En f.d. dansstudents dagbok

De båda tyska sångarna Hermann Prey och Dietrich Fischer-Dieskau är i det närmaste oersättliga i mitt hjärtas baritonfack (som det kan vara med tonårsidoler), men tyvärr gick Herr Prey bort redan 1998 och DFD är långt över 80. Vilka av de nya är någon att låna sitt öra till?

YouTube är även inom detta område en källa till information (Hmmm, YouTube igen, jag börjar låta som en LP-skiva med hack i.) och jag har, förstås, surfat runt en del. Det intressanta är att läsa diskussioner kring olika sångare. Numera verkar det inte längre räcka med att de sjunger bra, de skall se något ut också. *suckar*

På kul gjorde jag en spellista innehållande Mozarts Hai già vinta la causa ur Figaros bröllop, kopplade datorn till stereon och lät den tralla på medan jag gjorde annat. (Idén var att jag inte skulle titta på dem och inte veta vem det var som sjöng när.) En spännande övning. Listan innehåller inspelningar från olika decennier, så alla sångare är inte längre aktiva, men bland dem som jag för närvarande gillar mest finns ryssen Dimitri Hvorostovsky och italienaren Ildebrando D'Arcangelo. Här sjungandes samma aria, Votre Toast ur Bizets Carmen (kanske inte deras bästa framträdande, men för jämförelsens skull så ....):

Just nu "leder" Hvorostovsky, undrar om min underliga dragning till allt ryskt spelar roll. ;-)

Intresserade av blod och sex göre sig icke besvär. Follow Me! från 1972 har definitivt andra kvaliteter och musiken av John Barry är förföljande. Under sensommaren "ramlade" jag över enstaka klipp på YouTube och blev nyfiken (att en viss person innehar en av huvudrollerna gjorde förstås sitt till). Ville genast införliva den i min samling, men ingen av de internetbaserade försäljningsställena jag kände till (och det är en drös) hade den i sitt sortiment. Efter en del surfande fann jag så Learmedia i Kanada, ett eldorado för oss med intresse för udda filmer. Mindre än en vecka efter det att jag lagt min beställning damp DVDn ner i brevlådan.

Visst, det är en kopia av en gammal videoinspelning från TV och det syns. Men det bekymrar mig inte alls. Kvaliteten är hyfsad i alla fall. Dessutom finns numera (eller i alla fall i skrivande stund) också hela filmen tillgänglig på YouTube (en spellista finns här). Eftersom den är i bioformat roar det mig att jämföra de båda versionerna. Tänk så mycket "runtikring" som gått förlorat när filmen visades i TV!

Här ett smakrov som en av mina YouTube-vänner har totat ihop:

YouTube och Facebook har varit min sociala räddning under sjukskrivingstiden och jag har fått en hel del nya vänner, speciellt genom det förra, över hela världen och i varierande åldrar.

En dag dök det upp en rekommenderad video i min 'inbox' med åtföljande fråga:
"I really loved this song when I was.. 7 - 9..? I used to listen to a radio show. It was a hit parade with old songs :) Do you know it?"

Öppnade länken och fick se:

Jag kände mig plötsligt väldigt ålderstigen. Det var väl inte länge sedan de var med i schlagerfestivalen med låten Dschinghis Khan? Eh ... jo, när man räknar efter så ... Hjälp! Det är sant att denna var gammal när hon var runt 8, min nyfunna vän är ju bara 17. Jag skrev tillbaka och erkände att jag t.o.m. har LPn kvar och att jag och mina vänner sjöng Dschinghis Khan hela den sommaren (även den svenska versionen som spelades på Svensktoppen).

Kan bara konstatera att det är så skönt med det "gäng" jag hamnat i; ålder på pappret spelar liksom ingen roll, det är precis som i folkdans- och släktforskningskretsar.

Jag har ju tidigare berättat om min store idol och förebild. Nu har någon vänlig själ laddat upp några videosnuttar på YouTube. Här är ett exempel som visar litet av "buspojksblicken" jag nämnde förut. Se hur han flinar mot sin medspelare!

YouTube är inte bara en källa till nöje vad det gäller skojiga och intressanta filmsnuttar, där kan man även utbyta tankar men likasinnande (och oliksinnade ibland). Det är detta jag ägnat mesta fritiden framför datorn åt de senaste månaderna - istället för att blogga.

Mesta utbytet har jag haft med dem som är mer eller mindre besatta av Jane Eyre i allmänhet och 1973-års version i synnerhet. Boken Jane Eyre är fylld av referenser till äldre och samtida litteratur, dvs. personerna i boken kryddar sina uttalanden med citat. Det roliga med det "gäng" jag kommit i kontakt med via YT är att många är så kunniga dels i originaltexten dels i olika filmversioners dialoger att vi kan "slänga" citat till varandra.

Och nej, "my tender penchant" för Mr. J. har inte gått över - om nu någon trodde det ...

Michael Jayston som Mr. Rochester

Här har man andats och levt med ballader i fyra dagar och vad är det som satt sig på hjärnan - en ballad? Icke sa' Nicke. Nej, en visa som sjöngs av Saltat vid gårdagskvällens avskedskonsert. Här ett YouTube-klipp med Emma Härdelin:

Visst är den fin, tänkvärd och rolig - samtidigt?!
Jag rotade runt lite och fann till sist ut att jag hade den hemma i hyllan - som nummer 202 August Bondesons Visbok II. Tänkt att det skulle till ett balladsymposium för att jag skulle få upp ögonen för den. Snacka om omväg!

Från Waterloo-boken var det inte långt i tanken till en av mina andra tegelstenar, en nyutgåva av Krig och Fred som ligger i högen med påbörjade böcker. (Jo, jag läser flera samtidigt.)

"Vad finns månne på YouTube?" tänkte jag i förmiddags. Jag minns att jag som tonåring älskade filmen med Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda. Jag hade också ett minne av en fantastisk, rysk version som jag sett otextad (!) för många, många år sedan. (Med boken i färskt minne, därför hängde jag med någorlunda fastän det var innan jag började läsa ryska.) Idag fann jag dessutom på att det förra året kom en fransk version. Spännande! Den DVDn skall jag skaffa så snart den finns tillgänglig!

På grund av min måste-jämföra-versioner-arbetskada letade jag rätt på vad jag antar vara samma del av boken - balen där Natasja återser Furst Andrej.

War and Peace 1956: Audrey Hepburn, Mel Ferrer och Henry Fonda i regi av King Vidor

Voyna i mir 1967: Lyudmila Savelyeva, Vyacheslav Tikhonov och Sergei Bondarchuk i regi av den senare (!)

War and Peace 2007: Clémence Poésy, Alessio Boni och Alexander Beyer i regi av Robert Dornhelm och Brendan Donnison

Dansscener i filmer (och TV-serier) är roligt att skriva om. Som så många gånger väljer jag även nu att blunda för anakronismerna i dessa tre versioner (den mest utmärkande att man inte dansade vals på någondera sätten vid den tidpunkt balen utspelar sig) och bara njuter av sceneriet.
Värre är när de inte dansar i takt (som polonäsen i 2007-års version, vid c:a 1:57). Det är dock berömvärt att de försöker göra något annat än att gå och därmed göra promenadpolonäs av det hela. Polonäsen i 1967-års version är maffig. Kolla till exempel vid 2:05-2:25, vilken dansuppställning! Jag undrar hur många personer de fått med där.

En sak är i all fall säker; Jag längtar till Wien igen! Faktum är att vi har börjat fundera på att åka på återbesök till Hannelore & Co i februari 2009. Måste bara utöka min 1800-talsgarderob tills dess. Kanske hinner om jag börjar snart ...

Det här är en film som jag totalt glömt bort att jag kom ihåg. Men när jag halkade över den på YouTube minns jag att jag tyckte den var fånigare än fånigast. 1980 - eller när det nu var den visades i Sverige - var jag väl inte mottaglig för romantiken i den (trots att "Stålis" var med).

Å andra sidan är jag inte säker på att jag ändrat uppfattning om filmen även så här många år efteråt, men den kom mig att tänka på en sak; det där med att man ibland känner att man är född i fel tid. För närvarande går jag ju omkring och grämer mig över att jag inte är tjugo-trettio år äldre. Allt på grund av en viss person ...

Jag har inte funnit någon bild från mitt födelseår, men här är en från något år senare:

Här finns fler foton. Någon mer än jag som bara smälter vid anblicken?!

Om en vecka precis har jag anlänt till i Växjö. Äntligen, äntligen, äntligen är det dags för I fråst och i kålle. Det nordiska balladmötet. Konferensen för forskare, utövare och pedagoger. Fyra dagar bara med ballader. Himmelrike! Här får Garmarna representera ämnet med den läckra Vänner och fränder:

På tal om vänner: Ett stort plus är att jag får kvällarna tillsammans med familjen A*******. Nu behöver jag inte vänta ända till "Korrö" och juli innan jag får träffa dem igen.

Ännu en mycket "speciell" låt på min repertoar, här med Triakel:

Som jag nämnt förut kan min humor tolkas som rätt sjuk. Ett annat exempel på kannibalism som tema är visan om "Ricketi ticketi tin" som jag sedan länge har på repertoaren. Här med Lars Ekborg:

Originalet är The Irish Ballad av Tom Lehrer vilken kan avnjutas på YouTube (går inte att länka in här).

När jag ändå var inne på ämnet kunde jag inte låta bli att kolla vad YouTube hade att erbjuda i Povel-väg. "Guldkorn" var just rätt epitet för Ratataa!

Ibland finner man sånger som sätter ord och musik till ens känslor.

Le Mystère des Voix Bulgares, Polegnala e todora. Så outsägligt vacker.

Första anblicken av en rysk balalajkaorkester på en rysk scen var nästintill traumatisk. Vad det dags att lägga ner och göra kaffeved av domran? Jag återupplevde känslan när jag såg detta filmklipp med Ossipov-orkestern:

Det är inte samma orkester som den gången i Moskva då den första internationella festivalen invigdes och omgivningen inte alls grandios som då, men ändå minns jag att jag först trodde att det var en symfoniorkester som kom in på scenen, inklusive en dirigent i frack. Det var bara det att de hade andra instrument. Och så de lät sedan. Tekniken var fulländad - åtminstone i mina öron. Vackert - ja visst, men inte var det folkmusik.

Att påstå att vi skiljde oss diametralt ur alla synvinklar; tekniskt, musikaliskt och utseendemässigt, är ingen underdrift. Detta foto är taget bara några år tidigare:

Numera vet jag hur det är att sitta i en stor orkester anförd av en man i frack. Det är en mäktig känsla. Men jag kan inte riktigt förlika mig med att behöva spela klassiska stycken, nej - folkmusik skall det vara! Och jag tycker bestämt att vi skall omhulda emigrantmusiken som är den tradition vår orkester är sprungen ur.