Esmaralda spår dig GRATIS här

 Hej Esmaralda och bloggläsare. Jag är mamma till en ängladotter. Min lilla tjej var önskad och välkommen även om hon kom till efter ett kortvarigt och icke så seriöst förhållande. Jag var på det klara med att jag VILLE vara ensam mamma och jag såg fram emot det. När lilla Myra föddes var det den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag inrättade mig som singel mamma och Myra var en glad och busig liten tjej och  med ett väldigt stort hjärta.

Allt var perfekt tills den dag då hon nyss fyllt fem år och är hemma hos en dagiskompis och leker. I ett obevakat ögonblick far Myra och kompisen ut genom ytterdörren när de leker med familjens hund och utan att någon vet hur det gick till så hamnade Myra på vägen framför en bil. Hon dog omedelbart. Detta orkar jag inte gå in på men det var en fruktansvärd tid.

Jag gick in i en djup depression, jag var sjukskriven och hade helt tappat fotfästet. Ingenting betydde någonting längre. Så gick åren. Så småningom återgick jag till jobbet och gick hos psykolog och bearbetade aktivt för att försöka komma tillbaka till livet igen. Och som ett led i denna bearbetning åkte jag och min väninna till  Kenya  för att hälsa på en svensk läkare som var verksam där.

Sista dagen  på vår vistelse är vi i en liten  primitiv by tillsammans med läkaren och då kommer en flicka i 4-5 års åldern fram till mig. Hon ler så öppet och hennes ögon gnistrar. Hon håller fram sin hand och visar att det kryper en myra i den.  Och  så stryker hon över min mage med andra handen och säger någonting som jag inte förstår.

Hon för lillfingret till munnen och tuggar lite på det och då förstår jag.

Min ängladotter bor i den här lilla flickan och insikten var så tydlig och klar. Myran i handen ( min dotter hette Myra) och sedan rörelsen flickan gjorde över min mage och till sist att hon tuggade på lillfingret på exakt samma sätt som min Myra hade för vana att göra. Men mest av allt var det känsla. Man känner igen sitt barn och jag kände igen Myra och visste att det var hon.

Samtidigt som det ju också var en helt annan flicka. Flickan vinkar hejdå och springer sin väg och jag står kvar med bultande hjärta och en stor glädje sprider sig i min kropp. Mya kom för att ta avsked och för att visa att hon mår bra och att hon inte glömt mig. Även om hon flyttat in i en ny kropp.

Kanske alltsammans var inbillning. Några bevis finns inte. Men från den här stunden kunde jag vända mig mot livet igen och börja leva. Kan tillägga att jag aldrig mer såg den lilla flickan i Kenya och det var nog inte meningen att jag skulle det.

Det finns mycket i världen som vi inte har en aning om och jag tycker att man ska vara väldigt ödmjuk inför  hela skapelsens storhet.

Kram alla från  Marie

 God morgon mina damer och herrar på bloggen.

Jag är en trogen bloggläsare och var med redan från tiden på Metro.

Nu vill jag berätta en fin historia för er även om den började väldigt ruggigt. Jag är medial och arbetat med min gåva på olika sätt. Jag har hållit en del storseanser men tar inte emot individuella personer såsom Esmaralda gör. Jag fick en stark känsla av en tågolycka. Någonting som jag skulle akta mig för. Det började när jag vaknade på morgonen och spred sig i magen som ett starkt obehag och i bakhuvudet hörde jag hela tiden hur ett tåg stånkade och kom allt närmare. Jag hade bokat en längre tågresa och skulle åka till Prag och det var en vecka kvar till resan.

Paniken kröp i kroppen när jag bestämde mig för att kontakta Esmaralda. Som medial själv är man noga med var man vänder sig och Esmaralda har spått mig till och från, sedan 80 talet. Hennes svar kom nästan direkt och började med en stor gul smilegubbe. Hon förklarade att hon visst  såg en händelse som skulle ske och någonting som jag inte ville skulle ske. Något som ger min kropp ångest. Men det var ingen olycka. Nej, det var en MAN som skulle dyka upp på tåget och jag som var så besviken på kärleken och aldrig i livet ville ha en ny man i mitt liv, jag skulle bli förälskad under tågresan till Prag.

Vi hade inte ens hunnit lämna Sverige förrän mannen kom in i min avdelning och satte sig snett emot mig. Våra blickar möttes och vi log artigt. Sen började vi prata. Sen åt vi tillsammans i restaurangvagnen. Vi spelade kort och berättade om våra liv och innan vi skildes åt på stationen i Prag så hade vi bestämt att träffas dagen därpå och turista tillsammans. Det är fem år sedan nu. Vi har varit gifta i fyra år och det har varit fyra intensiva år. Vi bråkar ibland så strån och stickor ryker men för det mesta har vi det helt underbart tillsammans.

Han är min livskamrat helt enkelt och jag är så glad att jag tog det där tåget för fem år sedan. Fast som Esmaralda sade att om jag inte tagit tåget, så hade vi mötts på annat sätt. Det som ska hända, det händer.

Jag önskar dig Esmaralda en fin helg nu när din son kommer hem på permis och helgbesök och jag önskar er alla andra också en riktigt fin helg

Kramar från Hillevi

Kram tillbax Hillevi och kram på er alla. Se till så att ni får en riktigt fin helg !

Hon är  FYRA år den här helt fantastiska tjejen !!  Jag blir så betagen av små  barn som har en speciell skill... herregud.. jag lipar ju  sentimentala tårar bara jag ser ett luciatåg!  Men samtidigt så hoppas man ju att barn som den här lilla tjejen är duktiga för att de tycker om det de gör och inte för att de pressas att leva sina föräldrars drömmar. Kram

 Nu har jag läst två sådana där MÅSTE böcker. ” Felicia försvann” betade jag av i skumbadet i går kväll och vad ska man säga ?

Jag måste skamset erkänna att jag tillhör dem som verkligen trodde att Anna Wahlgren var en sån där supermamma . Jag tror på Felicias upplevelser. Självklart gör jag det. Och därmed blev jag mer tveksam gentemot mamma Anna. Barnaboken som jag gav min dotter när hon fick sitt första barn... nu känns det bara falskt och fel. Visst är de bra och konkreta råden i boken fortfarande bra och konkreta men ändå.... så känns det surt.  Man känner sig lite lurad.

Jag antar att boken beskriver situationerna så som Anna upplevde dem och därmed är det ju äkta på sitt sätt om man ser ur hennes synvinkel. Men plötsligt har vi fått  en annan synvinkel också och det är nyttigt. Såväl Anna som Barnaboken .. hela konceptet känns plötsligt inte så fräscht längre utan mer tragiskt.

 Och på tal om alkoholister:

I barndomsbyn bodde min finska kompis Anita med sina tre syskon och fyra hundar och ett gytter av katter och hennes föräldrar som  var alkoholister. Då när man var barn fattade man ju inte riktigt  utan tyckte bara att de betedde sig knasigt som kom på idén att raka katterna och mamman som drog ner byxorna och kissade på trottoaren inför oss alla och Anita som gick i trasiga och skitiga kläder och alltid var hungrig. Jag tror att de flesta haft en Anita i sin barndom. 

Och så har jag läste Raines Dagbok. Förr hade jag lite kontakt med Raine så det var ju självklart att jag skulle läsa hans bok. Jag mailade honom nyss men än har jag ingenting hört så jag hoppas han har det bra och att allt är väl.

Häromdagen kom bokpaketet jag beställt och det är rena julafton. Jag avverkar nog ett par böcker i veckan och läser ALLT ( nästan)  – utom deckare. 

Kram

 Det här att ta kontroll över sitt liv - som vi pratat om så många gånger - det är inte enkelt, säger många. Och vem har sagt att det är lätt? Det är ruggigt svårt för det mesta och för att klara det tror jag att man behöver en viss sorts självkännedom och insikt.

Kanske vi ibland ska tänka efter varför vi blivit som vi blivit? Varför är någon tyst och blyg ? Någon annan gå-påig och gapig – en annan har fobier – någon är konstant deprimerad och så vidare. Om vi backar bandet och ser vår barndom så får vi svar på en del av våra frågor. Och när vi vet VARFÖR det blivit som det blivit – då kan vi lättare åtgärda det vi vill åtgärda. Visst kan vi skylla på en taskig barndom men om den stoppar oss från att utvecklas som vi vill... då  har vi bara oss själva att skylla!

Misstänker vi att det är våra gamla cellminnen som spelar oss spratt – då kanske vi ska göra några regressioner för att försöka få grepp om det riktigt gamla. Oavsett det handlar om detta livet eller föregående liv så tror jag det är viktigt att hitta situationen eller känslan som påverkat oss.

Och när vi hittat den, då ska vi inte vara rädda utan stanna kvar i den ett tag och känna in och förstå och lägga ihop ett och ett. Så att vi fattar. Med tankens makt kan vi göra oss fria. Fria att våga leva fullt ut och fria att ta den kontroll vi behöver över våra liv för att vi ska må bra. Ingen människa behöver vara offer.

Men å andra sidan sett så mår ingen människa konstant bra heller. Livet går upp och ner och somligt kan vi hantera bra medan vi hanterar annat mindre bra för så är ju själva livet. Ibland måste man träna sig på att släppa gammal skit som hänger i och påverkar oss negativt. Ibland får vi sparka oss själva i ändan och tvinga oss att ta steget framåt men NÄR vi gör det... då märker vi snabbt  så mycket bättre vi mår.

Och ibland FÅR man må dåligt och riktig vältra sig i att tycka synd om sig själv – bara man sen reser sig på nytt, spottar i nävarna och går vidare.

Någon som har tips i ämnet ?

Kram

VILL DU HA EN PERSONLIG SPÅDOM/SEANS AV MIG ? Var då snäll och maila mig på: framtidoradgivning-AT-hotmail-DOT-com och jag mailar tillbax all information om hur en spådom/seans fungerar.

Nu är det här en hund - men min katt funkar ungefär på samma sätt... pratar och står i och krumbuktar framför kylskåpet.  Eller rättare sagt.. sonens katt är det... !  Och på tal om sonen så kommer han hem på fredag på sin första permis ! Nio stycken har hoppat av bara under de här första två veckorna och för er som missat ( det är väl knappt någon som gjort det.. så som jag tjatat.... ) så går han en utbildning till amfibiesoldat  i Stockholm. I morgon är det torsdag...och då ska jag på förmiddagsfika till en väninna i byn.... och sen blir det att ligga i & jobba resten av veckan... ha en go kväll och stor kram !

 Hej alla ni på bloggen från Tobbe

Mitt bidrag här handlar om min hund Korven. Och som det låter så är det en tax men med inslag av pudel och det var en hund som jag en gång i tiden körde på med min bil och tog till djursjukhuset,

Ingen ägare hörde av sig och det blev så att jag tog hem hunden och den blev min. Korven kallad. Då var han valp. Han levde tills han blev 17 år och vi hängde ihop jämt. Han var med mig i jobbet som rörmokare och när jag gick till stampuben om fredagar var han med och han hade  en  egen skål där.

Så en morgon hade jag släppt ut Korvet som vanligt just innan vi skulle till jobb. Han brukar komma farande som en projektil när han hör mig gå mot bilen för han ville inte missa att följa med men den här morgonen kom han inte. Jag hittade honom på baksidan av huset. Han låg död på gräsmattan. Det var en stor sorg. Även om han var 17 år och hans tid på jorden var slut. Jag begravde honom på kvällen i trädgården. Nästa dag när jag åkte till jobb fick jag syn på honom i backspegeln.

Vi fick ögonkontakt och han viftade glatt på svansen och jag körde nästan i diket. Han kom tillbaka fler gånger. Ibland i bilen. Eller så kunde jag titta ner mot fötterna i sängen och där låg han, precis som han brukade när han levde. En gång såg jag honom lyckligt springa omkring bland andra hundar när jag var på stranden i Key West och han sprang fram till mig och gav mig en slick på handen. Min hund är med mig, den saken är klar och från att ha tyckt att allt sånt här medialt är bara trams och larv så har jag blivit en troende.

Hälsningar från Korvens pappa Tobbe

P.s. Vill du ha en personlig spådom? Då är du välkommen att maila mig: framtidoradgivning-AT-hotmail-DOT-com och jag mailar dig all information om hur det fungerar.  

Tack Tobbe för att du delar med dig till oss.   Och visst är det så att man ibland kan behöva egna upplevelser för att inse så  stort universum är och för att tro på det som vi inte normalt ser !! Kram på dej Tobbe.

 Kom att tänka på så mycket kul jag och min amerikanska vän hade – på den tiden det begav sig. Han älskade Sverige & svenska språket och särskilt det faktum att vi har FUCK föreningar ( alltså fackförening) och att vi inte imploderar trots att det överallt finns skyltar med uppmaningen INFART.... och så den stora textade skylten i ett skyltfönster där man reade: SLUTSPURT... ja herregud som det kan bli va !!

Nu är jag hemkommen efter besöket hos mamma och vi har haft det så mysigt... filmen Järnladyn var bra fast jag är partisk på förhand för jag älskar ju Meryl Streep... och vi har promenerat... ätit på hamnkrogen och snackat oss igen nästan hela natten.

Fick ett meddelande från sonen som gör sin GMU i amfibieregementet i Berga.. att fem stycken hoppat av och det är inte svårt att förstå. De drillas hårt med knappt nån sömn och massor av fys... men sonen tyckte det var rätt okey och själv har han inte kroknat än. Han är envis som den lede och jag lurar på om han kan ha det efter mamman sin kanske ?  Förresten, så slank jag in till en tatuerare idag för jag ska nog skaffa mig en fin tattoo på vristen... man vilken bild ska jag välja ? Har en fågel på axeln.. blekt och nött och med massor av år på nacken.

Kram på er

P.s. Jag ser att ni via kommentarerna svarar varann och ger råd och tips och det är JÄTTEBRA – fortsätt med det. Alla får komma till tals och alla får tipsa och råda och tycka... ju fler som deltar desto mer levande blir vår blogg !

 Gästblogg från Tonya.

Hej. Jag tycker det är så roligt att läsa olika gästbloggar och nu gör jag ett försök med min.

Jag har aldrig haft några övernaturliga upplevelser som barn fast man brukar säga att barn ofta kan ”se”. Däremot så började allting på min 40:e födelsedag. Jag vaknade på morgonen av att jag hur någon satte sig ner på min säng. Jag kände tyngden och visste att jag var ensam i lägenheten så jag borde ha blivit oroad men det blev jag inte. Jag fick en sådan djup och stark känsla av glädje inombords. Jag tror det är den känslan Esmaralda beskriver att man kan känna när någon närstående från andra sidan kommer på besök.

Jag öppnade ögonen och tittade och väldigt svagt med svaga konturer kunde jag se en ängel som satt på min sängkant. Sedan har det fortsatt. Jag ser henne aldrig tydligt utan konturerna är alltid suddiga och hon för med sig sådan glädje varje gång. En gång när jag åkte buss i oväder och bussen fick sladd och vi åkte ner i vägrenen så såg jag hur min ängel stod i bussens gång och log och förmedlade att det inte var någon fara.

En annan gång var jag på en spansk ö och snorklade och någonting gick fel och jag fick i mig vatten och sedan kom paniken men då kom min ängel och la armen runt min hals och höll mig ovanför vattnet och jag slappnade av och sedan kunde jag ta mig iland själv. En annan gång så var jag på hemväg sent efter en fest och skulle gå genom stan men då stoppade min ängel mig. Hon pekade mot ett annat håll som jag skulle gå och hon var envis. Jag gjorde som hon ville fast det var en omväg hem. Nästa dag kunde jag läsa i tidningen att två personen blivit nedslagna och rånade just på natten och längs den sträcka jag först tänkt gå.

Nu för tiden så pratar jag mycket med ängeln. Hon är med mig på ett naturligt sätt. Inte så att någon annan märker det får då hade dom nog tänkt att jag blivit lite knasig utan när hon och jag är ensamma. Jag känner mig så välsignad att få ha denna kontakten med min ängel och jag kallar henne Dixie och jag tror att det är hon själv som talat om sitt namn fast jag inte minns hur det gick till. Nu vill jag passa på att hälsa till er alla och tacka för en fantastisk blogg.

Kramar från Tonya

Själv är jag kvar hos min mamma idag & firar hennes födelsedag och kan alltså inte besvara några frågor. Men i morgon är allt som vanligt igen.

Kram på er & en särskild kram och tack till dig Tonya för att du delat med dig!

 Nu beger jag mig till min mamma – jag och fiskgratängerna med eventuellt sim kort i och vi ska fira hennes födelsedag i dagarna två.

I eftermiddag blir det  promenad... sen ska vi gå på bio och se Järnladyn och som kvällsvickning blir det Thaimat som jag fixade igår kväll o har med mig. Därtill en butelj rött. Jag sover över & i morgon är tanken att vi tar en tur över till danska Helsingör.. det tar ju bara 20 minuter med båt från Helsingborg. När man fyller år tycker jag att man ska uppvaktas med mat o dryck också... den som fyller ska inte behöva stå i köket & slava.

Förresten så får hon även en Masai tunika i svartvitt & svarta leggings... åsså har jag ett kort med från yngsta dottern som är i Sälen och skidar med sin familj. De bjuder henne på uppleves under den första varma vårdagen.. Sofieros slott och sen grillning på stranden. Äldsta dottern dök upp igår och överraskade med blommor och smörgåstårta.

Och i går kväll var min bror ( han från Afrika) och hans tjej på besök....och smörgåstårtan räckte åt dem också. Min mamma är speciell... inte som alla andra mammor och de klanäldsta brukar vara.... hon har ingen aning om hur man bakar kanelbullar...men hon är en rackare på aktier  & hon firade sin 70 års dag genom att resa jorden runt. Vi har haft våra duster under åren så tro inte att det bara varit tomtebolycka inte...min mamma är perfekt som mamma till vuxna barn men hon är ingen vidare mamma att ha när man är barn och växer upp. Däremot är hon  en rent  fantastisk mormor o Gammo ( Gammo : mormorsmor) och har alltid tagit de små med på utflykter och resor och massa kul. 

Så nu ger jag mig iväg. Det betyder att jag inte kan besvara era frågor under dagen. Visserligen har min mamma internet o laptop... men det skulle kännas fel att slå sig ner med den...

Ha en fin söndag alla

Kram

 Hej. Nu äntligen vågar jag skriva. Det satt lite långt in eftersom jag tycker att ni andra som gästbloggat har så lätt för att uttrycka er. När nu bloggämnena handlat om kvalitéer och spådamer och sånt så vill jag berätta vad som hände mig när jag blev spådd.

Året det var 1982 och jag försökte desperat att få komma personligen till allas vår Es men det gick inte. Min mamma var hos henne på sjuttiotalet men nu hade hon slutat med personliga besök och man fick skriva brev. På posten. Det var innan mailen slagit igenom riktigt. Så jag skrev. Jag var ensam, 18 år och gravid och missbrukare. Jag ville bara dö. Och det försökte jag också och skära upp handlederna. Jag var under isen. Jag var på gränsen till en psykos.

Egentligen trodde jag inte att en spåkärring kunde hjälpa utan det var mamma som tjatade om att jag skulle ta kontakt med Es. Jag skrev ett kort brev. Svaret som jag fick innehöll tre sidor tättskrivet och redan när jag läst första halva sidan blev jag en aktiv läsare. Es talade om VARFÖR jag mådde dåligt och VARFÖR jag missbrukade och hon skrev att det inte var bara droger utan att jag var alkolist också. Så sant för det var jag. Jag missbrukade allt.

Och i slutet på brevet skrev hon en datum där jag var inbjuden till henne på en personlig seans och samtal. Jag skrev och tackade ja. Och jag gick dit. Och det var en rödhårig färgstark kvinna som öppnade dörren och fick mig att känna mig trygg med en gång. Hon. bjöd på röda danska korvar med bröd och äppeljuice och hennes barn väsnades med sina kompisar på sitt rum och vi satte oss i ett litet trädgårdsrum som var så vackert och med massor av tända ljus,

Vi pratade om min barndom och min ungdom och min framtid. Vid ett tillfälle sträckte Es ut handen över bordet och tog min hand och jag jag svär att något fysiskt och mentalt hände. Jag blev yr en liten stund och det kändes elektriskt och sen lyfte hon bort sin hand och jag har en minneslucka av vad som hände närmast. Jag var trygg och avslappnad och hade en känsla av att komma hem. Jag behövde inte ta livet av mig utan bara komma hit. Ja, det är svårt att förklara sådana känslor.

Nästa dag ringde jag själv ett behandlingshem och min soc assistent och sen gick jag  igenom hela skiten och blev behandlad under sex månader, Sedan till ett öppet försöksboende och min son föddes och utan skador, tack och lov och som Es också sa att det skulle bli.

Mitt liv blev som det var sagt att det skulle bli. Jag utbildade mig och numera är jag en sjungande skådespelare och inte helt okänd. Jag har kontaktat Es i början av min yrkeskarriär och fick tips som jag följde fast då var jag lite irriterad över att jag skulle behöva anstränga mig men Es hade rätt. Jag ansträngde mig och nådde hela vägen fram så tack Es. I dag är min son stor och blir pappa själv i vår och själv så brukar jag skicka premiärbiljetter till Es Tack för en underbart blogg som jag aldrig missar. Love u.,

JB

Goa fina JB! Jag vet att jag var svårflörtad i början när det gällde personliga besök men det var ett sätt för mig att överleva. Hur som helst så fick vi vårt samtal och inte gick jag lottlös ur det inte ! De där premiärbiljetterna nyttjas mangrant.. varenda gång … och jag gläds åt dina framgångar. Du är värd dem !!  Love u too & kram på dej och kram på er alla. 

Ska du spå dig hos mig ? Eller inte ? Det är inte alls säkert att jag är den bäste för dig. Först och främst så ska du försöka röna ut om den du tänkt spå dig hos är seriös. En sierska är inte oseriös för att hon spår fel – det händer oss alla ibland oavsett vår kunskap.

Tänk efter vad du förväntar dig av din spådom. Vill du ha en datum när du ska spela på Lotto och få de rätta siffrorna så du vinner högvinsten... då söker du något som inte existerar. Att vara synsk och spå är inte detsamma som att vara trollkarl. När jag håller seans så skriver jag ner information lite flytande- i den ordning det kommer till mig. Vilket kan betyda att det kan bli lite rörigt och upprepningar kan det också bli.

Somliga är duktiga på att spalta upp och har olika rubriker som ekonomi, vänskap osv. Medan min seans till dig mer påminner om ett personligt brev,

Jag brukar aldrig bara spå rakt av utan känner in personligheten hos den jag spår och ger tips och råd på vägen. Detta varvar jag med konkreta spådomar. Jag tror att jag är bäst på att spå människor i kris – människor som står vid en skiljeväg och ska göra val – människor som tappat självkänslan och är olyckliga. Jag tycker också att jag är bra på att se tidigare inkarnationer och skyddsänglar.

När man spår har man ett ansvar och kan inte klampa på hur som helst. Har man dåliga nyheter ska de berättas men på ett bra sätt. Man får aldrig knäcka en människa. Ser man vägar hur en person kan lyftas och må bättre – då ska det vara med i en spådom. Alla frågor brukar jag besvara så gott jag kan och förutom frågorna skriver jag som sagt ner allt som kommer farande under seansens gång.

Det är så roligt när kunder återkommer för det är ju bevis på att de är nöjda och samtidigt vill jag inte att de ska återkomma hur ofta som helst – för då blir det jag som styr deras liv genom seanserna och det blir fel. Ibland är det okey med flera seanser tätt och ibland är det inte okey och då upplyser jag om detta.

De allra flesta av mina kunder är nöjda och det är nöjda kunder som får mig att fortsätta med seanser och spådom. Det finns missnöjda kunder också och då blir jag såklart lite ledsen. Ibland kan det bero på att seansen inte gav vad de hoppats och ibland beror det på att de vill att jag ska göra deras val men det gör jag ju inte. Jag kan berätta om vad som döljer sig bakom två val alternativ men det är alltid upp till var och en att göra sina egna val.

När någon kontaktar mig och vill ha seans så skickar jag alltid ett infomail. Då kan man i lugn o ro läsa igenom och sedan fatta beslut om spådom eller inte.  Känns det inte  helt okey för kunden som läst min info – då avråder jag från seans. Då är det bättre att de fortsätter leta och förhoppningsvis hittar någon som de känner passar bättre. Jag gör mitt bästa varje gång jag håller en seans men kan aldrig lämna några garantier i förväg. Varje gång någon kontaktar mig för seans så blir jag glad och ödmjuk över att bli tilldelad ett sådant förtroende.

Så en jättekram till er – alla ni goa & fina  kunder !

 Har du tänkt på hur jäkla litet simkortet till mobilen är ? Det är typ nästan osynligt. Och vad händer då ? Jo, det kommer lätt bort. Det vill säga om man nu är så dum att man plockar det ur mobilen. Vilket jag gjorde.

Jag älskar inte min eyephone och så tillvida skiljer jag mig väl från resten av landets befolkning. Så jag tänkte att va sjutton.. jag tar ut kortet och stoppar det i gamla mobilen. Så jag tog ut kortet och la det på köksbänken.

Sen började jag fixa sex fiskgratänger med massa gottigott.. krabba & räkor och sånt. Till helgen ska jag ju besöka min mamma som fyller år och tänkte ge henne lite hemlagat att stoppa i frys o kyl .. för i hennes kyl finns mest cigarrer och vin. Nej, hon är inte missbrukare. Hon är forskare.  Same same but different.

 När sen gratängerna var klara kom jag att tänka på det där simkortet... och var i helsicke blev det av ? Puts väck! Jag sneglade ilsket på gratängerna som stod så fint i rad på diskbänken för att svalna och insåg att kortet måste finnas i nån av dom. Och om det nu är så... då är det ju i alla fall förstört. Och eftersom det är förstört så finns det ju ingen mening med att jag börjar rota i gratängerna och förstör den fina garneringen med dill o räkor.... så jag tog tog fram en tuschpenna och skrev på varje lock:

” VARNING ! Tugga noga. Så du inte sväljer mitt simkort” Och därmed får jag hoppas att mamma inte sätter kortet i halsen !

Kram på er

 Häromdagen kom det en kommentar och en tjej undrade hur det går till när jag spår. Och ibland undrar jag faktiskt detsamma själv ! Jag får ett mail från en kund.. öppnar mailet.. och ibland börjar jag skriva innan jag ens läst. Då kommer liksom information bara farande och förmedlas så snabbt till mina händer som bara dansar över tangenterna. Och då brukar det blir riktigt bra.

Ibland får jag läsa igenom mailet som kommer... halvmeditera... känna in... och svaren kommer sakta men väldigt säkert. Detta brukar också blir bra. Ibland händer ingenting alls och innan jag blir desperat avbryter jag och gör någonting annat. Diskar eller tar en promenad eller nåt. Som regel brukar det lossna då. Resultaten kanske inte alltid blir 100% vid just dessa tillfällen. Väldigt sällan händer det dock att ingen information alls kommer och men när det händer då måste jag meddela kunden detta och skicka tillbaka ersättningen.

HUR kommer informationen till mig ? Ibland blir det som en film.. med rörliga och tydliga bilder för att i nästa stund bli stillbilder eller foton.. för att i nästa stund bli en röst i mitt öra utan bilder och i nästa ögonblick rullar filmen på igen. Det kan alltså variera väldigt mycket under en och samma seans. Jag försätter mig i ett svagt meditativt tillstånd och sedan tar jag emot vad jag får in. I detta kan jag sällan själv påverka.

Jag får ta emot i den ordning det kommer. Ibland får jag information i tid.. tex när det ska flyttas till en ny bostad.. när man ska möta sin kärlek osv.. men det är mer sällan. Anledningen till detta beror nog mest på att allt inte är tidsutstakat... i våra liv har vi en fri vilja också och allt är inte förutbestämt.... och med den fri viljan kan vi medvetet eller omedvetet påverka så att vi skjuter upp somligt och får annat att ske tidigare. Dock brukar jag kunna se OM det över huvudtaget ska hända och jag brukar också kunna se om det sker inom de närmaste åren eller om det ligger långt fram i tiden.

Många frågar om hur deras tillkommande ser ut – och ibland ser jag ett utseende väldigt tydligt och kan beskriva i detalj. Och ibland ser jag bara ett ljus av kärlek – och då är det ju omöjligt att ens försöka beskriva utseendet. Ibland kommer min vägledare till min hjälp och jag tror att det är han som viskar i mitt öra emellanåt. Senast igår när jag höll en seans så viskade han ” pengarna kommer på posten” och då blir man lite tveksam. Vilka pengar ? Är det pengar som kunden räknar med.. är det kanske lönen som jämt kommer på posten ? Eller något helt annat och oväntat? Ibland kan jag inte tolka utan skriver ner informationen rakt av som den kommer till mig.

Jag kan spå med vanliga kort och med tarot men det är bara i nödfall jag använder mig av dessa.... och det sker sällan. Jag har lärt mig läsa i händer och jag har lärt mig läsa auror men samma sak här... det brukar jag inte använda.  För övrigt är jag rätt ointresserad av new age och allt sånt där hanky panky ...och hade det inte varit för att jag  spått sen barnsben så vete hundan om jag någonsin i vuxen ålder fattat ett beslut om att NU börjar jag spå... tror inte det.

Kram på er

P.s. Har ännu inte hört av sonen sen han for till Stockholm i söndags för att bli militär. Shit vad jag önskar att man kunde känna av sina egna.. men det kan jag nästan aldrig ! Nu har jag några lugna dagar och ingen fest i sikte förrän på söndag .. då ska jag besöka min mamma som fyller år & det blir en lugn tillställning med bara vi två... bio.. god mat .. gott snack och övernattning !

 På den tiden som jag tog emot personliga besök fick jag äran att träffa en äldre herre som hade ett stort och blomstrande företag. Dessutom en hustru som han levde lyckligt tillsammans med och tre välartade barn. Ekonomin var på topp och likaså hälsan och allt skulle varit perfekt om det inte vore för SPÖKENA. Han sade så, att han hade spöken omkring sig och aldrig fick vara ifred.

Alltid när han satt på kammaren sent om kvällarna och pysslade med bokföringen såg han plötsligt varelser dyka upp i ögonvrån – i yttersta synfältet. Det var kvinnor som tvättade i ett gammalt brygghus, det var en hängd man som sakta vajade i vinden där han hängde i en snara från en stor ek. Det var en hund på tre ben och det var två kajor som flaxade och flög.

Så fort han vred på nacken och riktade blicken rakt mot varelserna så försvann de direkt. Nu undrade han förstås vad som höll på att hända med honom. Under seansen framkom att hans pappa varit rejält synsk och förespått sin egen död med exakt datum och klockslag och han hade INTE tagit livet av sig – det vore fusk – utan blivit ihjälstångad av en tjur. Han trodde sig ha hört att farfar också varit medial men det var mer osäkert.

Jag kunde ju se den röda tråden genom alla männen på hans sida och alla var mer eller mindre synska. Jag kunde i alla fall lugna honom med att han inte höll på att bli galen utan allt hade kanske inte naturliga utan snarare övernaturliga förklaringar. Vad som berörde honom mest var kvinnorna i tvättstugan och den trebenta hunden så detta fokuserade vi extra på.

Jag rattade in en tydlig bild av mannen från ett av hans tidigare liv och jag såg honom som en liten lintott som springer omkring i brygghuset och småskojar och runtom honom finns tanter i varierande åldrar. Man hjälps åt. Och så kommer han åt ett kar med kokande vatten som han välter över sig och från den stunden hade han en vecka kvar att leva och det blev en vecka med intensiva plågor. Jag undrade vänligt om mannen kunde ta till sig den storyn – om han kunde känna in den och han nickade. Han kavlade upp ena byxbenet och visade på ett stort ärr efter brännskada och talade om att han föddes så.

Var den trebente hunden hörde hemma fick vi också koll på. I ungdomen hade han haft en hund som han älskade och ägnade all tid men fick skiljas från den när han skulle studera i Stockholm. Hans föräldrar skulle ta hand om den, hade de lovat.

Han berättar att spökhunden är av samma ras – en schäfer men hans hund hade fyra ben. Och förresten så blev den ihjälkörd av mjölkbilen kort efter att han själv flyttat hemifrån. Några veckor senare ringde han mig. Han hade kollat runt med lite människor som mindes och det visade sig att hans hund blivit bortskänkt till en familj på landet. Föräldrarna ville inte framstå som svikare inför sin son och därför låtsades de som om hunden blivit ihjälkörd.. när sanningen var att de inte orkade ta hand om den.

Han hade fått tag på en dotter i den familjen som fått hunden och hon mindes den mycket väl. Den hade fått foten i en av lantbruksmaskinerna och benet gick inte att rädda. På så sätt blev han trebent. Fast nu var ju förstås hunden död sedan väldigt många år. Så föll allting på plats. Han bokade en ny tid och jag lärde honom lite knep om hur man stänger av den där ständiga strömmen av besökare. Jag hoppas att han lyckades.

Kram