En f.d. dansstudents dagbok

De båda tyska sångarna Hermann Prey och Dietrich Fischer-Dieskau är i det närmaste oersättliga i mitt hjärtas baritonfack (som det kan vara med tonårsidoler), men tyvärr gick Herr Prey bort redan 1998 och DFD är långt över 80. Vilka av de nya är någon att låna sitt öra till?

YouTube är även inom detta område en källa till information (Hmmm, YouTube igen, jag börjar låta som en LP-skiva med hack i.) och jag har, förstås, surfat runt en del. Det intressanta är att läsa diskussioner kring olika sångare. Numera verkar det inte längre räcka med att de sjunger bra, de skall se något ut också. *suckar*

På kul gjorde jag en spellista innehållande Mozarts Hai già vinta la causa ur Figaros bröllop, kopplade datorn till stereon och lät den tralla på medan jag gjorde annat. (Idén var att jag inte skulle titta på dem och inte veta vem det var som sjöng när.) En spännande övning. Listan innehåller inspelningar från olika decennier, så alla sångare är inte längre aktiva, men bland dem som jag för närvarande gillar mest finns ryssen Dimitri Hvorostovsky och italienaren Ildebrando D'Arcangelo. Här sjungandes samma aria, Votre Toast ur Bizets Carmen (kanske inte deras bästa framträdande, men för jämförelsens skull så ....):

Just nu "leder" Hvorostovsky, undrar om min underliga dragning till allt ryskt spelar roll. ;-)

Och nu menar jag inte att den är tråååååååååååååkig. Bara hjärteknipande vacker. Kan ingen sitta på min sängkant och - med en röst som Andreas Scholls - sjunga mig till sömns?

Inspelningen raspar men vad gör det. När den är över 60 år gammal får man inte ha för höga krav. RÖSTEN går inte att ta miste på. Vilken annan tenor lyckas med näst sista tonen i Nessun Dorma utan att låta som om någon tvingar tonen ur honom med kniven mot strupen. Och hör hur ljuvligt långsamt orkestern spelar i just denna version, man kan njuta av varenda ton.

Nessun Dorma är ett paradnummer för tenorer (och andra) och söker man YouTube på den titlen får man en hel del jämförelsematerial. Men Jussi är ... OJÄMFÖRLIG!

Det skulle kunna ta mig hela eftermiddagen att berätta om min faiblesse för tenorer i allmänhet och countertenorer i synnerhet och det har jag inte alls tid med utan får spara det till en annan gång. (Måste få till ändringarna på avdelningens hemsida innan alla kommer tillbaka efter helgen.)

Ett videoklipp hos Fläskdansen fick mig dock att genast vilja berätta om en film i min hylla som jag omhuldar: Farinelli.
Det är säkert hur många historiska fel som helst i den, men jag väljer att - för en gång skull - blunda för dem och bara njjjjuuuuuuta!

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Se bara hur han sjunger peruken av Händel! Inte undra på att fruntimren dånade. Inte nog med att han har en vacker röst, de där lockarna gör också sitt till. (Karlar med långt hår kan jag inte få för många omkring mig ;-) )

OK. OK! Jag vet att i just denna inspelning är rösten fusk, det är en sopran och en countertenor som med hjälp av digital teknik fått låna sina röster till rollfiguren. Men vad gör man när inga kastrater finns att tillgå.

Trollflöjten kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Den andra operan jag kom i kontakt med - återigen en LP-box från Pappa (julen -76?) - var även det en Mozartopera; Le Nozze di Figaro. Den är fortfarande min absoluta favorit. Många örhängen klingar i mina öron när jag drar mig denna till minnes. Den första arian jag lärde mig (tror jag) var Non piu andrai farfallone amoroso (Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen).

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Klippet är från en filmversion som visades i svensk TV pingsten 1981. (Ja, jag minns att det var just då eftersom vi var på skolresa och jag var förtvivlad över att missa den. Tack vare min söte Storebror, som hade videobandspelare redan då, fick jag den inspelad. Att han verkligen inte tycker om opera gör det hela ännu rarare.)

Denna film gjorde mig ännu mer övertygad att operasjungade var något för mig och redan samma höst (-81 alltså) började jag ta sånglektioner. Tre år senare - när vi hade avslutningsarbete i dramaklassen i sista ring - valde jag att arbeta med denna "byxroll" och Ni som bör veta vad riktig kärlek är / Kan ni mig säga om den känns så här:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

(Jag behöver väl inte nämna att jag, konstant, kände mig som en främmande fågel bland mina jämnåriga, "synthfrälsta" skolkamrater.)

Hur blev det då med operasjungande för min del? Intet. Hösten efter gymnasiet undersökte jag visserligen möjligheterna att komma in vid Operahögskolan, men jag var för ung då. Och medan jag växte till mig drabbades jag av en annan genre - folkmusiken. Resten är historia ...

Jag tror jag delar den med många andra som var barn på 70-talet. 1975 visades i TV en uppsättning av aldrig förr skådat slag; Mozarts Die Zauberflöte iscensatt - i alla fall delvis - på Drottningholm av ingen mindre än Ingmar Bergman. Trots, eller kanske tack vare, att jag var så ung ändrade Trollflöjten för alltid mitt liv. Det var operasångare jag skulle bli.

Pappa blev själaglad över mitt operaintresse, åtminstone tror jag det att döma av att han inte långt därefter gav mig en låda innehållande en bunt LP-skivor och ett libretto, hela filmen i audioformat alltså med texthäfte. (Och jodå, jag kan den utantill - fortfarande.)

Det finns så många underbara scener men här är en av de sötare. Kan man låta bli att tycka om opera när man ser och hör detta?!

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Andrew Lloyd Webber i all ära, men skall man höra Fantomen sjunga riktig opera (till skillnad från musikal - om det nu är någon skillnad i dagens musikklimat) är TV-versionen av Arthur Kopits pjäs ett bra val. (Jag gratulerar mig ständigt till att ha spelat in den på video när den visades i svensk TV 1992.)
Musiken, ur finalen till Gounods Faust, i den scen som inleder slutet, är så välvald att man blir alldeles tagen, f.a. med tanke på texten. Tyvärr finns inte möjligheten att visa filmsekvensen här, men den finns tillgänglig på YouTube för alla som vill bilda sig en egen uppfattning. För den som inte är så slängd i franska kommer här en länk till en annan inspelning av Faust vilken försetts med engelsk undertext.

Noteras bör att det inte är filmens huvudrollsinnehavare, Charles Dance och Teri Polo, som sjunger utan Gérard Garino och Michèle Lagrange.