En f.d. dansstudents dagbok

Jag är i valet och kvalet. Nu har jag återigen fått propåer av mina icke-skandinavisktalande vänner att skriva inlägg på engelska. Denna gång gäller det f.a. översättningar av det jag taggat som "Mr Rochester" och "Michael Jayston". Men att i efterhand översätta sådant jag skrivit? Nja, mycket är ju mina tankar just där och då. Med tiden har jag utvecklat både kunskaper i ämnena och åsikterna därom. Men visst skulle jag kunna återanvända vissa jämförelser som till exempel Konsten att säga adjö.

Att skapa en separat Blogg med huvudsaklig inriktning på filmer i allmänhet och kostymdito med dans i synnerhet har jag länge haft i bakhuvudet. Men vilken "värd" bör man välja? Jag har sneglat en del på LiveJournal som även är värd för gruppen L.E.R.O.

Och visst skulle LJ passa allra bäst, speciellt som mitt brinnande intresse för denne litteräre hjälte absolut inte har falnat.

En praktisk tjänst är ju att man kan lagra bilder på samma ställe. Det verkar dock inte helt självklart hos denna leverantör - om man inte är beredd att betala. Är jag det? Jag vet inte. I tillägg är jag är litet ambivalent vad gäller YT-klipp. Tyvärr "försvinner" många med tiden och det blir så trist med icke-fungerade länkar. Finns det stöd för sådana? Samtidigt känns det inte riktigt juste att kopiera det någon annan gjort och ladda upp någon annanstans. Jag skall nog leta och fundera litet till.

Intresserade av blod och sex göre sig icke besvär. Follow Me! från 1972 har definitivt andra kvaliteter och musiken av John Barry är förföljande. Under sensommaren "ramlade" jag över enstaka klipp på YouTube och blev nyfiken (att en viss person innehar en av huvudrollerna gjorde förstås sitt till). Ville genast införliva den i min samling, men ingen av de internetbaserade försäljningsställena jag kände till (och det är en drös) hade den i sitt sortiment. Efter en del surfande fann jag så Learmedia i Kanada, ett eldorado för oss med intresse för udda filmer. Mindre än en vecka efter det att jag lagt min beställning damp DVDn ner i brevlådan.

Visst, det är en kopia av en gammal videoinspelning från TV och det syns. Men det bekymrar mig inte alls. Kvaliteten är hyfsad i alla fall. Dessutom finns numera (eller i alla fall i skrivande stund) också hela filmen tillgänglig på YouTube (en spellista finns här). Eftersom den är i bioformat roar det mig att jämföra de båda versionerna. Tänk så mycket "runtikring" som gått förlorat när filmen visades i TV!

Här ett smakrov som en av mina YouTube-vänner har totat ihop:

Det här är en film som jag totalt glömt bort att jag kom ihåg. Men när jag halkade över den på YouTube minns jag att jag tyckte den var fånigare än fånigast. 1980 - eller när det nu var den visades i Sverige - var jag väl inte mottaglig för romantiken i den (trots att "Stålis" var med).

Å andra sidan är jag inte säker på att jag ändrat uppfattning om filmen även så här många år efteråt, men den kom mig att tänka på en sak; det där med att man ibland känner att man är född i fel tid. För närvarande går jag ju omkring och grämer mig över att jag inte är tjugo-trettio år äldre. Allt på grund av en viss person ...

Jag har inte funnit någon bild från mitt födelseår, men här är en från något år senare:

Här finns fler foton. Någon mer än jag som bara smälter vid anblicken?!

När jag ändå var inne på ämnet kunde jag inte låta bli att kolla vad YouTube hade att erbjuda i Povel-väg. "Guldkorn" var just rätt epitet för Ratataa!

Ivrigt öppnade jag paketen och där låg de framför mig, mina nya DVDer, Nicholas and Alexandra och Rebecca, nyss anlända från play.com.
Men inte fick jag tillbringa kvällen med Emilia Fox och Charles Dance inte, Rebecca-DVD:n är det nämligen något fel på. Jag borde ha anat ugglor i mossen när den inte var inslagen i plast. Skivan ser dessutom repig ut. Ledsamt, play.com brukar funka så bra annars.

Nåja, nu får jag testa returfunktionen. Och så kan jag ju i alla fall trösta mig med Michael Jayston (och Janet Suzman).

Vart tog morgonen och förmiddagen vägen? Hjälp! Såg just vad klockan är. Jag som skulle göra så mycket idag ...

Boven i dramat är imdb.com. Det finns så många roliga diskussioner som pågår och jag glömmer tid och rum när jag sätter igång att läsa. Jag har också funnit den siten användbar när jag skall investera i DVD:er och funderar över olika versioners för- och nackdelar.

Än så länge har jag inte givit mig på att skriva några kommentarer på svenska filmer. Det känns fortfarande lite avigt att sätta igång en diskussion på engelska om en film som - förmodligen - bara svenskar känner till (eller andra nordbor möjligen). Jag tänker då t.ex. på 40-talsfilmer med Sickan Carlsson, Annalisa Ericson, Nils Poppe, Åke Söderblom och alla de andra som varit med i filmer i samma lätta genre.

Allra roligast med IMDb:s diskussionsgrupper är att upptäcka att man inte är alldeles ensam om att vara uppslukad av ett ämne. Bara jag nämner "Jane Eyre" ser min omgivning ut som ville den slå något hårt i huvudet på mig - eller åtminstone sätta munkavle på mig.

Jag fick glädjefnatt när jag någon gång förra året läste om nyfilmatiseringen av historien om "The demon barber of Fleet Street" - Sweeney Todd. Ingen fattade vad jag yrade om och när jag berättade om handlingen såg de ut som om de tyckte jag var färdig för dårhuset.

Ja, jag må ha en sjuk humor, men jag minns så väl teateruppsättningen med George Hearn och Angela Landsbury som visades på TV någon gång på 80-talet. Den var så vansinnigt komisk trots sitt oaptitliga tema - han skär halsen av sina kunder och hon gör paj av dem - och musiken var härlig. Här ett klipp som visar när hon framför sin idé:

Sedan några veckor tillbaka verkar flera veta vem Sweeney Todd är tack vare Johnny Depp (många verkar ha koll på vilka filmer han är med i). Hans motspelerska är Helena Bonham Carter och även de sjunger A Little Priest (fast förkortad):

Jag såg filmen igår. Komiken fanns där fortfarande men i sin helhet kändes den mycket mörkare och var f.a. osmakligare. Himlen vet hur mycket teaterblod som gått åt. Ja, till slut var det så mycket att det nästan blev fånigt. Ändå gillade jag den. Skådespelarna gjorde mycket bra ifrån sig och de sjöng bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag saknade dock en del musik, f.a. titellåten, men vad jag förstått i efterhand skiljer sig originalen man utgått ifrån åt.

På tal om original; som en tänkvärd kontrast till musikalversionerna kan man se den brittiska filmen som kom 2006 med Ray Winstone och Essie Davies. Handlingen är förlagd till 1700-talet (underbara kostymer!) och han dödar inte lika urskiljningslöst som i den senaste versionen. Det är ett gripande porträtt man serveras. Det är nästan så att man tror att historien kan vara baserad på historiska fakta, inte bara på en "kriminalnovell" från mitten av 1800-talet.

Det skulle kunna ta mig hela eftermiddagen att berätta om min faiblesse för tenorer i allmänhet och countertenorer i synnerhet och det har jag inte alls tid med utan får spara det till en annan gång. (Måste få till ändringarna på avdelningens hemsida innan alla kommer tillbaka efter helgen.)

Ett videoklipp hos Fläskdansen fick mig dock att genast vilja berätta om en film i min hylla som jag omhuldar: Farinelli.
Det är säkert hur många historiska fel som helst i den, men jag väljer att - för en gång skull - blunda för dem och bara njjjjuuuuuuta!

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Se bara hur han sjunger peruken av Händel! Inte undra på att fruntimren dånade. Inte nog med att han har en vacker röst, de där lockarna gör också sitt till. (Karlar med långt hår kan jag inte få för många omkring mig ;-) )

OK. OK! Jag vet att i just denna inspelning är rösten fusk, det är en sopran och en countertenor som med hjälp av digital teknik fått låna sina röster till rollfiguren. Men vad gör man när inga kastrater finns att tillgå.

När jag var liten fick jag, som så många andra barn, kassetter med uppläsning av sagor. Den saga jag minns allra varmast är Skönheten och Odjuret ur Gåsmors sagor. Den har på något sätt följt mig genom livet och gjort att jag är mer intresserad av en persons innehåll än den yttre förpackningen. (Hrrmmm ... Jo, åtminstone dem jag möter. Att vila ögonen på Michael Jayston, Charles Dance, Sean Bean, Toby Stevens och andra som är iförda, av rollen krävande, historiska kostymeringar, är en helt annan femma. He-he-he ;-) )

Men nu höll jag på att komma ifrån ämnet! Tillbaka igen ...

Under senare hälften av 80-talet drabbade The Phantom of the Opera världen. Genast kopplade jag historien om den missanpassade Erik och den fagra Christine till sagan jag mindes som barn. Och som av en händelse; Samtidigt som "Fantomen" gick på Oscars (med Mikael Samuelsson i titelrollen) kom Disneys version av Skönheten och Odjuret. Jag såg dem båda - och blev förtrollad.

Vart vill jag nu komma med denna berättelse? Jo, att jag drog mig detta till minnes beror på ett klipp där två av favoritfilmerna i min bokhylla kombineras:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

(Dvs. Skönheten och Odjuret och The Phantom of the Opera.) Det känns befriande att finna att jag inte är ensam om att tycka om dem!

Andrew Lloyd Webber i all ära, men skall man höra Fantomen sjunga riktig opera (till skillnad från musikal - om det nu är någon skillnad i dagens musikklimat) är TV-versionen av Arthur Kopits pjäs ett bra val. (Jag gratulerar mig ständigt till att ha spelat in den på video när den visades i svensk TV 1992.)
Musiken, ur finalen till Gounods Faust, i den scen som inleder slutet, är så välvald att man blir alldeles tagen, f.a. med tanke på texten. Tyvärr finns inte möjligheten att visa filmsekvensen här, men den finns tillgänglig på YouTube för alla som vill bilda sig en egen uppfattning. För den som inte är så slängd i franska kommer här en länk till en annan inspelning av Faust vilken försetts med engelsk undertext.

Noteras bör att det inte är filmens huvudrollsinnehavare, Charles Dance och Teri Polo, som sjunger utan Gérard Garino och Michèle Lagrange.

... eller har de använt någon form av maskin och sedan inte inspekterat ordentligt?!?! Klåpare var det i alla fall!

Jag skall ta det från början; När jag för några veckor sedan beställde några DVD:er och en av filmerna, North & South efter Elizabeth Gaskells roman, hade svenska/norska/danska undertexter valde jag den utgåvan eftersom jag kände att jag kunde vara lite lat efter drösvis med lyssnande till yorkshiredialekt (bl.a. 16 Sharpe-filmer) och med endast "english for the hard of hearing" till stöd.

Det var ett dåligt, ett rent ut sagt uselt, val. Jag retade mig så till den milda grad på översättningen att jag var tvungen att ta bort undertexterna. Ett exempel på en formidabel klantighet var att "I will ask my mother to call on you" blev till "Jag ska be min mor att ringa er" ADERTONHUNDRAFEMTIOETT!!! På den tiden gick man på visiter till varandra!
Dessutom hade man genomgående översatt 'you' i betydelsen 'Ni' med det mer informella 'du'. Det blir inte riktigt samma känsla i det sociala spelet när man gör sådana felval. Jag har för mig att Sverige var ganska tidigt ute med en du-reform ... 1967! Mao borde det vara uteslutet att översätta tilltal så som de gjort.

Ett annat minus med denna DVD-utgåva var att om man på menyn valde "English" så fick man ingen text alls. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha köpt en ren engelsk version textad på originalspråket för dem som hör illa.

Alldeles förtrollad är jag. Glömmer att äta och dricka och det är med största svårighet jag tar mig samman och får något som helst arbete gjort. DVD:n är beställd och i väntan på den tröstar jag mig med de smulor andra har laddat upp på YouTube:

• Första intervjun
• Andra intervjun
• Adèles bakgrund
• Branden i Mr Rochesters sovrum
• Gäster på Thornfield
• Mr Mason har anlänt - och rest
• Jane ber om ledigt
• Frieriet
• Jane vill inte ha juveler (bild nedan)
• Kvällen innan bröllopet - och avbruten vigsel
• Övertalningsförsök som misslyckas
• Jane blir hjälpt av St John Rivers
• Återseendet - och andra frieriet

Förutom materialet på YouTube har jag hittat en lysande multimediapresentation och en hemsida dedicerad till denna version av Jane Eyre med Sorcha Cusack och Michael Jayston i huvudrollerna.

Kalla mig gärna knäpp - jag kan inte annat än hålla med!

ROCHESTER: Have you anything else to ask?
It is my delight to be entreated and to yield.
(Jane Eyre 1973, del 4)

Vi tittade på video ikväll och jag fick en nostalgitripp som hette duga. Jag var fem år när Pappa tog mig med på bio för första gången, till biografen i Västertorp inte långt ifrån där vi bodde. De gav den nya filmen Pippi Långstrump på de sju haven.

Jag försöker dra mig till minnes om jag sett denna film som vuxen. Om såvida var det när grabbarna var små. Hur som helst var det en säregen upplevelse, man måste verkligen tänka bort all logik och inte ha några som helst krav på rimlighet och autenticitet (t.ex. hur en pirats liv skildras). Och att se Beppe Wolgers, Martin Ljungs, Jarl Borsséns och de andras, från så många annorlunda sammanhang, välkända ansikten i rollerna kring Pippi är ju bara det en upplevelse. Det ser ut som om de hade vansinnigt roligt. Vi försökte också förmedla till M*** vilka det var som omgav Pippi, men det måste varit svårt för honom att greppa. Stackars M*** hade svårt att hänga med filmens tokroligheter även om han börjar bli rätt bra på svenska - om man talar långsamt. Han sade att detta var första gången han såg en Pippifilm, mao. har han och jag denna gemensamt som första upplevelse av Pippi på film. Det är bara det att jag var fem när jag såg den första gången, han 50 ... ;-)

Medan jag ändå är inne på ämnet "Sharpe" och surfandes på YouTube; Här är en drygt åtta minuter lång sammanfattning gjord av en som kallar sig "mardy69":

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Det mesta av musiken är från den CD jag berättade om i februari 2007. John Tams (Rifleman Daniel Hagman, längst t.v. på bilderna vid 3:47 och 3:49) har en fantastisk röst, vilken dag som helst tänker jag beställa några av hans CDar.

Som jag nämnt förut (juni 2006 och februari 2007) är filmerna om Richard Sharpe ett nöjsamt tidsfördriv. Sean Bean tog andan ur mig redan när jag först såg honom - eller lade märke till honom rättare sagt - som Vronskij i Anna Karenina. En annan av mina favoriter är Toby Stevens. I senaste Sharpe-filmen, Sharpe's Challenge, möts de två. Först "vänskapligt":

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Sedan med dödlig utgång:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

I Sharpe's Challenge gestaltade TS en fasansfullt grym och från engelska armen deserterad löjtnant i tjänst hos en rajah, så det är förståeligt att Richard Sharpe tog död på honom. Fast jag var glad över att i mellandagarna återse TS i den långt mer sympatiska rollen som Edward Fairfax Rochester i den senaste versionen av Jane Eyre. *suckar djupt* Så ledsamt att "Mr Rochester" bara är en imaginär person.