Absolut ointressant

Läste en kommentar hos cathrin som fick mig att fundera på hur man gör när man umgås på riktigt.

Jag visste ju inte att det fanns regler för det. Så förlåt alla som jag träffat genom bloggen sen 2005: Fjäderlös, Cayenne, Studentmorsan, whaeva, Hirvi, Staffan, Anna, Tomas, J, jenjen, Lillmyra - som jag glömt att jag först träffade på en fackkurs på 90talet, Farsan, Veronica, Ior, Polly, mopperejsaren, alla kollegor och f.d kollegor som jag aldrig umgåtts med på jobbet eller efter - vilka har jag glömt? - men ni räknas inte på riktigt. Och absolut inte Weronica som jag lånade ut min lägenhet till en helg trots att jag aldrig träffat henne. Ni är bara på låtsas för det är bara om man lär känna folk IRL först som det räknas. Att vi träffats, fikat, ölat, sovit tillsammans, delat bostäder, , tågkupér, skrattat tillsammans, fått nya insikter, sms:at när livet krisat, tröstat och vad det nu må vara så räknas det inte. Att blogga är att skaffa låtsasvänner.

Trots att vi är många som vänt in och ut på våra tankar under många år och kanske fått veta mer om varandra än vad vanliga vänner får så är det här sämre än att träffa folk i den riktiga världen utanför en dator.

Det läste jag i en kommentar. Det är  tydligen bättre med ytliga statusuppdateringar med "riktiga vänner"

Maria Svensson dricker kaffe

Ser ni det äkta i raden ovan? Det är riktigt. Bland riktiga vänner. På facebook.

Jag är oerhört tacksam över mina låtsasvänner genom åren. Här har jag lärt mig att vara den jag är och att tordas tänka det jag gör. Det bär jag med mig i världen utanför skärmen.

Tack allihopa. Och alla ni som jag ännu inte träffat. Man ska aldrig säga aldrig. En dag dricker vi en latte tillsammans på stan. Det vet jag!

Jag läste hos topparochdalar om att hon har svårt att somna om kvällarna just för att hjärnan börjar aktivera sig med tankar.

Jag känner igen det där. Under många år så hann jag nästan tänka ihjäl mig vid läggdax på bekostnad av god sömn. Det är konstigt hur hjärnan lixom går igång när det blir tyst, mörkt och stilla. Vet inte hur många timmar jag legat och funderat på vilken färg som skulle vara snyggast på väggarna hemma. Hur jag ska bemöta vissa personer. På hur man löser trassel i relationen osv.

Under alla år så har jag avundats män jag levt med som lagt ner huvudet på kudden och somnat. Bara somnat så där. POFF!!! Hur gör dom?

Jag frågade och fick samma svar från flera män "man bara bestämmer sig"

Så jag bestämde mig för att sova när jag la mig. Låter ju rätt så självklart egentligen...

Men det funkar. Jag ägnar oerhört sällan tid åt att grubbla när jag väl lagt mig. Det löser inget utan resulterar bara i att jag blir trött om dagarna vilket gör att hjärnan går på högvarv även nästa kväll eftersom det lätt uppstår problem (med mitt humör/tålamod/sinnestämmning) när jag inte är utsövd. Det blir en ond cirkel.

Dessutom så fungerar jag bäst när jag lägger mig och stiger upp samma tid varje dag. Lite tråkigt att bli dödstrött om kvällarna en ledig dag men jag vinner på det i längden. Så jag lägger mig (som en pensionär) mellan 21:30 och senast 22:30 varje dag. Stiger upp 05:20 varje vardag och sover kanske en timme, en och en halv längre på helgerna. Jag mår bra av det!

Därför blir jag helkörd i skallen när jag går ut och jobbar om nätterna. Min hjärna begriper inte varför jag inte är hemma och sover.

Människor funderar för mycket ibland. Snärjer in sig i tankar. Tankar som inte leder någonstans. Och hur kommer det sig att folk är uppe så sent om kvällarna? Minns när jag var liten och det sällan lyste hos folk efter kl 23. Vad hände? Och varför går vi emot den biologiska klockan?

http://www.foretagande.se/Blandat/Bra-somn-=-bra-livskvalitet.html

Sov mer!