En f.d. dansstudents dagbok

Carpe diem! Efter de senaste dagarnas meterologhot om att detta var den sista sommardagen bestämde jag mig i går för att fånga dagen och avverka del 2 i mitt Roslagsledsprojekt. Beväpnad med min nya mobiltelefon (måste ju testa kameran!) begav jag mig därför till Rösjöbadet i Sollentuna, den plats där jag avslutade förra etappen.

Även Sollentuna kommun har ett motionsspårområde och längs dess elljusspår löper de första kilometrarna av de elva som var dagens etappmål. Småtråkigt. Men så kom där en pil som visade rakt ut i en hage. Jag kunde känna doften av ko på långt håll.

Att komma ut ur skogen var riktigt skönt och trots att det blåste värmde solen skönt.
Jodå, hagen var "bebodd" men de vita kreaturen (charolais?) såg jag bara på avstånd. Föga anande vad som väntade senare under turen lyfte jag mobilen för att fånga friden på bild.

Väl igenom det kärrliknande området efter hagen upptäckte jag något intressant. Det var inget kärr utan en del av ett Vattenreningsprojekt. "Tillflödet från Väsjön har letts om så att det passerar genom en sedimenteringsdamm och ett översilningsområde innan det rinner ut i Rösjön. Vattnets förlängda uppehållstid och sedimentation bidrar till ökad vattenrening." Någon kreativ person hade satt upp en informationsskylt där man kunde läsa om detaljerna. Smart!

Efter en timmas vandring hade jag kommit ungefär halvvägs och till Käringsjön där det fanns en rastplats med vindskydd. Ett perfekt ställe att äta den medhavda matsäcken!
Jag läste någonstans att Roslagsleden är lämplig att vandra även om man har barnvagn. Tillåt mig tvivla. Kommen så här långt hade jag klivit över mängder av sten och rötter. Inte heller den resterande delen skulle visa sig helt lättpromenerad med stätta, rist och spång.

Någon kilometer efter rasten öppnade sig skogen och jag gick där sädesfälten böjde sig för vinden. Jag hade blivit full i skratt när jag kopplade ihop titlen på melodin som ringde inuti mitt huvud med vad jag höll på med. Den hade följt mig ända från bussen (en av de moderna modellerna som ljuder med en tretonig signal - do, mi, so - när man trycker på stannaknappen). Med samma intervall börjar domrasololåten Ensam på vägen. Så passande!
Vägen på bilden fick jag däremot inte gå trots att den såg lockande ut. Det är både för och nackdelar med att ha en fast plan. Men bl.a. med hjälp av denna dokumentation lägger jag intressanta platser på minnet. Återvända kan man ju alltid.

Men ut på en väg kom jag till slut och den ledde genom gården där Hagbylunds Ridskola huserar. Med sorg i hjärtat över att ha blivit allergisk minns jag mina hästskötardagar. Shettisarna hade närpå kunna gå under magen på Sioux och Hamilton vars mankhöjd var 170 respektive 176.
Här såg jag också de första människorna sedan jag lämnade elljusspåret vid Rösjön. Konstigt egentligen. Leden är ordentligt upptrampad så jag förmodar att det rör sig en hel del vandrare längs den. Men inte denna dag, tydligen.

Strax efter början på Etapp 7 längs Vallentunasjön kom jag in i en ny hage. Tvärs över leden låg det idisslande kor! Ähum!
Ända sedan jag arbetade på Elfvik och blev jagad av en halvvuxen tjurkalv när vi skulle flytta mellan hagarna, har jag en smått avvaktande attityd till nötkreatur. Men trots att jag bara passerade på någon meters avstånd, såg de bara lugnt på mig. Plötsligt gick den verkliga betydelsen av ordet "kolugnt" upp för mig.

Det tog precis tre timmar att vandra till Karby gård (inklusive några raster och två vilsegåenden). Och nu har jag avverkat hela den sträcka som i vissa källor kallar Etapp 1. Nu är det bara 108 kilometer kvar!