё, что на сердце у меня", då såg han upp från instrumentet och på mig. Undrar om han förstod att jag faktiskt menade vad jag sjöng.
Upphovsrättskyddad © 2008 En f.d. dansstudents dagbok. Alla rättigheter reserverade
Design av Passagen | Baserad på Roller Weblogger 4.0.
Skrivet av Eva den 13 augusti, 2007 kl. 20:43 #