En f.d. dansstudents dagbok

Möhippor och svensexor brukar vara lättsamma gig. Oftast gäller det bara att sysselsätta ett gäng mer eller mindre nyktra festdeltagare i bortåt en timma. När jag fick en förfrågan via Facebook av en för mig helt okänd person - fantastiskt vilka kontaktvägar det finns - tänkte jag att det skulle väl gå att åtminstone hjälpa till att hitta en lärare åt dem. Förutom att jag inte kan dansa än och att jag är mitt uppe i flyttandet så är inte medeltid riktigt "min" period.

Inte riktigt medeltid men väl 1400-talsrenässans
Guglielmo Ebreo - "De practica seu arte tripudii"

Först i tisdags kom mailet från den som arrangerar tillställningen. En timmas utlärning (eller "dansföreläsning" som kontaktpersonen kallar det), en timmas dans, sång inkluderad, kostym ... Häpp! Det var inte lite att få till med 1½ veckas varsel. Jakten på en lärare har inte gått något vidare kan jag ju säga. De flesta i danskompaniet håller på med senare tidsperioder och att få ihop två timmars "kurs" på ett material som är i det närmaste obefintligt (om det nu är medeltid de verkligen vill ha) är ju inte gjort på en kafferast.

Jag har ett par till att fråga, men förvarnade arrangören redan idag att jag nog inte kommer finna någon. Dock gav bifogade jag namnen på andra danspedagoger och grupper som de skulle kunna kontakta. Hoppas de har bättre lycka där.

Från Waterloo-boken var det inte långt i tanken till en av mina andra tegelstenar, en nyutgåva av Krig och Fred som ligger i högen med påbörjade böcker. (Jo, jag läser flera samtidigt.)

"Vad finns månne på YouTube?" tänkte jag i förmiddags. Jag minns att jag som tonåring älskade filmen med Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda. Jag hade också ett minne av en fantastisk, rysk version som jag sett otextad (!) för många, många år sedan. (Med boken i färskt minne, därför hängde jag med någorlunda fastän det var innan jag började läsa ryska.) Idag fann jag dessutom på att det förra året kom en fransk version. Spännande! Den DVDn skall jag skaffa så snart den finns tillgänglig!

På grund av min måste-jämföra-versioner-arbetskada letade jag rätt på vad jag antar vara samma del av boken - balen där Natasja återser Furst Andrej.

War and Peace 1956: Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda i regi av King Vidor

Voyna i mir 1967: Lyudmila Savelyeva, Vyacheslav Tikhonov och Sergei Bondarchuk i regi av den senare (!)

War and Peace 2007: Clémence Poésy, Alessio Boni och Alexander Beyer i regi av Robert Dornhelm och Brendan Donnison

Dansscener i filmer (och TV-serier) är roligt att skriva om. Som så många gånger väljer jag även nu att blunda för anakronismerna i dessa tre versioner (den mest utmärkande att man inte dansade vals på någondera sätten vid den tidpunkt balen utspelar sig) och bara njuter av sceneriet.
Värre är när de inte dansar i takt (som polonäsen i 2007-års version, vid c:a 1:57). Det är dock berömvärt att de försöker göra något annat än att gå och därmed göra promenadpolonäs av det hela. Polonäsen i 1967-års version är maffig. Kolla till exempel vid 2:05-2:25, vilken dansuppställning! Jag undrar hur många personer de fått med där.

En sak är i all fall säker; Jag längtar till Wien igen! Faktum är att vi har börjat fundera på att åka på återbesök till Hannelore & Co i februari 2009. Måste bara utöka min 1800-talsgarderob tills dess. Kanske hinner om jag börjar snart ...

Kontradanser ingår i min huvudinriktning inom historiska danser. En form som är användbar när man vill att "alla" skall dansa med "alla" är långdans. Och nu avser jag inte den form av långdans som i Sverige brukar exekveras kring majstänger och julgranar utan den som på franska heter contredanse anglais och på engelska longways.

Kreativa filmmakare har ibland lagt in danser i "kostymfilmer" och en del har till och med försökt göra danserna "riktigt":

En del av klivaruntandet må vara dem förlåtet. Fleureter och ett högre tempo hade visserligen varit mer passande, men jag förstår att kameran måste kunna hänga med i svängarna och att dialogen måste gå fram ordentligt. Idén med dessa långa danser är ju att man skall kunna konversera dem man dansar med. Turerna sätter sig s.a.s. i kroppen, till slut behöver man inte tänka på vad man gör.
Turerna i denna filmversion stämmer dock inte riktigt jämfört med dansbeskrivningen annat än i den senare delen. Kanske blev det för rörigt på bild. Här är beskrivningen ur The English Dancing Master:

En intressant aspekt är dock att de valt denna dans ur en bok från 1720-talet i en film som utspelar sig 80 år senare. Kanske levde den kvar så länge. Det skulle vara intressant att ta reda på.

Jag får ialla fall stor lust till att dra fram någon av mina empireklänningar ur garderoben och kasta mig in i dansen. Frågan är bara om jag skulle kunna hålla huvudet lika kallt som "Lizzie" om jag fick en sådan moatjé ... ;-)