En f.d. dansstudents dagbok

Möhippor och svensexor brukar vara lättsamma gig. Oftast gäller det bara att sysselsätta ett gäng mer eller mindre nyktra festdeltagare i bortåt en timma. När jag fick en förfrågan via Facebook av en för mig helt okänd person - fantastiskt vilka kontaktvägar det finns - tänkte jag att det skulle väl gå att åtminstone hjälpa till att hitta en lärare åt dem. Förutom att jag inte kan dansa än och att jag är mitt uppe i flyttandet så är inte medeltid riktigt "min" period.

Inte riktigt medeltid men väl 1400-talsrenässans
Guglielmo Ebreo - "De practica seu arte tripudii"

Först i tisdags kom mailet från den som arrangerar tillställningen. En timmas utlärning (eller "dansföreläsning" som kontaktpersonen kallar det), en timmas dans, sång inkluderad, kostym ... Häpp! Det var inte lite att få till med 1½ veckas varsel. Jakten på en lärare har inte gått något vidare kan jag ju säga. De flesta i danskompaniet håller på med senare tidsperioder och att få ihop två timmars "kurs" på ett material som är i det närmaste obefintligt (om det nu är medeltid de verkligen vill ha) är ju inte gjort på en kafferast.

Jag har ett par till att fråga, men förvarnade arrangören redan idag att jag nog inte kommer finna någon. Dock gav bifogade jag namnen på andra danspedagoger och grupper som de skulle kunna kontakta. Hoppas de har bättre lycka där.

Förmodligen inte (ännu) av Korrö-dignitet, men så skönt det skall bli att bara ha cirka tre kilometers resväg istället för 300 (eller vad det nu är). Den 6-8 mars anordnar Djurö Spelmän m.fl. en folkmusikfestival på Djurönäset och jag kommer att vara där (om jag själv får råda, dvs.). Tycker det är ett gylllene tillfälle till att lära känna musiklivet på min nya hemort. Även om jag delvis bott på grannön hela mitt liv, har jag inte tagit mig för att engagera mig i föreningslivet (annat än som passiv medlem i Skärgårdsmuseet, men också det skall det bli ändring på!). Tyvärr kan jag ännnu inte dansa (vilket jag insåg i Alvik häromdagen) men det finns ju en viskurs man kan gå. Det duger lika så gott.

Så var det underskrivet och klart - kontraktet på hyreslägenheten. Dessutom fick jag idag veta att jag får större delen av uppsägningstiden på mitt nuvarande boende efterskänkt, dvs. det blir bara en halv månad med dubbla hyror. Fantastiskt! Pessimisten i mig (en ganska liten "person" men som ändå finns trots min annars positiva livsinställning) börjar undra var det kommer att gå snett någonstans... Det här har gått alldeles för smort.

Hamnen nära mitt nya hem

Ikväll har jag skickat iväg offertförfrågningar till fyra olika flyttfirmor. (Tänkte inte slita på familj och vänner i onödan :-) speciellt inte som det är bortåt 3.000 böcker som ingår.) Flyttdatum får jag bestämma själv bara det är mellan 16 och 31 januari. Försöker nog få det så sent som möjligt dels för att lägenheten skall helrenoveras och dels för att jag skall hinna packa.

Det är så typiskt att den enda helgen mellan trettonhelg och påsk jag hade bokat in något på är den mest ideala. Men genom att ta ut en flyttdag mitt i veckan kan jag nog få till det. Är inviterad till att gå en kurs i italiensk 1400-talsdans för en dansk dansmästare som kommer till Växjö. Vet ännu inte om ryggen håller (har fortfarande besvär efter trafikolyckan) men dessa danser är inte lika ansträngande som senare renässnansdanser, så kanske det funkar.

Från Waterloo-boken var det inte långt i tanken till en av mina andra tegelstenar, en nyutgåva av Krig och Fred som ligger i högen med påbörjade böcker. (Jo, jag läser flera samtidigt.)

"Vad finns månne på YouTube?" tänkte jag i förmiddags. Jag minns att jag som tonåring älskade filmen med Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda. Jag hade också ett minne av en fantastisk, rysk version som jag sett otextad (!) för många, många år sedan. (Med boken i färskt minne, därför hängde jag med någorlunda fastän det var innan jag började läsa ryska.) Idag fann jag dessutom på att det förra året kom en fransk version. Spännande! Den DVDn skall jag skaffa så snart den finns tillgänglig!

På grund av min måste-jämföra-versioner-arbetskada letade jag rätt på vad jag antar vara samma del av boken - balen där Natasja återser Furst Andrej.

War and Peace 1956: Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda i regi av King Vidor

Voyna i mir 1967: Lyudmila Savelyeva, Vyacheslav Tikhonov och Sergei Bondarchuk i regi av den senare (!)

War and Peace 2007: Clémence Poésy, Alessio Boni och Alexander Beyer i regi av Robert Dornhelm och Brendan Donnison

Dansscener i filmer (och TV-serier) är roligt att skriva om. Som så många gånger väljer jag även nu att blunda för anakronismerna i dessa tre versioner (den mest utmärkande att man inte dansade vals på någondera sätten vid den tidpunkt balen utspelar sig) och bara njuter av sceneriet.
Värre är när de inte dansar i takt (som polonäsen i 2007-års version, vid c:a 1:57). Det är dock berömvärt att de försöker göra något annat än att gå och därmed göra promenadpolonäs av det hela. Polonäsen i 1967-års version är maffig. Kolla till exempel vid 2:05-2:25, vilken dansuppställning! Jag undrar hur många personer de fått med där.

En sak är i all fall säker; Jag längtar till Wien igen! Faktum är att vi har börjat fundera på att åka på återbesök till Hannelore & Co i februari 2009. Måste bara utöka min 1800-talsgarderob tills dess. Kanske hinner om jag börjar snart ...

SR Minnen är en guldgruva. Nyss fann jag ett spännande inslag; Let's dance - en succé för 60 år sedan som bl.a. innehåller en fyra och en halv minut lång instruktion i foxtrot. Jag måste bara prova och se om den funkar att följa!!

Det var en uppsluppen stämning i går kväll. Några av lagets "spelevinkrar" var närvarande och de drog med sig de mer allvarligt lagda. (Jag kan inte begripa varför man bryr sig om att dansa då man inte roas av det. Ibland är det en gravallvarlig stämning i träningslokalen.) Och så var L**** där till min stora glädje.

I Engelska för tre par hamnade jag i en uppställning där alla dansare var i kategorin kan-denna-dans-om-jag-så-väcks-mitt-i-natten.
Följden blev att medan de andra uppställningarna tragglade med Skälet - denna för en ovan dansare totalförvirrande tur - började vi lägga till allehanda rörelser med armar och överkropp, den ena fånigare än den andra, och frustade av skratt. Som tur var stod vi längst ner i rummet, därför störde vi inte över hövan. L**** och jag försökte även diskutera om hur man skulle göra biografier över svenska dansmästare med utgångspunkt i genealogi. Vi lyckades dessutom få en någorlunda kontinuitet i vår konversation trots att vi rörde oss i sicksack. Skickligt, eller hur?!

"OK", började R***, "Ni som ska dansa Vingåker på banan i sommar ställer er där." Han pekade på en långsidan närmast väggen. "Ni som skulle vilja dansa men behöver träna extra, ställer er där." Han pekade på en plats mitt i rummet. "Och," fortsatte han viftandes mot fönsterväggen, "ni som vill dansa just nu bara för att det är kul, ställer er där." Blixtsnabbt for tanken igenom mitt huvud: "Om jag skulle ta och kasta mig ut och sälla mig till den mittersta kategorin." Innan mitt förnuftsjag hann stoppa mig befann jag mig så i den mindre klungan mitt på golvet.

R*** väntade tills alla hade fördelat sig, sedan parade han ihop varje karl med två kvinnor (heter det "para ihop" när det är tre?!) för att få en bra blandning mellan säkra och osäkra dansare. Med hjärtat i halsgropen insåg jag att det bara var jag och en dam till kvar när han var klar, d.v.s. han tänkte själv dansa med mig. Himmel, jag som inte dansat Vingåker på flera år! Den genomdansning vi gjorde tidigare under dagen - då kavaljeren i min uppställning aldrig dansat Vingåker förut - hade visserligen friskat upp en del, men jag kände mig långt ifrån säker.

Jag överlevde. Denna utmaning gav dessutom blodad tand. Vingåkersdans är en av mina absoluta favoritdanser eftersom det går att göra så mycket teater med den. Det svåraste är placeringarna, d.v.s. att vara på rätt ställe vid rätt taktdel. Mycket beror också på samdansningen. När jag senast var vingåkersdam hade jag lyxen att dansa med samma personer hela tiden. I Folkdanslaget är det så många vingåkersdansare att man inte kan räkna med det. Men det är bara att träna, träna och åter träna ...

Nog kände jag mig stel alltid, men jag var inte lika förstenad som vänsterdamen i denna staty av Marita Norin utanför Säfstaholms slott.

Det är inte många träningstillfällen kvar innan säsongen börjar, så ikväll tog jag mig i kragen och drog iväg med mig till Skansen. Upptäckte på träffen med "Fyrklövern" förra veckan att konditionen behöver förbättras. Jag dansade då nästan varenda dans under de två timmarna (Vi var bortåt 75 pers, enastående!) och blev tidvis andfådd, men ändock inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Bra!

Inte tillnärmelsevis så många var vi ikväll, men ändå så pass att det räckte till två uppställingar Ryska polskan. Det var inte så mycket nötande av detaljer under denna träning. Ibland kan jag sakna det, fast för tillfället behöver jag fräscha upp turerna. Jag är hopplös på att komma ihåg danser bara med ett namn, jag behöver känna dem i kroppen och höra musiken.
Jag har bestämt mig för att lägga mig i vinn om att lära mig Skrälåt ordentligt. ALLA turer i RÄTT ordning. Om den dansas snyggt är det en dans som passar alldeles utmärkt på scenen (konstigt vore väl annars med tanke på dess ursprung hos operabaletten) annars kan ju en del danser vara rätt tradiga att titta på när man är publik. Dessutom är musiken så fin.

Tyvärr har jag inte riktigt fått dansglädjen tillbaka, men är ändå så pass på bättringsvägen att jag i alla fall orkar se glad ut. Så det går åt rätt håll.

Kontradanser ingår i min huvudinriktning inom historiska danser. En form som är användbar när man vill att "alla" skall dansa med "alla" är långdans. Och nu avser jag inte den form av långdans som i Sverige brukar exekveras kring majstänger och julgranar utan den som på franska heter contredanse anglais och på engelska longways.

Kreativa filmmakare har ibland lagt in danser i "kostymfilmer" och en del har till och med försökt göra danserna "riktigt":

En del av klivaruntandet må vara dem förlåtet. Fleureter och ett högre tempo hade visserligen varit mer passande, men jag förstår att kameran måste kunna hänga med i svängarna och att dialogen måste gå fram ordentligt. Idén med dessa långa danser är ju att man skall kunna konversera dem man dansar med. Turerna sätter sig s.a.s. i kroppen, till slut behöver man inte tänka på vad man gör.
Turerna i denna filmversion stämmer dock inte riktigt jämfört med dansbeskrivningen annat än i den senare delen. Kanske blev det för rörigt på bild. Här är beskrivningen ur The English Dancing Master:

En intressant aspekt är dock att de valt denna dans ur en bok från 1720-talet i en film som utspelar sig 80 år senare. Kanske levde den kvar så länge. Det skulle vara intressant att ta reda på.

Jag får ialla fall stor lust till att dra fram någon av mina empireklänningar ur garderoben och kasta mig in i dansen. Frågan är bara om jag skulle kunna hålla huvudet lika kallt som "Lizzie" om jag fick en sådan moatjé ... ;-)

Nä, jag kom inte iväg på dansträningen ikväll - heller. Tänk att det skall vara så svårt att masa sig iväg efter en dag man tillbringat på hemmakontoret, dvs. i det egna vardagsrummet. Idag skyller jag på det var många uppgifter att beta av (har mekat med avdelningens hemsida) och ville jobba så länge som möjligt, dessutom har vi spelning med orkestern på torsdag och att jag skulle behöva repa lite på egen hand. Men ... om jag skall vara brutalt ärlig så är jag ännu inte i form för en så socialt krävande aktivitet som par- och gruppdans. Vet inte riktigt vad som skall till för att återfå dansglädjen. Kanske är det bara att vänta ... Låta tiden läka sinnena. Göra det där som fått stå tillbaka för dansandet. Eller bara vara.