Ett musikalarkiv

29 maj kl 19:50, 2008

Skrivet av eva.soderman under kategorin Sång&Musik | 2 Kommentarer | Permalink

Hur märkligt det än kan låta har mitt brinnande intresse för "Jane Eyre" fört mig till musikalernas värld. Idag ramlade jag över en intressant site: BlueGobo.com.

Ingen av Jane Eyre-musikalerna finns med (jodå det finns sådana också och Gordon/Caird-versionen ljuder konstant på min mp3-spelare) men däremot My Fair Lady som kommer upp på Oscars i höst. Här är ett exempel med Julie Andrews som jag tyckte var lite kul att se eftersom ett av mina senaste inköp till DVD-hyllan är Sound of Music från 1965 med henne i den kvinnliga huvudrollen. Detta är c:a tio år tidigare.

Observera hur väl låtens titel passar in på min bloggtitel ;-)

Learn to be lonely

06 mar kl 20:08, 2008

Skrivet av eva.soderman under kategorin Sång&Musik | 0 Kommentarer | Permalink

Ibland finner man sånger som sätter ord och musik till ens känslor.

Kannibalism, ett kul tema?

01 mar kl 12:52, 2008

Skrivet av eva.soderman under kategorin Nöje | 2 Kommentarer | Permalink

Jag fick glädjefnatt när jag någon gång förra året läste om nyfilmatiseringen av historien om "The demon barber of Fleet Street" - Sweeney Todd. Ingen fattade vad jag yrade om och när jag berättade om handlingen såg de ut som om de tyckte jag var färdig för dårhuset.

Ja, jag må ha en sjuk humor, men jag minns så väl teateruppsättningen med George Hearn och Angela Landsbury som visades på TV någon gång på 80-talet. Den var så vansinnigt komisk trots sitt oaptitliga tema - han skär halsen av sina kunder och hon gör paj av dem - och musiken var härlig. Här ett klipp som visar när hon framför sin idé:

Sedan några veckor tillbaka verkar flera veta vem Sweeney Todd är tack vare Johnny Depp (många verkar ha koll på vilka filmer han är med i). Hans motspelerska är Helena Bonham Carter och även de sjunger A Little Priest (fast förkortad):

Jag såg filmen igår. Komiken fanns där fortfarande men i sin helhet kändes den mycket mörkare och var f.a. osmakligare. Himlen vet hur mycket teaterblod som gått åt. Ja, till slut var det så mycket att det nästan blev fånigt. Ändå gillade jag den. Skådespelarna gjorde mycket bra ifrån sig och de sjöng bättre än vad jag hade förväntat mig. Jag saknade dock en del musik, f.a. titellåten, men vad jag förstått i efterhand skiljer sig originalen man utgått ifrån åt.

På tal om original; som en tänkvärd kontrast till musikalversionerna kan man se den brittiska filmen som kom 2006 med Ray Winstone och Essie Davies. Handlingen är förlagd till 1700-talet (underbara kostymer!) och han dödar inte lika urskiljningslöst som i den senaste versionen. Det är ett gripande porträtt man serveras. Det är nästan så att man tror att historien kan vara baserad på historiska fakta, inte bara på en "kriminalnovell" från mitten av 1800-talet.

Mrs Lovett & Sweeney Todd