sen sist har det hänt en hel del men ändå inget alls.

remissen kom in och jag fick en tid för bedömnings samtal och ett litet test,, sen pissprov under bevakning för att kolla efter droger. ska få göra en utredning men först i slutet på året eller början på nästa. fick avslag på ansökan om kontaktperson då jag har en "kontinuerlig" kontakt med mina vänner. orkade inte bry mig om att överklaga.

annars är läget så att jag kommer sluta i dbtfärdighetsträningsgruppen och hos P i mitten på juni. gått där i snart 2 år och hos P i ca 2 1/2 år. känns både skönt och jobbigt. då jag väntar på utredningen så kommer jag vara utan någon terapi tills den är klar iaf om det inte blir riktigt krisigt innan dess. har inte varit utan någon form av terapi på typ 8 år. har varit och är mycket upp och ner i måendet och humöret. börjat lipa inne hos P kaos i hjärnan och mycket illamående.

 haft svårt att ta mig iväg till P och dbt gruppen då jag varit tvungen att ta bussen dit flera gånger och jag haft det jobbigt med illamående och då typ gett upp iom att jag ändå snart ska sluta. trodde jag skulle vara bra nu, skulle ju klara av allt och vara "normal" efter dbt tiden. men nu är den snart över och inte klarar jag av att jobba eller plugga än.

har börjat övningsköra och läsa körteorin men det är ruskigt svårt och efter att ha kört så blir jag alldeles trött känns som att jag haft en panikångestattack som gått över helt matt och luddig i hjärnan, trött i ögonen. antar att jag stressar upp mig och spänner mig för mycket.

för övrigt har jag senaste veckan lyckats ha en panikångestattack med tillhörande illamående/spy känsla och skakande, (som tur var så fanns älsklingen där och pratade med mig om allt och ingenting och hjälpte mig att distrahera så jag kunde lägga mig ner och tillslut somna) sen har magen varit helt störd, ont, kraschande och allmänt elak, inte orkat eller kunnat träna. börjat med nå pulver som man ska röra ut i vatten som ska vara bra för ibsmagar, får väll se om det funkar.

sen verkar jag vara nere i en svacka, vet inte varför, men är väldigt känslig och mer överanalyserande än vanligt. nära till tårarna hela tiden, vill vara ensam och är lätt irriterad. stackars dom i min närhet. en hel del jobbiga tankar och känslor. hade jag inte haft J förra veckan hade jag nästan säkert skadat mig, inget hjälpte, inte en snabb promenad med musik dånande i öronen, inte tårar (grät för allt). gjorde bara ont i bröstet av ångest och huvudet var bara kaos. kände mig ledsen och övergiven och ingen som kunde hjälpa. pratade med älsklingen lite om hur jag kände, men det är så svårt att släppa masken och visa, tala om hur det känns, att visa tårarna. vill inte visa mig svag och lägga det på dom jag älskar, även om han ser att det inte är bra, är så van att le och svara ja mår bra. mitt försvar sen många år.

kan ju vara så att det beror på att allt är så osäkert inför hösten, ingen kontakt mer än läkarkontakt på psyk, ska dessutom byta mottagning så min underbara läkare kommer jag inte ha kvar längre, vet inte hur det kommer att se ut angående sysselsättning om min aktivitetsersättning blir förlängd eller om jag kommer att hamna hos arbetsförmedlingen, vilket ju gör att jag inte vet hur ekonomin kommer att se ut till hösten, vet inte exakt när utredningen kan komma igång och vet inte vad den kommer att utvisa. allt är mao väldigt osäkert. tror det är det som drar ner mig iaf så hjälper det nog till.

känner mig så trött och less på allt. känner mig väldigt orkeslös och uppgiven