Noterade nyss vid min första återkomst till denna sida sedan föregående inlägg gjordes att jag till min stora häpnad emottagit en hel drös trevliga kommentarer och välgångsönskningar från vänligt sinnade läsare.

Kan omöjligen i skrift till fullo uttrycka min samtidiga förvåning över er vänlighet i kombination med den glädje som dessa kommentarer givit upphov till. Jag tackar och bockar.

Nästan lika förvånad blev jag över att jag faktiskt lyckades nå min blogg på första försöket. Har man under min bortavaro lyckats bringa ordning på Passagen till sist? Men det är klart, man ska inte kasta gurka i växthus, fäkta med galen get i liten tunna eller gapa efter domaren då även blinda hönor har öron.

Hela dagen efter min utannonserande avveckling av denna blogg satt jag framför datorn och såg markören blinka tomt på skärmen i och med ordens uteblivelse. Är det inte typiskt att orden fattas mig just precis direkt då ett nytt litterärt projekt skall sjösättas?

För att samla lite inspiration och få nytt fräscht blod till hjärnan beslutade jag mig för att ägna mig åt det som åtminstone halva mänskligheten njuter av till fulla drag, främst män skulle jag vilja påstå. Nämligen samlas i grupp och skåda andra män arbeta. Med anledning härav iordningställde jag en termos starkt kaffe bryggt på Zoegas Hår-på-bröstet-rostning. Packade ner en banan i innerfickan och slängde mig upp på Crescenten för att styra kosan mot första bästa kommunala vägarbetsplats.

Tyvärr strulade fortfarande växlarna på Crescenten då navet lät som om det var tillbredden fyllt med grus. Så jag slängde in cykelaset i ett taggbuskage, det blev således till att bruka apostlahästarna under förflyttningen mot vägarbetet vid rondellen. Väl där noterade jag efter en timmes idogt väntande att manskapet i vanlig ordning sannolikt tagit långfika. Inte en käft iförd illsket orangea arbetskläder kunde skådas i eller omkring brummande arbetsfordon. Inte utan att jag blev en smula uppbragt, till vem skulle jag nu ställa mina bra-att-ha-frågor rörande vägarbeten med vilka jag beväpnat mig till tänderna:

Begav mig istället till herrklubben för kombinerad middag och biljardtävling. Slutade på hedersam andra plats då Ahlroths kärring ringde hem honom redan klockan 1900 och åt Skantze stod inget att göra. Tog taxi hem, drog fram cykelsaset ur buskaget och lade ut faenskapet på Tradera. Resultat: Noll skrivna sidor på memoarerna.

Dagens ljuspunkt är dock att jag lyckades avyttra cykelaset för 875 kronor till någon småfifflare i Skara. Undrar hur många frimärken Posten AB kräver för att skicka en skabbig hoj till Skara. Kan de tänkas acceptera julfrimärken ännu?