Absolut ointressant

Hamnade i soffan när jag kom hem från jobbet igår, slog på Project runway men såg just inget innan jag somnade. Fast jag visste inte att jag sov, jag trodde helt säkert att jag var vaken och att Konsulten satt på andra soffan och snackade med mig. Jag försökte vända huvudet mot honom för att fatta vad han sa men det var så tungt att jag inte orkade (inte konstigt för jag sov och drömde) men jag försökte verkligen lyssna och fatta varför han snackade engelska. Vad sa han egentligen? Jag hörde ju att det var han som pratade och jag minns att jag undrade när han kommit hem för jag var ju själv i lägenheten.

Insåg att det var Tim Gunn jag hörde... via hembio systemet kom hans röst från bakom soffan.

Konsulten tyckte (när vi talades vid i telefon senare) det var måttligt roligt att jag inte kan skilja på honom och Tim Gunn. Jag tyckte att det var jättekul

...sa Konsulten när vi talades vid i telefon under kvällen.

Ja?

Jag kan inte ägna livet åt att haka upp mig på hans humörsvängningar. Kanske är det allvarligt att det inte berör mig på samma sätt längre? Eller smart. Eller ren överlevnad.

Jag har iallafall bestämt att vi ska ändra på vårt boende från och med söndag. Hädanefter ska vi inte alls träffas söndagkväll till torsdag efter jobbet. Då ska vi bo på varsitt håll. Hinna andas. Hitta samtalsämnen till de dagar vi ses. Kanske mer kunna uppskatta varandras sällskap.

Som imorgon när vi ska åka ut till stugan som vi inte varit i sen i november. Konsultens mamma skulle ta med sig sin elfilt till sängen och hänga på. Bra, då kan hon elda medan vi skottar oss fram till hus och utedass. man ska sätta 80 åriga tanter i arbete

Imorgon ska jag göra det jag minst vill på jobbet. Det ska sprängas vid universitetet och Roslagsbanans tåg för inte passera, tunnelbanan måste så still, E 18 ska ha 12 posteringar som stänger av biltrafiken kl 09:57 och allt ska synka innan sprängaren får trycka av. Mitt ansvar. Pust! Det har jag inte gjort förr men kollegan som brukar göra det skulle på galej ikväll. Läge för nervöst sammanbrott...

Så det är bra.

Sonen är hemma och har enligt honom haft en "skitkul" helg med flickornas pappa i fjällen.

Om jag duschar så kommer jag att vara både ren och glad. Inte illa pinkat en torsdagskväll.

Tänkte på det nyss hur olika vi är här hemma vad gäller tålamod.

Igårkväll funkade inte internet via kabel (man får inte köra trådlös hos Konsulten då han finner det ohälsosamt... så vi kör med kablar som finns överallt i lägenheten) och Konsulten gick i taket. I hans värld ska allt sånt här bara funka. Jag bad honom stänga av modemet och försöka igen. Han försvann och "drog ut lite sladdar" som han kallade det, kopplade upp sig via det trådlösa och ställde sig i kö till telias support bara för att bli bortkopplad två gånger.

Gissa om hans humör var bra eller inte?...

Under tiden stängde jag av strömbrytaren till modemet. Väntade. Slog igång. Reperarade anslutningen i min dator och surfade vidare. Konsulten körde trådlöst. Sur. Muttrandes.

Nyss skulle han koppla upp sig via kabeln och blev galen på att det inte funkade på laptopen. Han smällde igen locket och tog den stationära datorn som jag satt och felsökte på igår och fick det att fungera. Hans slutsats var att det var fel på hans bärbara "Fan, jag måste be min datameck komma. Det är alltid fel på datorn. Alltid"

Jag påminde om att jag felsökt och reparerat anslutningen även på hans stationära igår att det var därför just den funkade.

Det tog ett tag innan han kom ut i vardagsrummet och frågade om jag kunde tänka mig att fixa den bärbara "jag kan ingenting om sånt här, jag blir tokig!!!"

Jag kan inte heller något om datorer på det sättet men jag vill att det ska funka, alltså hetsar jag inte upp mig utan kollar vad jag kan göra själv innan jag ringer support, kastar datorer i väggar eller får allmänt damp-anfall

Fixade hans bärbara på några minuter.

Och tänk, det här är samma man som kan lösa suduko i timmar. Helt meningslös (enligt mig) problemlösning men då har han allt tålamod i världen.

Relationer, för honom, är som datorer. Det ska bara funka oavsett vad och funkar det inte så skaffar man en ny dator eller surar.

Undrar om det går att kanalisera tålamodet hos en medelålders man till mer nödvändiga områden?

Konstaterade det idag igen. Att vi borde laga mat jämt - hur skulle jag se ut då???? Men rent relationsmässigt sett så lirar vi som bäst i köket. I köket försvinner all stress, alla hårda ord, all sarkasm, allt inneboende agg, sömnbrist - allt. I köket skrattar vi, lär av varandra, tittar, frågar och njuter sedan av resultatet. I köket är vi alltid vänner. Nära. Sams. Glada. Nyfikna. Alltid.

Varför är det så svårt att ta den känslan därifrån? Den finns ju och blomstrar upp som doften av nystekt lök i köket.

Fick jag bestämma så skulle vi aldrig lämna köket. Vi är där för sällan tillsammans.

Sluddrade nästan av trötthet när jag sa hejdå till Pega och lämnade kontoret kvart i tolv. Halvsov dom nio tunnelbanestationerna innan jag klev av och mödosamt trampade genom modden de 700 sista metrarna.

Ingen hemma :/

Men... det visade sig att Konsulten var i tvättstugan. Kanon, jag har inte många rena trosor kvar - kanske det han var rädd för?

La mig på sängen och somnade och väcktes 40 minuter senare av beskedet att lunchen var klar.

På köksbordet stod en fantastisk sallad och en perfekt stekt laxbit framdukad.

Fast jag kanske drömmer? Jag drömmer vidare tror jag.

Ni har säkert läst inlägg skrivna av dom, haft deras bittra surr i örat över en kopp kaffe eller en flaska vin, hört deras malande röster genom sorlet i en restaurang eller vad det nu må vara - alla dessa bittra människor som farit illa av handlingar i kärlekens namn.

Människor som tycker så otroligt synd om dem själva att medalj för bästa martyruppvisning borde fästas på deras koftkrage.

De är dom människorna som alltid tycker att det var den andres fel. Samma människor som alltid blir utsatta för svek. (enligt deras egen utsago) Som blir lämnade. Som sitter hemma och stirrar i väggen och och har bestämt sig för att det inte finns en chans att dom träffar kärleken igen. Människor som tycker att det är fel på alla av det motsatta könet. Eller som gör tvärtom och urskillningslöst kastar sig i famnen på förste passerande som lägger märke till dem.

Människor som sällan reflekterar över deras egen roll i det hela.

Det finns en anledning till att man misslyckas med relationen. Det finns en anledning till att samma misslyckande har en tendens att upprepa sig. Det är inte för att man möter "fel" person (vad är fel person???), det är för att man mer eller mindre medvetet letar sig till personer som har egenskaper man känner igen och så är samma beteende där igen och igen och igen.

Kanske vore det på sin plats att förändra sig själv? Söka i sitt inre? Istället för att beskylla alla andra för att vara dumma och svekfulla?

Fast det är ju enklare att bli arg och bitter och vägra ta ansvar för det egna bagaget.

Bittra människor får fula rynkor och stöter automatiskt ifrån sig andra. Bittra människor förblir ensamna och bekräftar genom det deras egna slutsatser om att livet ändå bara är skit och att relationer inte är något för dem.

Sörj ett tag. Det är normalt. Gå vidare.

Gör inte samma misstag mer än tio gånger...

(jag har själv en liten obehaglig missnöjesrynka, jag tänker inte låta den bli mycket djupare och än så länge har jag fler skrattrynkor)

Jag drömde en natt i helgen att Konsulten tittade på mig under ett bråk i drömmen och sa "det är ju du som har en boktavskombination. D.U.M kallas det"

(Han bokstaverade det tydligt precis som sonen brukar bokstavera hans namn. D.U.M)

Jag skrattade faktiskt för jag blev så paff i drömmen. Vi skrattade gemensamt åt det på morgonen. En av få gånger vi skrattat under helgerna...

Det undermedvetna som talar kanske?