Nåväl, vadan detta kanske den misstänksamme läsaren utbrister. Alternativt, nu har det gått för långt, var är fjärrkontrollen, vem tog den sista bullen eller var är den andra strumpan? Hur i hela friden kommer det sig att Grefve Fågelsparre giver sig i kast med att prova en Mercedes Benz A-klass, den där lilla skabbiga tantbilen?

Jo det kommer sig utav inte mindre än trenne anledningar:

1) Jag var tämligen uttråkad.

2) Behovet av en liten bensinsnål bil för kortare ärenden har blivit mer påtagligt sedan det galopperande bensinpriset i kombination med Bentleyns bensintörst på kortare sträckor fått min prudentliga revisor att anmärka på mitt remarkabelt stora bensinkonto.

3) Pur nyfikenhet då jag initialt förhöll mig ytterst tveksam till huruvida en liten skottkärra, likt a-klassen, framgångsrikt lever upp till det oförtjänt goda rykte på komfortområdet MB erhållit genom åren. MB:s goda renommé är i hög grad baserat på deras motbjudande vräkiga direktörsvagnar. Därtill har man ju läst en massa om hur ofta dessa a-klassvagnar med Mercedesemblem rullar över på taket, åtminstone i händerna på vissa sensationssökande svenska motorjournalister. Ligger det någon sanning bakom detta rykte?

Med schvung i stegen, vågor i håret och solsken i blick gav jag mig således efter lunch åstad till stadens Mercedesnasare i syfte att reda ut ett och annat enligt ovanstående. Parkerade Bentleyn nogsamt på bortre delen av kundparkeringen för att undvika dörruppslag från mindre bemedlade sabotörer vilka händelsevis stryker runt i sina skabbiga bilar för att taga en flukt i försäljningslokalen efter nåt mindre skabbigt.

En välkammad yngling med smörigt bilhandlarleende möter mig precis innanför dörren. Kan jag hjälpa min herre, häver han ur sig. Ja, utbrast jag, det skulle möjligen vara om ni hade den goda smaken att byta ut ert förskräckligt motbjudande rakvatten mot något mer väldoftande. Varpå jag sporde om den unga mannen med det påklistrade leendet och det motbjudande rakvattnet kunde peka mig i riktning mot toaletten då jag önskade vomera? Misstänker starkt skaldjurssalladen i kombination med säljarens rakvatten som vardandes boven i dramat, rimligtvis borde inte vinterkräksjukan börjat grassera än?

Nåja, återvände strax till försäljningslokalen och den stinkande försäljaren med det påklistrade leendet efter uträttat värv. Sporde huruvida denne hade någon a-klass på lager. Han visade på en röd skönhet. Prislappen indikerade drygt 220 000 kr. Skojar ni med mig, en kvarts miljon för den där lilla kastrullen? Jag tänkte mig något lite mer humant prissatt för en så pass liten skorv. Ni saluför möjligtvis ingen lite mer skabbig a-klass? Gärna något bucklig och helst med en prislapp som inte motsvarar ett värde av en donerad njure på den svarta organmarknaden. Blev ledsagad ut på bakgården där en svart a-klass i rimlig prisklass men i sorgligt skick uppenbarade sig. Beordrade fram nycklarna.

Medan jag tog plats i förarsätet stod säljaren bredvid givandes instruktioner rörande vagnens inbyggda finesser. Jag lät mig imponeras, sporde om det gick för sig att jag sträckte mig över till handskfacket för att kontrollera serviceboken utan att bilen riskerade välta på fläcken. Försäljaren såg icke road ut. Han hängde på en grön provkörningsskylt, önskade mig lycka till och vände snabbt på klacken för att expediera den nyanlända skaran beigeklädda kunder med mjällbeströdda kragar som otåligt vankade av och an i väntan på säljservice.

Testprotokoll:

Dörrklang: Plåtig och inte minsta kassaskåpskänsla. Påminner om ljudet då en burk sardiner tappas från diskbänken rakt ner i golvet. Man får vad man betalar för. Gäller såväl sardiner som bilar. Betyg: 2/10 (två av tio möjliga Grefvar)

Interiör: Tråkig, sannolikt designad av tysklands motsvarighet till Lars Adaktusson. I övrigt undermåligt med avställningsytor för exempelvis pipa, hatt och min tvåliters glassburk med småmynt som man ständigt måste konka runt på för att kunna parkera i denna parkeringsfientliga metropol. Däremot erbjöds det någon ranglig mugghållare i smäckig plast. Vad i glödhetaste faen ska man ha en mugghållare till i en bil? Är det tänkt att man skall bruka mugghållaren till att köra runt med tandborstglas komplett med tandborste och tandkräm i? För egen del ämnar jag icke borsta tänderna framför ratten, där går ta mig faen min gräns för udda aktiviteter i bil! Betyg: 2/10

Shaggonwaggon: Baksätet var inte alls lika spatiöst som på Bentleyn varför det icke är tutal om att hängifva sig åt köttsliga lustar i baksätet på en MB a-klass. Dock var bakre ryggstöden fällbara och lämnade i nedfällt läge tillsynes nödvändigt med utrymme för tvåsamhet. Dock hyser jag viss reservation angående dimensioneringen av fjädringen samt upphängningen av karossen. Därför önskar jag när och om tillfälle gifves återkomma med mer ingående information i frågan. Betyg: 3/10

Motorljud: Den som någon gång vistats nära en symaskin av fabrikatet Bernina vet vad jag pratar om. Å andra sidan tillräckligt med kraft för denna lilla skokartong. Betyg: 1/10

Taxvänlighet: Alldeles på tok för högt språng nerifrån marken upp i bagageutrymmet för min strävhåriga tax Serenius. Utrymmet räcker inte ens till för den mest nödtorftiga av taxutrustning jag försett Bentleyn med såsom; Vatten- och matskål med gyro, hundmatsäck, borste, handduk, elektrisk värmefilt, portabel taxdusch, gummistövlar till husse och Serenius samt ett bensindrivet elaggregat till bla Serenius pälsfön. I Bentleyn ryms även en uppblåsbar gummibåt, ett tiomannatält och ett hopfällbart pingisbord. Betyg: 1/10

Bekvämligheter: Inte ett endast litet kylskåp, eller barskåp, eller uttag för laptop eller masserande stolar med broderade emblem, eller inbyggd elektrisk cigarravsnoppare, eller höj och sänkbar glasskiva mellan fram och baksäte något som kan vara bra att ha då barn eller pratsugna släktingar är med på färden. Dessutom noterade jag den påtagliga avsaknaden av backsensor då jag skulle parkera bilen utanför handlaren efter avslutad provkörning. Lycktstolpen klarade sig hyggligt i alla fall. Betyg: 1/10

Vägegenskaper: Lyckades trots omfattande provocerande manövrar aldrig bringa bilen ur spår eller uppfatta tendenser till att bilen önskade välta. Dock var rattutslagen en smula direkta och vid halt väglag finnes en viss risk att dess reptilsnabba riktningsändringar kan leda till lynniga kast vid oönskade tillfällen. Ber om ursäkt till damen på övergångsstället vid resecentrum. Betyg: 2/10

Slutsumma: 12/60

Därutöver tillkommer dock kategorin där själva poängen med bilen yppar sig, bensinförbrukningen. Trots våldsamt oekonomiskt körsätt med mycket gas och broms snittade denna skabbiga bil 0,65 l/milen. Om a-klassen framförs med tillbörlig vördnad håller jag det för sannolikt att den uppfyller fabrikens bränslesiffror på 0,55 l/milen. Varpå den kammar hem full pott i kostnad-per-mil-kategorin. Betyg 10/10

Summa summarum är MB A-klass en liten skramlig bil med påver utrustning, dålig komfort, undermålig utrustning, slö motor, taxens värsta fiende och ett hån mot allt vad god komfort heter. Tvärtemot läsekretsens misstankar kan jag så avslutningsvis meddela att undertecknad numera är om inte stolt ägare så åtminstone ägare till en MB A-klass. Ibland tvingas man svälja stoltheten och följa förnuftets torftiga bana. Även om det är en särskild känsla att kvittera ut en ny bil och köra iväg från handlaren i trygg förvissning att man slipper åka runt i en bil med väl infisna säten. Kan man däremot acceptera lite infista säten finns det en och annan hacka att tjäna.

Under hemfärden från handlaren noterade jag att bensinpriset nu fallit väl under 13-kronors barriären. Således ämnar jag spendera resterande del av fredagen i biblioteket gråtandes en skvätt över spilld mjölk. Aldrig får man vara riktigt glad!