Lång tid har gått sen jag sist var här inne. Har hänt så mycket och jag har inte orkat och ju längre tiden gått ju jobbigare har det blivit att sätta sig ner och uppdatera. Lite glada nyheter är att jag och J har förlovat oss den 6/5-10 drack cider och åt jordgubbar i bubbelbadet efter en middag ute. Mysigt!

Sen har jag börjat min praktik/sociala träning eller vad det nu kallas på skolan igen. Men efter ett par veckor har jag nu kommit fram till att jag ska dra ner på  tiden där och vara 1 dag ca 4 ½ timme i veckan istället för 3 som det är nu, för jag blir så trött mentalt att jag bara sover när jag är hemma annars och sårbarheten ökar då jag är så trött, med tvånget och allt.+ att jag inte riktigt orkar med färdighetsträningen och det är ju inte speciellt bra! Så även om jag känner att det är ett misslyckande så måste jag nog ändå följa förnuftet och dra ner på tiden bättre att göra det i tid än att göra som jag brukar och sen skiter sig allt som så många gånger förr. Måste ringa och prata med dom imorgon. Usch va jobbigt.

Min läkare ville ju att jag skulle få göra en utredning och jag står visst på listan men nu ska den ena av 2 psykologer sluta efter sommaren så då kommer det ju att ta ÄNNU längre tid innan en utredning kan bli aktuell. Så typiskt!!!

Sen fick jag reda på för några dagar sen av en slump att min hyresvärd ska flytta utomlands i juni och att det är mögel i huset och att det förmodligen är den lukten jag känt men inte vetat vad det var. Kanske därför J har varit snuvig sen han började vara här. Verkar bara vara en massa krångel och skit, funderar starkt på att flytta härifrån.

Annars går måendet upp och ner ibland skiftar det så jag inte hänger med alls för att sen hålla sig hyfsat stabilt ett tag. Känslor och viljor som slåss. Ambivalensernas drottning är jag!

1 år sen jag skadade mig sist men kämpar nästan dagligen med längtan och viljan att göra nått destruktivt. Panikångest attack tidigare ikväll, med illamående och spy känsla. Ville bara dö, försvinna från jordens yta. Fattar inte att jag inte kan bli av med det destruktiva tanke sättet och viljan och vanan att lösa saker på fel sätt. Det första som ploppar upp i huvudet när jag ska lösa nått är en destruktiv tanke. Sen måste jag slåss för att få in en frisk tanke som lösning. Riktigt jobbigt och ibland känns det inte som att man orkar kämpa emot mer. Och jag är rädd att jag ska släppa efter på någon bit och att allt ska falla samman och att jag är tillbaka på ruta ett. Varför har jag så svårt för ordet lagom?! Varför kan jag inte vara lagom? Varför ska allt vara ytterligheter? Allt eller inget och helst på samma gång. Ambivalensernas drottning kallade E min ena kontaktperson på avdelningen mig. Det stämmer så bra. Är kluven i ALLT! Och jag är inte det ena eller det andra utan allt på samma gång. Klarar inte av förändringar men samtidigt är jag är impulsiv. Orkar inte med nått, samtidigt som jag gör allt. Är glad och ledsen, seg och hyper, vill det friska, men längtar fortfarande efter det sjuka. Vill så mycket men vill också släppa och bara falla.

Har alltid varit ambivalent så länge jag kan minnas.