En f.d. dansstudents dagbok

Förmodligen inte (ännu) av Korrö-dignitet, men så skönt det skall bli att bara ha cirka tre kilometers resväg istället för 300 (eller vad det nu är). Den 6-8 mars anordnar Djurö Spelmän m.fl. en folkmusikfestival på Djurönäset och jag kommer att vara där (om jag själv får råda, dvs.). Tycker det är ett gylllene tillfälle till att lära känna musiklivet på min nya hemort. Även om jag delvis bott på grannön hela mitt liv, har jag inte tagit mig för att engagera mig i föreningslivet (annat än som passiv medlem i Skärgårdsmuseet, men också det skall det bli ändring på!). Tyvärr kan jag ännnu inte dansa (vilket jag insåg i Alvik häromdagen) men det finns ju en viskurs man kan gå. Det duger lika så gott.

En halvtimma fick vi på oss att, uppdelade i två grupper, välja låt och göra ett arr som sedan skulle framföras. Det var den andra delen av examinationen.

L**orna, S**** och undertecknad kom snart fram till idén med ett "vallåtsmedley", och trots min astmadämpade och ouppsjungna stämma ville de prompt ha mig till att inleda med lockrop och kulning. (Det låter inte allför förfärligt på inspelningen, tack och lov!)

Rätt organiskt, utan att vi egentligen bestämde det, ställde vi oss under det att vi repeterade, i vars ett hörn för att under den andra låten röra oss mot varandra. Finslipat visade det sig vara ett uppskattat grepp eftersom vi då "involverade" publiken, vilken vi placerat i en gles ring i mitten.
För att komma undan ett traditionellt "avslut" dansade vi runt i gåsmarsch sjungandes kanon, snirklade oss runt publikum för att sedan helt sonika bege oss ut ur rummet.

Det visade sig att den andra gruppen fastnat för samma låt som den vi inledde med, men de sjöng i tre stämmor, vilka de improviserat fram. I den efterföljande diskussionen var vi alla eniga om att det är fantastiskt att det går att göra så otroligt mycket av en egentligen mycket enkel melodi.

Alla fick vi beröm för våra alster i den skriftliga delen av examinationen. Puh! I morse landade en sammanställning i maillådan. Det skall bli en intressant läsning!

Tanken var att vi efter avslutningsfikat skulle sjunga igenom alla de låtar vi lärt av M**** denna termin, men av denna plan blev det intet. Det var roligt att för en gångs skull hinna att sitta och prata med varandra. SEPARATIONSångest! Det var verkligen svårt att slita sig, men det ser ut som om det går att ordna någon form av fortsättning i höst om tillräckligt många (8-10 stycken) är intresserade. Härligt!

Här har man andats och levt med ballader i fyra dagar och vad är det som satt sig på hjärnan - en ballad? Icke sa' Nicke. Nej, en visa som sjöngs av Saltat vid gårdagskvällens avskedskonsert. Här ett YouTube-klipp med Emma Härdelin:

Visst är den fin, tänkvärd och rolig - samtidigt?!
Jag rotade runt lite och fann till sist ut att jag hade den hemma i hyllan - som nummer 202 August Bondesons Visbok II. Tänkt att det skulle till ett balladsymposium för att jag skulle få upp ögonen för den. Snacka om omväg!

Om en vecka precis har jag anlänt till i Växjö. Äntligen, äntligen, äntligen är det dags för I fråst och i kålle. Det nordiska balladmötet. Konferensen för forskare, utövare och pedagoger. Fyra dagar bara med ballader. Himmelrike! Här får Garmarna representera ämnet med den läckra Vänner och fränder:

På tal om vänner: Ett stort plus är att jag får kvällarna tillsammans med familjen A*******. Nu behöver jag inte vänta ända till "Korrö" och juli innan jag får träffa dem igen.

Ännu en mycket "speciell" låt på min repertoar, här med Triakel:

Ikväll blev det inga nya låtar, istället ägnade vi oss åt att repetera det vi lärt hitintills denna termin. Det var inte bara nyttigt för dem som varit frånvarande. :-) Denna termin är vi ungefär hälften så många som i höstas då några av Ackis studenter hade ensemblesång som tillvaro, och detta ställer högre krav på ens förmåga att ensam hålla en stämma.
Vi satte också ihop ett arr på En sjömans begravning som vi började med förra gången. Det blev läckert med olika ostinato. Och så bytte vi stämmor med varandra. Det är bra när alla "tvingas" till allt.

Efter lektionen var vi några som hade sällskap till T-banan. Det blev ett intressant efterspel. Kanske, kanske kan det bli så att Folkliga Damkören tas ur sin malpåse. Jag fick frågan om jag i så fall skulle vara villig att hjälpa till. JAAAAAAAAA!!!

Två nya låtar fick vi med oss hem idag. Och för första gången fick vi dem på noter. Koralnoterna, Pris vare Gud, var mer för att åskådliggöra hur krusen kan se ut när de noteras, notbladet inget vi egentligen sjöng efter. Istället prövade vi oss till en egen version.

Den andra låten, En sjömans begravning, ett hopkok av en engelsk visa och svensk ballad, var mer speciell. Förutom melodin var det tre olika musikslingor som kan kombineras med denna. Notbladet vi fick var troligen inte för att vi skulle läsa musiken utan för att det även innehöll en räcka verser. Det blir till att plugga text till nästa gång mao.

Utifrån en Värmländsk/Norsk långdans - som vi lärde oss förra gången - och en mängd idéer diskuterade och prövade vi oss fram till ett arrangemang. Nyttigt!

Den andra övningen var minst lika nyttig, men blev gräsligt svår för mig eftersom vi arbetade med en låt som är en gammal goding på min repertoar; Tåla de' Janne, en schottis från Jät i Småland. (Det där med att koppla loss "ryggmärgen", det är - fortfarande - en utmaning.) Idén var nämligen att vi - helt fritt - skulle leka med stämmor, ostinati, trall, stavelser och andra uttrycksmedel i en enda skön (hrmm, nåja) blandning.

Det var roligt att träffa M**** igen. (Jag mötte henne första gången iom Folkmusikkursen på DH där hon hade hand om den vokala delen.)
Hon skall ha hand om oss de första fem gångerna denna termin och det dröjde inte länge förrän vi var inne på ämnet vallåtsmodus. Äntligen fick jag återigen räkna/sjunga: 1, 2, 3, 4, 5, 4, 3, 2, 1, -2 (må), -4 (myr), -2 (må), 1