

31 jan kl 07:47, 2007
Redan efter tio minuter saktade jag farten, fascinerad av det höga vattenståndet. På sina ställen gick vattnet över kajkanten. Och av den taggiga iskanten på gångvägen gick det att se hur vattnet sköljt ännu högre under stormen. Vanligtvis är det minst en halvmeter ner.
Meterologerna brukar ibland säga att "ett molnområde stryker längs svealandskusten". Då kan det se ut så här, ibland med en än skarpare kant. Här drar förmiddagens oväder bort över Lidingö och Bogesundslandet och lämnar en klarblå himmel bakom sig. Den nedgående solen färgade de grå molnen vackert.
Väl kommen till Sveaviken stannade jag en stund för att betrakta sjöfåglarnas letande efter föda. En svans vita ända bildade ett litet isberg. Det snattrade i vassen av ändernas småprat. Jämförande svanen med snön är jag inte riktigt säker på att svaret på balladtextens fråga "Vad är det som är vitare än svanen?" verkligen stämmer; "Jo, snön är vitare än svanen". I det klara ljuset var svanens vita dräkt verkligen gnistrande. (Kan det ha att göra med att snön så här nära storstaden inte är alldeles vit?)
Jag lyfte blicken och såg en vacker solnedgång. Drog ett djupt andetag av den friska luften och satte fart igen. Promenaden blev visserligen inte så rask som jag tänkt mig. Men det är viktigt att njuta av vackra dagar. De gör gott för själen.
Skrivet av Lena Petersson den 01 februari, 2007 kl. 15:05 #