En f.d. dansstudents dagbok

Till den 28 juli måste jag bestämma mig för om jag skall studera även nästa läsår. Denna gång vid högskolan i Jönköping. Till min förvåning kom jag in på kursen Digital bildbehandling. Förvånad för det lär ha varit över 1.000 sökanden.

Fick tips om denna distanskurs när jag gick bildbehandlingskursen hos DIS-Öst i våras. M******s bror har gått kursen och säger att den är bra men krävande och visserligen känns det lite som att försöka slå ihjäl mygg med kanoner att ta en 7,5 poängskurs bara för att kunna reparera och retuschera gamla släktbilder men å andra sidan har jag ett vilande fotograferingsintresse så detta kanske blir början på något nytt.

En halvtimma fick vi på oss att, uppdelade i två grupper, välja låt och göra ett arr som sedan skulle framföras. Det var den andra delen av examinationen.

L**orna, S**** och undertecknad kom snart fram till idén med ett "vallåtsmedley", och trots min astmadämpade och ouppsjungna stämma ville de prompt ha mig till att inleda med lockrop och kulning. (Det låter inte allför förfärligt på inspelningen, tack och lov!)

Rätt organiskt, utan att vi egentligen bestämde det, ställde vi oss under det att vi repeterade, i vars ett hörn för att under den andra låten röra oss mot varandra. Finslipat visade det sig vara ett uppskattat grepp eftersom vi då "involverade" publiken, vilken vi placerat i en gles ring i mitten.
För att komma undan ett traditionellt "avslut" dansade vi runt i gåsmarsch sjungandes kanon, snirklade oss runt publikum för att sedan helt sonika bege oss ut ur rummet.

Det visade sig att den andra gruppen fastnat för samma låt som den vi inledde med, men de sjöng i tre stämmor, vilka de improviserat fram. I den efterföljande diskussionen var vi alla eniga om att det är fantastiskt att det går att göra så otroligt mycket av en egentligen mycket enkel melodi.

Alla fick vi beröm för våra alster i den skriftliga delen av examinationen. Puh! I morse landade en sammanställning i maillådan. Det skall bli en intressant läsning!

Tanken var att vi efter avslutningsfikat skulle sjunga igenom alla de låtar vi lärt av M**** denna termin, men av denna plan blev det intet. Det var roligt att för en gångs skull hinna att sitta och prata med varandra. SEPARATIONSångest! Det var verkligen svårt att slita sig, men det ser ut som om det går att ordna någon form av fortsättning i höst om tillräckligt många (8-10 stycken) är intresserade. Härligt!

Det känns både vemodigt och befriande: Idag skickade jag iväg den skriftliga delen av examensuppgiften till Folksångensemblekursen. TRE dagar före inlämningsdatum! Det måste vara något fel. ;-)

Uppgiften visade sig vara rätt oblodig. Man skulle välja ut en låt (folkmusik i trad eller nykomponerat i samma anda) och analysera intrument, stämsättning, arrangemangsuppbyggnad samt sångsätt. Dessutom skulle man ge sitt omdöme och beskriva vad man själv upplever när man hör låten.

Vad jag valde? Jo, Love farewell, en tradlåt från England med ny text av John Tams från skivan Over the Hills and Far Away: The Music of Sharpe. Som jag nämnt förut gillar jag hans röst skarpt.

På onsdag är det avslutning på kursen och separationsångesten ökar. Vi har framfört önskemål om att kunna fortsätta i höst och det skall bli en intressant att se om det går attt ordna och vilken form det kommer att anta.

Ikväll blev det inga nya låtar, istället ägnade vi oss åt att repetera det vi lärt hitintills denna termin. Det var inte bara nyttigt för dem som varit frånvarande. :-) Denna termin är vi ungefär hälften så många som i höstas då några av Ackis studenter hade ensemblesång som tillvaro, och detta ställer högre krav på ens förmåga att ensam hålla en stämma.
Vi satte också ihop ett arr på En sjömans begravning som vi började med förra gången. Det blev läckert med olika ostinato. Och så bytte vi stämmor med varandra. Det är bra när alla "tvingas" till allt.

Efter lektionen var vi några som hade sällskap till T-banan. Det blev ett intressant efterspel. Kanske, kanske kan det bli så att Folkliga Damkören tas ur sin malpåse. Jag fick frågan om jag i så fall skulle vara villig att hjälpa till. JAAAAAAAAA!!!

Trollflöjten kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. Den andra operan jag kom i kontakt med - återigen en LP-box från Pappa (julen -76?) - var även det en Mozartopera; Le Nozze di Figaro. Den är fortfarande min absoluta favorit. Många örhängen klingar i mina öron när jag drar mig denna till minnes. Den första arian jag lärde mig (tror jag) var Non piu andrai farfallone amoroso (Säg farväl, lilla fjäril, åt nöjen).

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

Klippet är från en filmversion som visades i svensk TV pingsten 1981. (Ja, jag minns att det var just då eftersom vi var på skolresa och jag var förtvivlad över att missa den. Tack vare min söte Storebror, som hade videobandspelare redan då, fick jag den inspelad. Att han verkligen inte tycker om opera gör det hela ännu rarare.)

Denna film gjorde mig ännu mer övertygad att operasjungade var något för mig och redan samma höst (-81 alltså) började jag ta sånglektioner. Tre år senare - när vi hade avslutningsarbete i dramaklassen i sista ring - valde jag att arbeta med denna "byxroll" och Ni som bör veta vad riktig kärlek är / Kan ni mig säga om den känns så här:

Länk till YouTube (för helskärmsläge)

(Jag behöver väl inte nämna att jag, konstant, kände mig som en främmande fågel bland mina jämnåriga, "synthfrälsta" skolkamrater.)

Hur blev det då med operasjungande för min del? Intet. Hösten efter gymnasiet undersökte jag visserligen möjligheterna att komma in vid Operahögskolan, men jag var för ung då. Och medan jag växte till mig drabbades jag av en annan genre - folkmusiken. Resten är historia ...

Två nya låtar fick vi med oss hem idag. Och för första gången fick vi dem på noter. Koralnoterna, Pris vare Gud, var mer för att åskådliggöra hur krusen kan se ut när de noteras, notbladet inget vi egentligen sjöng efter. Istället prövade vi oss till en egen version.

Den andra låten, En sjömans begravning, ett hopkok av en engelsk visa och svensk ballad, var mer speciell. Förutom melodin var det tre olika musikslingor som kan kombineras med denna. Notbladet vi fick var troligen inte för att vi skulle läsa musiken utan för att det även innehöll en räcka verser. Det blir till att plugga text till nästa gång mao.

Utifrån en Värmländsk/Norsk långdans - som vi lärde oss förra gången - och en mängd idéer diskuterade och prövade vi oss fram till ett arrangemang. Nyttigt!

Den andra övningen var minst lika nyttig, men blev gräsligt svår för mig eftersom vi arbetade med en låt som är en gammal goding på min repertoar; Tåla de' Janne, en schottis från Jät i Småland. (Det där med att koppla loss "ryggmärgen", det är - fortfarande - en utmaning.) Idén var nämligen att vi - helt fritt - skulle leka med stämmor, ostinati, trall, stavelser och andra uttrycksmedel i en enda skön (hrmm, nåja) blandning.

Det var roligt att träffa M**** igen. (Jag mötte henne första gången iom Folkmusikkursen på DH där hon hade hand om den vokala delen.)
Hon skall ha hand om oss de första fem gångerna denna termin och det dröjde inte länge förrän vi var inne på ämnet vallåtsmodus. Äntligen fick jag återigen räkna/sjunga: 1, 2, 3, 4, 5, 4, 3, 2, 1, -2 (må), -4 (myr), -2 (må), 1