Hur överlever människor?

19 mar kl 13:02, 2010

Skrivet av evilette under kategorin Familjeliv | 7 Kommentarer | Permalink

Hur överlever människor vardagen?

Jag har inget emot vardag, det är lixom vardag nästan varje dag men vissa veckor så bara spyr jag. Spyr för att livet rinner bort. Vad hade jag förväntat mig egntligen?

Vad gör alla andra familjer? Har dom det likadant? Jobbar dom, hämtar på fritids, handlar, lagar mat, kollar lite på tv och sover? Mår dom bra av det? och i såfall - varför blir jag så jävla mentalt uttorkad av ett sånt liv?

Jag är trött på alla jävla skitprogram på tv. Dom dansar och sjunger och åbäkar sig och det ska röstas och "hela svenska folket ska vara med" och är det inte det så är det insamlingsgalor eller Beck (hur många jävla avsnitt finns det???) eller något annat skräp. Fast det spelar ingen roll för jag är så otroligt sovatrött om kvällarna.

Och den man lever med. När smyger det sig på att samtalsämnena tar slut? Att alla konversationer bara avhandlar inhandling, bilskjutsar och tvättstugetider. Så var det ju aldrig i början när varje liten detalj var rolig att kommunicera kring. Vart tog soffhånglet vägen och varför ersattes det av en snabb puss i förbifarten?

Det är sånt jag vill veta. Hur folk överlever. och varför.

Och varför jag gör det här om och om igen. Jag måste ju vara:

A/ otroligt naiv

B/ oerhört korkad

C/ precis som alla andra stackare

 

Nej, livet är inte orange idag. Det är beige. Kaffelattebeige och jag kräks på det.

« Trodde först att jag... | Hem | Lite snabbt bara... »

Kommentarer:

du kanske är beroende av den där "spänningen", bekräftelsen, lyckan som alltid infinner sig i början av ett förhållande?
av själva energin liksom?
du är en highjunkie maria :)

Skrivet av A den 19 mars, 2010 kl. 14:15 #

Och just precis apropå det du skriver så hittade jag "min" figur i Nalle Puh häromdagen. Jag är Ior. Mitt liv just nu är ett enda segdraget elände (att sälja gummiband som metervara) men åtminstone sker inga jordbävningar.

Men hur kul är det att gå runt i en grå gegga av vardagar jämt.

Jag är nog lika korkad som du. Som de flesta.

Skrivet av Irrhönan den 19 mars, 2010 kl. 15:25 #

Det här funderar vi nog alla över till och från, jag gör det i alla fall. Att hånglet övergår i en puss är väl en viss trygghet i det man har fast det är trist att det blir så. Det känns som att man måste anstränga sig mera för att få det där hånglet ju längre tiden går. Ibland kan jag också känna att när man bara diskuterar det "där vanliga" hela tiden så skapas inget intresse för hångel heller. Jag vill att den jag hånglar med känns intressant på alla plan. Det hånglas lite här kan jag säga och vi har stått ut i 30 år så det är kanske inte så konstigt. Fast ibland när man får till dialogen kan det blixtra till men det är allt för sällan. Och varför är vi kvar och fortsätter, den frågan grubblar jag på varje vecka och så går veckorna och blir till år och här är jag fortfarande och grubblar. Vad är alternativet liksom det är oftast där jag fastnar i mina grubblerier.

Skrivet av Kaiza den 19 mars, 2010 kl. 15:36 #

Välkommen till vardagen.
En fråga: Vad har du som inte är barn, inte är mannen, inte jobb, matinköp, pusslande eller vanlig vardag.

Vad har du som är du? Som är ditt eget? Din egen passion?

Jag har återupptäckt teaterintresset. Har även en intressant hobby. Kanske behövs det något helt eget? Annars är det risk att det bara blir vardag.

En fundering bara...

Skrivet av Farsanmittilivet den 19 mars, 2010 kl. 16:33 #

Det sägs att tvillingar har lätt att bli beroende och har lite missbrukarnatur i sig. Jag gillar ju horoskop och fick ett ställt på mig en gång. Där står det bl.a. något om att jag skulle vara observant på så jag inte ständigt är på väg. Och nu när jag läser ditt inlägg slår det mig att jag är på väg. Just för att jag så totalt ruttnar på rutin och igenkänningen som blir. Vardag suger balle just nu. Och jag är beroende av förändring och kul. Hej jag heter Annika och jag är beroende!

Skrivet av Hurryville den 19 mars, 2010 kl. 22:02 #

Hej Maria!

Jag lever ungefär det liv du beskriver. Fast jag går inte ut,har inte middagar för vänner hemma eller åker på semesterresor och har inget fast jobb.

Vill jag ha det annorlunda? -Naturligtvis. Främst ett fast jobb. Få klä mig fin och gå ut på restaurang,pub,bio eller annat är på andra plats.

Men,nu är det som det är. Och som "den jävligt jobbigt positiva person jag är",enligt Maken så är jag faktiskt nöjd med att titta på Lets Dance med chips att knapra på och familjen samlad.

Som du vet så "drabbas" också min man av depressioner och det är skitjobbigt även för mig,en anhörigsjukdom som sagt.

Ser inte mig själv som patetisk och tråkig utan stark och driftig.Måste tänka så..

Även efter 12 år tillsammans så har vi "pirret",känner attraktion till varandra.Förvånar mig ibland för trodde inte det skulle bli så.

Mitt liv består av en symfoni av starka färger.Fast jag erkänner jag måste kämpa för att se dem ibland.

Fan,livet är inte lätt...

Önskar dig en jättefin helg som blir som du vill ha den. Kram till dig!

Skrivet av fuschia den 20 mars, 2010 kl. 09:39 #

A: jag brukade vara sån, ibland är jag mest intresserad av lugn och ro. "spänning och variation" har jag så det räcker av i relationen

Irrhöna: jag skulle nog aldrig skrivit inlägget för resten av veckan har varit som att gå barfota på het lava.

Kaiza: 30 år är imponerande och det är nog som du säger - man funderar så så blir dagar år och helt plötsligt har man levt ihop i 30 år

Farsanmittilivet: det är viktigt och jag inser att jag tappat bort mina egna passioner men jag har planer för en ändring!

Hurryville: jag har alltid varit på väg men just nu drömmer jag mest om att stå stilla

fuschia: Härligt att det känns så efter 12 år! Vem vet, kanske jag får uppleva det någon gång med.

Skrivet av maria den 22 mars, 2010 kl. 07:53 #

Skriv en kommentar:
Kommentarer är avstängda för detta inlägg