

27 jan kl 20:50, 2010
... kanske inte så konstig va? Men ofta är det där i mörkret som tankarna lixom slår knut på sig själva. Trasslar in sig. Växer åt fel håll. Det är för tyst. För uppgjort att sova. Ett ställe där man måste somna för att orka nästa dag.
Jag har en förmåga att spara på dagens frustrationer och ta upp dom vid läggdax. Hur jävla dumt som helst. Alla män jag någonsin känt brukar somna när dom väl bestämt sig för att sova. Som barn ungefär. Somnar mitt i en mening. Hur glad blir man då??? Inte alls. Hur betydlig känner man sig då? Inte alls.
Konsulten lessnade under Norgeveckan och sa att jag fan fick lova att inte spara dagens bråk till läggdax. Och jag måste erkänna att det nog är det klokaste han sagt. Så istället för att lyssna till gamla råd om att aldrig lägga sig oense och lägger jag mig nu och tycker att sängen är en fridfull plats och råkas jag fortfarande vara arg nästa dag kan jag ju faktiskt ta upp det då.
Som konsulten säger "när man vaknar är det en ny dag"
Det innebär för hans del att han glömt allt han sa och gjorde dagen innan oavsett vad det var... praktiskt va? Såvida det inte gäller jobb - då glömmer han inget.
Men inställningen underlättar faktiskt. Jag behöver inte ta upp allt på en gång. Det är bra att sova på saker och ting och t.o.m jag har noterat att jag glömt varför jag var sur kvällen innan.
Och hela sängen känns skönare att sova i. Mjukare och vänligare.
Det går att bryta gamla osunda vanor. Om man tjänar på det.