En f.d. dansstudents dagbok

Förmodligen inte (ännu) av Korrö-dignitet, men så skönt det skall bli att bara ha cirka tre kilometers resväg istället för 300 (eller vad det nu är). Den 6-8 mars anordnar Djurö Spelmän m.fl. en folkmusikfestival på Djurönäset och jag kommer att vara där (om jag själv får råda, dvs.). Tycker det är ett gylllene tillfälle till att lära känna musiklivet på min nya hemort. Även om jag delvis bott på grannön hela mitt liv, har jag inte tagit mig för att engagera mig i föreningslivet (annat än som passiv medlem i Skärgårdsmuseet, men också det skall det bli ändring på!). Tyvärr kan jag ännnu inte dansa (vilket jag insåg i Alvik häromdagen) men det finns ju en viskurs man kan gå. Det duger lika så gott.

Det var en uppsluppen stämning i går kväll. Några av lagets "spelevinkrar" var närvarande och de drog med sig de mer allvarligt lagda. (Jag kan inte begripa varför man bryr sig om att dansa då man inte roas av det. Ibland är det en gravallvarlig stämning i träningslokalen.) Och så var L**** där till min stora glädje.

I Engelska för tre par hamnade jag i en uppställning där alla dansare var i kategorin kan-denna-dans-om-jag-så-väcks-mitt-i-natten.
Följden blev att medan de andra uppställningarna tragglade med Skälet - denna för en ovan dansare totalförvirrande tur - började vi lägga till allehanda rörelser med armar och överkropp, den ena fånigare än den andra, och frustade av skratt. Som tur var stod vi längst ner i rummet, därför störde vi inte över hövan. L**** och jag försökte även diskutera om hur man skulle göra biografier över svenska dansmästare med utgångspunkt i genealogi. Vi lyckades dessutom få en någorlunda kontinuitet i vår konversation trots att vi rörde oss i sicksack. Skickligt, eller hur?!

"OK", började R***, "Ni som ska dansa Vingåker på banan i sommar ställer er där." Han pekade på en långsidan närmast väggen. "Ni som skulle vilja dansa men behöver träna extra, ställer er där." Han pekade på en plats mitt i rummet. "Och," fortsatte han viftandes mot fönsterväggen, "ni som vill dansa just nu bara för att det är kul, ställer er där." Blixtsnabbt for tanken igenom mitt huvud: "Om jag skulle ta och kasta mig ut och sälla mig till den mittersta kategorin." Innan mitt förnuftsjag hann stoppa mig befann jag mig så i den mindre klungan mitt på golvet.

R*** väntade tills alla hade fördelat sig, sedan parade han ihop varje karl med två kvinnor (heter det "para ihop" när det är tre?!) för att få en bra blandning mellan säkra och osäkra dansare. Med hjärtat i halsgropen insåg jag att det bara var jag och en dam till kvar när han var klar, d.v.s. han tänkte själv dansa med mig. Himmel, jag som inte dansat Vingåker på flera år! Den genomdansning vi gjorde tidigare under dagen - då kavaljeren i min uppställning aldrig dansat Vingåker förut - hade visserligen friskat upp en del, men jag kände mig långt ifrån säker.

Jag överlevde. Denna utmaning gav dessutom blodad tand. Vingåkersdans är en av mina absoluta favoritdanser eftersom det går att göra så mycket teater med den. Det svåraste är placeringarna, d.v.s. att vara på rätt ställe vid rätt taktdel. Mycket beror också på samdansningen. När jag senast var vingåkersdam hade jag lyxen att dansa med samma personer hela tiden. I Folkdanslaget är det så många vingåkersdansare att man inte kan räkna med det. Men det är bara att träna, träna och åter träna ...

Nog kände jag mig stel alltid, men jag var inte lika förstenad som vänsterdamen i denna staty av Marita Norin utanför Säfstaholms slott.

Det är inte många träningstillfällen kvar innan säsongen börjar, så ikväll tog jag mig i kragen och drog iväg med mig till Skansen. Upptäckte på träffen med "Fyrklövern" förra veckan att konditionen behöver förbättras. Jag dansade då nästan varenda dans under de två timmarna (Vi var bortåt 75 pers, enastående!) och blev tidvis andfådd, men ändock inte så trött som jag trodde jag skulle bli. Bra!

Inte tillnärmelsevis så många var vi ikväll, men ändå så pass att det räckte till två uppställingar Ryska polskan. Det var inte så mycket nötande av detaljer under denna träning. Ibland kan jag sakna det, fast för tillfället behöver jag fräscha upp turerna. Jag är hopplös på att komma ihåg danser bara med ett namn, jag behöver känna dem i kroppen och höra musiken.
Jag har bestämt mig för att lägga mig i vinn om att lära mig Skrälåt ordentligt. ALLA turer i RÄTT ordning. Om den dansas snyggt är det en dans som passar alldeles utmärkt på scenen (konstigt vore väl annars med tanke på dess ursprung hos operabaletten) annars kan ju en del danser vara rätt tradiga att titta på när man är publik. Dessutom är musiken så fin.

Tyvärr har jag inte riktigt fått dansglädjen tillbaka, men är ändå så pass på bättringsvägen att jag i alla fall orkar se glad ut. Så det går åt rätt håll.

Nä, jag kom inte iväg på dansträningen ikväll - heller. Tänk att det skall vara så svårt att masa sig iväg efter en dag man tillbringat på hemmakontoret, dvs. i det egna vardagsrummet. Idag skyller jag på det var många uppgifter att beta av (har mekat med avdelningens hemsida) och ville jobba så länge som möjligt, dessutom har vi spelning med orkestern på torsdag och att jag skulle behöva repa lite på egen hand. Men ... om jag skall vara brutalt ärlig så är jag ännu inte i form för en så socialt krävande aktivitet som par- och gruppdans. Vet inte riktigt vad som skall till för att återfå dansglädjen. Kanske är det bara att vänta ... Låta tiden läka sinnena. Göra det där som fått stå tillbaka för dansandet. Eller bara vara.