Konsten att säga adjö

07 mar kl 20:18, 2008

Skrivet av eva.soderman under kategorin Nöje | 2 Kommentarer | Permalink

Historien om Jane Eyre fortsätter att sysselsätta mina tankar och som jag nämnt förut är det speciellt en version som jag fattat tycke för.
Jämförande studier är dock alltid intressant att ägna sig åt (blev väl lite yrkesskadad av alla dansuttolkningsuppgifter på DH). En av många favoritscener är i mitt tycke när Jane skall be Mr Rochester om ledigt för att hälsa på sin sjuka moster. Här kommer exempel ur de tre miniserierna gjorda av BBC. (Jag tycker f.ö. att det är orättvist att jämföra TV-serier med långfilmer, det är oftast till de senares nackdel eftersom de inte har lika gott om tid att skildra historier.)

Jane Eyre 1973, Sorcha Cusack & Michael Jayston

Jane Eyre 1983, Zelah Clarke & Timothy Dalton

Jane Eyre 2006, Ruth Wilson & Toby Stephens
UPPDATERAT då klippet tagits bort från YT. Kolla denna länk istället: Jane Eyre: Money Matters & Flirting

Visst är de olika men ändå lika?

Det som är mest intressant att jämföra mot är - förstås - originalet, Charlotte Brontës egna ord. Att ta med allt här blir väl långt så en länk till The Brontë Sisters Web där man i finner texterna till ett flertal böcker, blir lösningen. Ursprunget till ovanstående scen finns i Kapitel XXI, från ungefär rad 25 till rad 103.

Olika manusförfattare har fastnat för olika saker (konstigt vore väl annars) och det verkar som om de lagt till egen dialog för att förtydliga hur de har tolkat undermeningen i dialogen. Bäst tycker jag att det kommer fram i slutreplikerna, när Mr Rochester ber Jane undervisa honom i hur man säger 'adjö'. På sätt och vis visar också detta lilla meningsutbyte skillnaderna i de tre versionernas gestaltning av huvudpersonerna; 1973-års Jane ser oftast på Mr Rochester med oskyldig blick med en glimt humor i botten och hon är inte rädd att ge svar på tal när situationen så kräver det. Han lyckas genomgående att med hjälp av blickar och röstlägen, få fram en undermening i replikerna. Samspelet dem emellan är glimrande!
1983-års Jane ser ofta försagd ut och det fungerar bra med tanke på motspelaren. Denne Mr Rochester är den som jag tycker är mest "byronic" ('mad, bad and dangerous to know' osv.). Han är ofta vresig och man får inte samma känsla av vänskap mellan de båda som i den tio år äldre versionen.
Jane av 2006 års modell är bra, dock tycker jag att hon ibland har en litet för "medveten" blick för att spela en flicka på 18 som har levt ett nästintill klosterlikt liv. Men samspelet med Mr Rochester, som här är ett mellanting mellan sina föregångare, är nöjsamt att se. Det hade varit fantastiskt att se vad de kunde ha gjort av rollen om de fått 1973-års manus. Jag är inte så värst imponerad av den som svängde ihop detsamma till den senaste versionen. Just scenen i exemplet är hyfsat OK, men det finns andra som får mig att vilka slänga något på TV-rutan.

« Det blev en supplean... | Hem | En förmiddag med... »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/eva.soderman/entry/konsten_att_säga_adjö

Kommentarer:

Jag har bara sett den versionen från -83. Men den duger bra åt mig, för åh... Timothy Dalton!

Skrivet av Wolmer den 08 mars, 2008 kl. 08:03 #

Jobbigt när man får lust att kasta saker på teven.

Skrivet av Lena Petersson den 08 mars, 2008 kl. 17:15 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten