I takt med savens allt mer stigande nivåer i såväl flora som fauna spritter det både i hjärta och i sinne, såväl ute som inne. Rent konkret synliggjorde det kraftiga solljusets återvändande till min bostad denna vecka, med smärtsam pregnans skall påpekas, behövligheten av en uppfräschning i rökoteket, rummet där både litterära verk och cigarrer avnjutes i en hänförande symbios. Renoveringspaniken slog ner i bukhålan likt en tegelstenstung klump potatismos intrasslad i de obligatoriska stekta sillfiléerna vanligtvis toppade med en deliciös vitsås med symfoniska nyanser och lekfulla undertoner av dill, genever och Dijonsenap. Som grädde på moset anbringas självfallet en stadig skopa rårörda lingon. Goes without saying. En fras som enligt insatta källor miljöpartiets forne språkrör Birger Schlaug förövrigt brukade begagna då dennes dåvarande kollega på språkrörsposten, Eva Goes, ofta stormade ut ur mötesrummet i förteget vredesmod. Låtom oss snarast lägga detta sidospår till handlingarna och istället fokusera på dagens huvudsakliga tema, frihandelsavtalet NAFTA mellan Mexico och USA. Nej, jag ber tusen gånger om ursäkt, man skall icke driva gäck med så viktiga saker som NAFTA. BAFTA däremot…

Hursomhelst har jag senaste dagarna varit fasligt upptagen med underarbetet på väggarna i rökoteket. Man vill ju icke ägna sig åt byggfusk då man bygger åt sig själv, ty vem kackar i eget bo, snyter sig i duschdraperiet eller låter hunden ensam sköta diskningen av hushållets utensilier? Icke Grefve Fågelsparre åtminstone! För de av er vilka händelsevis icke äro bekanta med termen rökotek tilläggas kan att denna term de facto betecknar fusionen av bibliotek och rökrum till en helhet. Eljest nyttjar jag ej rökverk inomhus med undantag för köket då en och annan välrökt charkuterivara inmundigas runt frukosttid, om ordvitsen ursäktas?

Kombinationen dagligt nyttjande av tobaksvaror med sekellångt kraftigt infallande solljus har icke varit den Carl Larsson inspirerade ursprungstapeten nådig kan jag säga. Således beslutade jag mig för att kläda om väggarna i något tåligare än blommigt väggpapper från 1900-talets första hälft. Tåligt men ändock icke pråligt eller alltför kostsamt är mina tre ständiga ledord. I vanlig ordning ställde jag mig det spörsmål jag ständigt brukar tillställa mig själv då jag ställs inför bryderier av liknande snitt och slag; Hur skulle Strindberg ha inrett detta rum om denne befunnit sig i min situation? Ty vem kan väl ståta med mer trovärdighet gällande svensk inredning än August Strindberg då denne odödliggjort såväl röda rummet som blå tornet? Där gott folk, ligger Ernst Kirchsteiger i lä med råge!

Med detta inredningstekniska dilemma, rörande designen av nya rökoteket obekvämt placerat i mitt knä, slog jag mig ner i min komfortabla engelska skinnfåtölj belägen i föregående stycke nämnda rökotek. Medan jag drog efter andan sökte sig högerhandens fingrar mot min vänstra bröstficka. Ur asken med violtabletter valde jag omsorgsfullt ut en lovande pastill allt medan jag kontemplerade färgtemperatur, ljusflöde, sinnestämning samtidigt som jag ytterst motvilligt lät blicken dragas mot den nakenstudie av Gauguin vilken temporärt förgyller norra väggen då inkommande bud på denna tingest varit skamligt låga. Efter en del kontemplerande fram och tillbaka fann jag emellertid att det sannolikt var en svagt purpurfärgad nyans jag sökte. Icke malva, violett, gredelin eller violblå utan purpur. Samtidigt accepterade jag tanken på sänka utgångspriset på Gauguins skabbiga dagisteckning med ytterligare en femtusing.

Glad i hågen och med råg i ryggen begav jag mig med denna purpurkolorerade vetskap i bakhuvudet åstad till en av stadens färgnasare i syfte att inhandla tillräckligt med lila färg för två strykningar. I väntan på en ledig expedit sökte jag mig förväntansfullt mot sektionen för inredningsfärg. Förfärades av den uppsjö av kulörer som erbjöds till försäljning. Här hade jag i mitt stilla tjäll förberett mig på en purpuraktig variant. Väl på plats hos min lokale färgnasare fann jag mig oförhappandes kringgärdad av en galax av mörklila nyanser. Sicket helvete! Det slutade med att jag erbjöds låna med mig en kulörkarta motsvarande tjockleken av Nationalencyklopedin i franska band. Då jag i samband med sänggåendet fläkte upp pärmen med oceanen av purpuraktiga färgkort hann jag icke längre än till sidan tre innan jag somnade på fläcken.

Tvehågsenhet har aldrig legat för mig, tvärt om. Därför gick jag direkt då jag väcktes av den tidiga morgonsolens smekande strålar på en första tredjedels slump, en andra tredjedels magkänsla och en sista och tredje tredjedels ren småsnålhet då jag slutligen fastnade för nyansen Napoleon då denna såldes med rabatt motsvarandes tjugofem procent inkluderande en flaska penseltvätt samt en luddig roller. Min butler Willem låter föresten hälsa att första strykningen just precis i detta nu är avslutad. Med lite tur kan sista och avslutande strykningen genomföras under morgondagen så att invigning kan hållas någon gång under fredagens sista fjärdedel. Jojo, det vore något det.

Med målarfärg i hjässan

Grefve Fågelsparre