Vägen som sandbilen glömde

19 feb kl 20:24, 2007

Skrivet av eva.soderman under kategorin Hälsa | 1 Kommentarer | Permalink

Vid min ålder borde jag faktiskt vetat bättre. Efterklok kan man alltid vara, men nu borde jag tänkt efter före.

Redan när jag kom runt husknuten kände jag hur mina gympaskorbeklädda fötter kanade. Då borde jag tvärvänt och gått upp och bytt till kängor, trots att de inte är riktigt ändamålsenliga på en motionsrunda.

Icke lydande mitt förnuft halkade jag vidare med avsikten att ta en rejäl, rask promenad efter helgens myckna stillasittande. Minst en timma skulle det bli. Inbillade jag mig.

Valde, min idiot, gångvägen på den gamla banvallen. Den var definitivt osandad. Mot alla odds tog det så lång tid som tjugo minuter innan jag stöp. Då vaknade de små grå, och, efter att ha bannat mig själv och kravlat upp, tassade jag fram till närmaste bilväg för att ta mig på hemåt på sandade underlag.

Hur det gick? Ändan är lite öm, värst är det med armen. Jag landade med höger armbåge i backen. Stöten tog värst i axeln. Nu vete sjutton hur det går med lunchgympapasset i morgon. Typiskt!

« Det här blir nog bra | Hem | Eget provkök »
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/eva.soderman/entry/vägen_som_sandbilen_glömde

Kommentarer:

Aj, jag är livrädd för att halka, spänner mig alltid när det är halt.

Skrivet av Lena Petersson den 21 februari, 2007 kl. 19:28 #

Skriv en kommentar:
  • HTML Syntax: INTE tillåten