En f.d. dansstudents dagbok

Till den 28 juli måste jag bestämma mig för om jag skall studera även nästa läsår. Denna gång vid högskolan i Jönköping. Till min förvåning kom jag in på kursen Digital bildbehandling. Förvånad för det lär ha varit över 1.000 sökanden.

Fick tips om denna distanskurs när jag gick bildbehandlingskursen hos DIS-Öst i våras. M******s bror har gått kursen och säger att den är bra men krävande och visserligen känns det lite som att försöka slå ihjäl mygg med kanoner att ta en 7,5 poängskurs bara för att kunna reparera och retuschera gamla släktbilder men å andra sidan har jag ett vilande fotograferingsintresse så detta kanske blir början på något nytt.

Var i kontakt med valberedaren idag. Årsmötet valde in mig som suppleant i styrelsen. Jaha, då är det bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och kasta sig ut i föreningsarbete igen.

Det finns ett litet kryphål: Styrelsemötena är på måndagar och jag sade bestämt ifrån att då kan jag inte närvara. Och att sitta i en styrelse utan att vara med på möten känns onödigt. Men jag backar bandet lite ...

Ikväll har jag varit på föredrag om indelta soldater, ett evenemang arrangerat av DIS-Öst. Det kom ju inte som en överraskning när en valberedare (f.ö. en f.d. IBM:are vilket inte gjorde det lättare att neka) dök på mig i pausen och frågade hur jag ställde mig till att bli ledamot, förvarnad som jag var sedan i höstas.
Betänktetiden har varit bra. Jag skulle verkligen vilja ta detta tillfälle i akt att utöka mina kunskaper i släktforskningsmöjligheter. Och med 25 års föreningsarbetesefarenhet känner jag att jag kan bidraga med något. Dessutom säger de att det står en fritt att åtaga sig så mycket arbeta man mäktar med. (Hrrrmmm, har jag hört det förr? Jo.)

Summan av kardemumman blev alltså att jag sade 'ja', men med förbehållet att det var möjligt att flytta mötena. Valberedaren drog mig genast fram till en av de varande ledamötena, och hon nämnde att det redan tidigare varit på tal att flytta, mao. skulle det inte vara omöjligt.
Om knappt två veckor vet jag besked. Då har årsmötet sagt sitt. Jag kanske återkommer i ämnet ...

Nu har släktforskandet fått en synbar konsekvens. Synbar på mitt personbevis vill säga. Jag har nu ett fjärde förnamn.

Länge, länge har jag tyckt om det gammaldags skicket att barnen får sin fars namn med suffixet -son respektive -dotter och lekt med tanken att ha ett sådant själv. Som jag nämnde i november verkade det ju inte svårt att få till.
Det var det inte heller tack vare en suverän service från Skatteverket. I mellandagarna fyllde jag i en blankett på deras hemsida. Den 2:a januari (mindre än två arbetsdagar senare) ringde en vänlig person upp. Att få patronymikon som mellannamn gick inte för sig (det trodde jag inte heller, fast försöka duger) men som förnamn - utmärkt. Jag behövde inte inkomma med någon ny blankett utan det räckte med en överenskommelse per telefon. Smidigt!

Pappa, som visserligen inte nekade men som såg mycket tveksam ut när jag frågade honom och Mamma om de godkände att jag ändrade det de döpt mig till, såg nästan generat glad ut när jag visade honom mitt nya personbevis. Han t.o.m. sade något om att han borde lägga Karlsson till sina namn. Gulligt!